Pandemin sätter fart på forskningen

Sedan 18 mars har forskningsprojekt som anknyter till covid-19 förtur när ett beslut ska fattas av Etikprövningsmyndigheten. Med ett godkänt beslut är det fritt fram att starta sin forskning.

I mitten av april annonserade bland annat Vetenskapsrådet och Wallenbergsstiftelserna att de hade 100 miljoner kronor vardera att avsätta till projekt med koppling till covid-19. Många andra privata finansiärer har också valt att stötta forskningen med miljonbelopp.

Samtidigt som nationsgränser stängs, öppnas dörrarna för forskningsinitiativ som ska svara på omvärldens rop efter snabba svar.

Fyra initiativ som har fått godkänt från Etikprövningsmyndigheten är ett snabbstartat laboratorium, en undersökning om hur restriktionerna har påverkat vardagen för personer 70+, en om vård- och omsorgspersonalens arbete och en som analyserar hur coronapandemin påverkar äldres tillit till sin egen förmåga att hantera kriser.

Forskningsvärlden har allt annat än stängt ner under coronapandemin. Hör fyra forskare berätta om sina arbeten och hur det är att leda ett projekt under tidspress mitt i en pågående kris – och med ett stort ansvar på sina axlar.

På Biomedicinskt centrum, BMC, vid Lunds universitet har arbetet gått snabbt med att förvandla två riskklass två-laboratorier till dedikerade covid-19-laboratorier. Arbetet började när forskningsklinikerna tog emot patienter från Skånes universitetssjukhus.

– Alla arbetade otroligt snabbt med bland annat omställning av ventilationen, riskbedömningar, skyddsombud och arbetsmiljösam­ordnare – allt för att minimera risken för alla med­arbetare, säger Mattias Collin, avdelningschef vid infektionsmedicin och samordnare för de nya laboratorierna.

Nu pågår ett intensivt arbete med att analysera bland annat blodprover för att undersöka hur immunförsvaret reagerar på behandling som ges mot coronaviruset. Målet är att hitta vilken behandling som passar bäst för patienterna. Proverna kommer företrädesvis från äldre personer som är den hårdast drabbade gruppen och majoriteten av dem som ligger på intensivvårdsavdelningar. På laboratorierna arbetar cirka 30 forskare och läkare.

– Det som är viktigt när man tittar på vilken behandling som är bäst för infektioner är att det inte leder till ett överaktivt immunförsvar. Det kan leda till värre komplikationer eftersom det innebär en alldeles för stark och ospecifik immunreaktion som gör mer skada än nytta. Särskilt farligt vore det för äldre och personer som har underliggande sjukdomar, säger Mattias Collin.

En annan lundaforskare som har snabbstartat ett projekt är Marianne Granbom, universitetsadjunkt i arbetsterapi, som med en intervjustudie undersöker hur vardagen har påverkats för personer 70+.

– Det har varit en omtumlande upplevelse med att sätta igång projektet och samla ihop resurser på så kort tid. Det är stundtals ansträngande, men otroligt meningsfullt, att bedriva forskning som är så nära knuten till en aktuell händelse och känna att man bidrar med något, säger Marianne Granbom.

Tillsammans med fyra kollegor har hon precis avslutat intervjuer med 17 deltagare om hur de upplever och hanterar förändringarna i hälsa och vardagsrutiner över tid. Det handlar exempelvis om hur de upplever restriktionerna, vilka vardagliga saker de inte gör längre och hur de hanterar att inte kunna umgås med vänner och familj som de brukar.

– Det är viktigt att lyssna på de äldres egna ord kring hur vardagen påverkas. Det är en sak att man inför restriktioner för att skydda riskgrupper och förhindra smitta – det är en annan sak att varje dag leva under restriktionerna. Jag, liksom många andra, känner att vi vill bidra på något sätt, säger Marianne Granbom.

Trots att studien i nuläget endast är inne på den första intervjuomgången och analyserna inte är klara kan hon ge exempel på vad deltagarna har berättat.

– Det som verkar vara jobbigt är ovissheten om hur länge situationen kommer att vara, och att oroa andra. Några har sagt ”Mina barn tyckte inte att jag skulle fara iväg och handla. Så nu handlar min dotter åt mig istället”, säger Marianne Granbom.

Även vård- och omsorgspersonalen är en intressant grupp för forskningen, särskilt hur de har arbetat under krisen. Erika Wall, docent i sociologi och lektor i rehabiliteringsvetenskap vid Mittuniversitetet, leder en intervjustudie där personalen ska få berätta om den senaste arbetsdagen i detalj. Omkring trettio läkare, sjuksköterskor och undersköterskor kommer att delta.

– Förhoppningsvis kan vi identifiera vilka behov som finns hos verksamheterna vi intervjuar, och ta lärdom av det som framkommer, säger Erika Wall.

Datainsamlingen är bara påbörjad, men redan efter de första intervjuerna märks det att det finns vissa vårdetiska dilemman som återkommer. En av dem är relationen mellan sjukvården och anhöriga. Personalen har uppgett att det är svårt att veta hur de ska möjliggöra kontakter mellan patienter eller äldre som bor på boenden och deras anhöriga.

– Ett annat mönster, som kanske inte direkt är kopplat till coronapandemin, är att det finns en frustation hos vårdpersonalen. De berättar till exempel att de hoppas att samhället äntligen ser hur underfinansierad vården är och har varit i många år, säger Erika Wall.

För henne har svårigheterna snarare varit att fördela arbetstiden eftersom hon fortfarande undervisar. Hon berättar att det blir en del övertid, men att få belysa vård- och omsorgspersonalens arbete är viktigare än att tänka på några extra timmars arbete. Erika Wall hoppas vara klar med enkla analyser och sammanfattningar före sommaren – precis som många andra.

Men vilken effekt har coronapandemin på äldres tillit till den egna förmågan att hantera kriser? Det ska Gabriella Sandstig, universitetslektor vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation på Göteborgs universitet, undersöka med hjälp av en enkätundersökning och ett experiment. Hennes projekt ska undersöka hur man bäst kommunicerar risker innan en kris har blossat upp.

– Riskkommunikation är att man i ett tidigt skede vill nå ut och rikta insatser till dem som är mest utsatta. Problemet är att man lätt kan dra alla i riskgruppen, exempelvis äldre, över en kam och förstärka stereotypiska föreställningar. Det finns ett antagande om att de då känner sig ännu mer hjälplösa och ensamma än vad de faktiskt är, säger Gabriella Sandstig.

Det kan också leda till diskriminering inom åldersgrupperna, det vill säga att äldre personer diskriminerar och har stereotypa föreställningar om varandra. Man ser andra i samma grupp som mindre handlingskraftiga och med sämre hälsa.

– Det är viktigt att se hur riskkommunikation påverkar människor och deras sätt att hantera kriser. Särskilt viktigt är det för personer som pekas ut som riskgrupper, till exempel under coronapandemin, för att stärka deras tankar om sig själva och sina förmågor, säger Gabriella Sandstig.

Alla fyra projektledare uppger att det har varit en kort startsträcka från uppstart till datainsamling, en process som vanligtvis kan ta flera månader och upp emot ett år. På bara två till tre månader har projekt gått från idéstadium till implementering eller datainsamling. Det har dessutom varit ovanligt smidigt eftersom forskningsprojekt med fokus på coronaviruset prioriteras av både Etikprövningsmyndigheten och olika finansiärer.

Även om många av projektledarna inte har hunnit ansöka om Vetenskapsrådets och Wallenbergsstiftelsernas anslag, har de flesta institutioner haft resurser för att snabbt lägga om arbetet.

På BMC i Lund har utmaningen varit att samordna arbetet mellan de olika personalgrupperna. Kommunikationen har också försvårats av att man inte har kunnat hålla fysiska möten. Där­emot tycker Mattias Collin att det nu känns särskilt meningsfullt att gå till jobbet.

– Vi tycker alltid att infektionsforskning är relevant, men just nu är det kanske lite extra betydelsefullt. Vi hoppas att vi kanske är en del i att bekämpa covid-19. Många drabbas och det slår hårt mot ekonomin, men det är intressant att få studera immunförsvaret så att man kan hantera sjukdomar som coronaviruset ännu bättre i framtiden, säger han.

För Gabriella Sandstig har uppstarten inte varit särskilt svår, utan ganska enkelt och ovanligt effektiv. Hon har upplevt ett stort stöd och en generositet inom forskarvärlden, särskilt med kunskapsutbyte.

– Alla kämpar verkligen för att forskningen ska bli så bra som möjligt eftersom coronakrisen är något som drabbar hela samhället. Det är just aktualiteten som gör det så viktigt att fånga upp och initiera forskning om coronaviruset utifrån alla möjliga samhällsaspekter. Jag har bara upplevt stöd och det är härligt att veta att många andra också tycker att det är viktigt att komma igång med forskning snabbt, säger hon.