Ett rikt liv även kring hundra

Så länge jag varit i den sociala branschen har författarnamnet Egidius flimrat förbi, på boktitlar och i andra sammanhang, men utan att hans insatser direkt berört det jag hållit på med.

Jag blev dock förvånad, när jag till påseende får hans nyskrivna bok Relationer: Är karln fortfarande i livet, han måste vara urgammal? Och fort­farande aktiv? Och är det ännu en utläggning om psykologi?

Svaret är ett klart »Ja!« på de två första ­pun­kterna och på sitt sätt även på den tredje. Henry Egidius fyller 101 när detta skrivs och bor på femte våningen i Villa Tollare i Nacka. Detta är ett vård- och omsorgs­boende som drivs av Sköndalskoncernen och som får de amplaste lovord av Egidius, som känner all personal till namnet och gagnet, liksom de medboende.

Boken Relationer är skriven av Henry Egidius och utgiven av Natur och kultur.

De har, som Henry själv, fysiska eller psy­kiska funktionsnedsättningar och omsättningen är hög. Man får liksom i andra äldreboenden numera plats bara om man är riktigt nedsatt, vilket Henry blev efter 97. Till dess körde han dagligen bil dit för att vara med sin fru Anita.

När det inte gick hemma längre, fick Anita plats här och bodde två år i våningen rakt ­under Henrys nuvarande arbetsrum, tillika sovrum och »boende«.

Här uppger han sig dagligen syssla med sina gamla ­aka­demiska frågor, håller sig à jour med ny­heter på om­rådet samt publicerar och handleder en del. Men är också mycket aktiv i olika grupper i huset.

Vi får bitvis ingående redogörelse för hans bild­ningsgång och långa yrkesliv, huvudsak­ligen i Lund med omnejd samt en del utflyk­ter till statliga utredningar.

Han berör sin enkla barndom och hur han lyckades få utbildning, med bland annat grekiska och latin, och senare hamnar på universitetet i Lund. En typisk svensk klassresa.

Han kan fortfarande återge berättelserna­­ om »Odysseus, den mångförslagne«: Klassisk ­bildning­ har man glädje av även i 100-årsåld­ern och satsbyggnad, grammatik och stavning behärskar han ännu till fullo: ­Fort­­skaf­fnings­medlet är en rollator, med o.

Han blir gift första gången i tidiga 20-års­åldern med Rut och äktenskapet – ett »öppet« dylikt, modernt då, varade tills hustrun dör i ganska hög ålder, men andra kvinnor figu­rerar, till exempel Anita med ett adligt efternamn, som han råkar träffa igen efter första fruns frånfälle. Detta andra äktenskap 1997 är betydligt lyckligare än det första, förstår vi. ­

De är konstant förälskade tills döden skiljer dem åt efter drygt tjugo år. I skrivande stund har han just avslutat sorgeåret och fyllt 100.

Ytterligare en kvinna är central i boken, aktivitetscoachen  –  Henry ogillar ordet  –  Ajla på Villa Tollare. Hon är ung och från Bosnien, med mörka minnen av kriget, men en energisk arrangör av saker att göra för de boende.

Hon och Henry kommer varandra nära och hon får­ höra mycket om Henrys tidigare liv och akademiska meriter. Ibland förstår Henry själv att han är, som Ajla säger, yrkesskadad ­efter ett långt lärarliv och riskerar tråka ut henne med omständliga redogörelser.

Relationen är tät och laddad. Henry blir nedstämd när Ajla försvinner på sommarsemester, men kontakten repar sig på höstkanten. Han erinrar sig sina kunskaper om psykosocial behandling, men sånt är svårare att effektuera för egen del än för andra.

Henry får också tillfälle att briljera i samtalsgrupper på boendet och vid olika tillställningar för hela auditorier yrkesverksamt socialfolk. Men blir också populär bland barnen i för­skolan på plan ett i samma byggnad.

Officiellt skall boendet ha »generationsöverskridande aktiviteter«, men därav var föga innan Henry kom in i bilden. Han ordnar också med lite ­godis eller en drink på kvällen för de med­boende, fjärran de restriktioner andra förvaltningar ids hålla på med. En uppiggande bok också för oss äldre. Det är aldrig för sent…