Ensamhet, hetare, hetast
Välkommen till ett nytt nummer av Äldre i Centrum, denna gång bland annat med ensamhet i fokus. Ett av dessa livets ständigt aktuella ämnen, på senare tid extra synligt i den allmänna debatten. Startskottet för nuvarande hajp avlossades måhända när Storbritannien förra året som första land i världen utsåg en ensamhetsminister. Lite putslustigt går det att spekulera i om detta skedde under undermedvetet inflytande av separationsångest och övergivenhetsrädsla efter brexitbeslutet, eller mera cyniskt raljera över symboliskt utsträckta händer.
Men det hjälper ju ingen. Så vad hjälper?
I en av artiklarna i ensamhetstemat citerar den brittiske geriatrikprofessorn Tahir Masud den katolska nunnan Moder Teresa: ”Vi kan bota fysiologiska sjukdomar med medicin, men det enda botemedlet för ensamhet, förtvivlan och hopplöshet är kärlek.” Till det kan man anmärka att Moder Teresa var en reaktionär ragata som trots att hon mottog miljondonationer tyckte att det fanns ”något vackert i att se de fattiga acceptera sin lott” – hon och med henne professor Masud har hur som helst en poäng i att en gnutta kärlek inte skadar som smörjmedel i allas våra mellanmänskliga relationer. (Men anständigt tak över huvudet, en lön eller pension att leva på, tillgänglig och god sjukvård och likvärdig utbildning till (barn)barnen skulle garanterat vara så kallade plusfaktorer i ett och annat armod.)
Något som hjälper i många sammanhang är att se verkligheten för vad den är. I en annan av temats artiklar berättar forskaren Lena Dahlberg om hur hon brukar mötas av förvåning när hon föreläser om några av de forskningsresultat bland annat hon själv varit med om att ta fram. Därför, kära läsare, ett litet quiz. Vilket av följande påståenden ligger närmast sanningen?
- Att hälften av alla svenska pensionärer ofta känner sig ensamma, eller
- Att ensamhet är vanligare i Sverige än i Syd- och Centraleuropa.
Båda påståendena är felaktiga.
Jag säger inte att du som läser inte gissade det (visste!), men konstaterar med Lena Dahlberg att det faktum att förhållandena inte stämmer med våra föreställningar (behöver inte vara dina) betyder att frågan i sig är oviktig: Forskning har också visat att ensamhet har samband med livskvalitet, psykisk och fysisk ohälsa, och en ökad risk för att dö i förtid. (Och att ensamhet inte bara har samband med exkludering från sociala relationer, utan också med exkludering från ekonomiska resurser.)
Så vilka riskfaktorer är mest betydelsefulla för den där ensamhetsministern att ta sig an? Vad göra mot existentiell, emotionell, social ensamhet? (Och är det verkligen en ministers ansvar?) Se sidorna 28–59 för svar på dessa och en hel del andra frågor, och se sedan till att läsa resten av tidningen också, förstås.
Annars kommer Moder Teresa och tar dig.
