Dagar på landet – prisbelönt verksamhet för personer med demens

Leif och Leif, båda deltagare på Gärdets dagverksamhet, står vid en av den stora trädgårdens alla pallkragar och plockar åt sig några jordgubbar. Det är strålande sommar när Äldre i centrum är på besök på gården vid Hallandsåsen där de tillbringar tre av veckans fem vardagar.

Undersköterskan Sandra Svensson står intill och plockar några bär hon också. Det ger öppningar till samtal om gamla tider. De diskuterar om jordgubbarna smakade som när de båda »Leifsen« var barn.

Och om hur den ena Leif under hela sitt vuxna liv ägde och brukade skog. Att han drev en timmerverk­stad och att det var mycket jobb. Och att den andra Leif som ung också bodde på andra sidan landskapsgränsen, i södra Småland.

Undersköterska Sandra Svensson smakar solmogna jordgubbar från trädgården tillsammans med deltagaren Leif. Det väcker minnen och leder till samtal. Foto: Anders Andersson

–  Hit till Gärdet kommer jag för att vila mig. Här slipper jag disk och städ och allt jag måste göra hela tiden, säger Leif som drev timmerverkstaden med ett leende och skratt i ögonen.

Sandra Svensson är snabb på att fånga lyran, det märks att det finns en skämtsam jargong dem emellan:

–  Men Leif, du kommer ju hit för att vara med mig också. Att hänga med Sandra är ändå det bästa med Gärdet!

Gärdets dagverksamhet, som ligger i Laholms kommun, är unikt i Sverige. Ingen annanstans är en dagverksamhet för personer över 65 år med kognitiv sjukdom eller demens lokaliserad till en lantgård.

Förutom en trädgård full av frukt, bär, örter och blommor, omges gården av djur. Bakom dem börjar en skog. I en hage bräker get­ter och får. Leif, Leif och Sandra går fram och ger dem äpplen. I en annan hage travar en ponny och mula runt. I en tredje har två grisar bökat upp ett stort vattenhål och i en fjärde går kor. ­

Att få omges av djur ger sinnliga upplevelser och leder till samtal. Deltagarna sitter ofta på bänkar och betraktar dem tillsammans med personal. Det finns också möjlighet att vara med och mata. Foto: Anders Andersson

­

I en stor bur finns det kaniner, i en annan bor det hönor och en tupp. Och så hunden då, bordercollien Alice, som springer runt lös överallt och med viftande svans kontrollerar så att flocken är någor­lunda samlad.

Men hon kan lika gärna slå sig till ro intill nå­gon som behöver extra lugn eller lägga nosen i knäet på den som behöver. Samma roll har de tre katterna. När det är dags för efter­middagens fika under stora parasoll flyttas en gråspräcklig kattunge runt mellan famnarna.

Grundare till allt detta är Marie Svensson. Hon har jobbat inom äldreomsorgen sedan hon var 18 år. Direkt efter gymnasiet började hon som hemsamarit.

–  För mig fanns inget annat. Det var det absolut bästa jag kunde tänka mig!

Så småningom började hon jobba kommu­nalt på äldreboende i Båstad. Hon vidar­ut­bildade sig till undersköterska, blev kvar i 25 år och efter det jobbade hon ungefär 20 år i Laholms kommun.

–  Jag älskar mitt jobb. Men särskilt de sista åren på boenden kände jag ofta att jag inte fick möjlighet att fullt ut jobba enligt min värdegrund.

Hon upplevde att allt var väldigt styrt i de stora organisationerna. Maskineriet var trögt, beslutsvägarna långa.

–  Om vi på vår avdelning exempelvis såg att våra äldre skulle ha stor glädje av en surfplatta så fick vi ändå inte köpa in en sådan trots att det inte kostade mer än ett par tusen. Allt ska vara lika, på alla avdelningar. Och en sådan stor satsning blir dyrt.

Uppfarten och entrén till Gärdets dagverksamhet är välkomnade. Det känns som att komma hem till någon som driver en lantgård. Foto: Anders Andersson

Marie Svensson, som även är utbildad Silvia­syster, ville arbeta fullt ut enligt den personcentrerade omsorg hon utbildats i.

Och så var det längtan till naturen. Att hon såg att många äldre var uppväxta och hade varit unga på landet men nu fick bo i en tätort där trädgården, om det ens fanns någon, var liten och med små möjligheter till anpassning.

Så när hon och hennes man Lars fick erbjud­ande om att köpa Marie Svenssons farfars gam­la gård, som hennes syster först hade gjort om till bed and breakfast, kom idén. Varför inte bygga om det hela till en dagverksamhet?

–  Jag bor ju i huset intill. Det blir så enkelt att ha det så här nära. Jag och Lars kan vattna och ta hand om djur när vi är lediga, det är avslappning. I en vanlig verksamhet måste allt sådant, som kan ge det där lilla extra, ske den tid man är på arbetsplatsen. Och i de flesta verksamheter är det väldigt tajt med tid.

Hon lade fram ett förslag för tjänstemän och politiker om att de skulle kunna få hyra in sig och bedriva verksamhet på gården. Men de såg för många hinder.

Marie Svensson som äger och driver gården matar getter och får tillsammans med Leif. Att dela en sådan upplevelse kan ge en ingång till andra samtal och minnen. Foto: Anders Andersson

Vem skulle vilja åka så långt från Laholms tätort, hela 15 minuter i bil, för att vara på dagverksamhet? Och vad var egentligen det särskilda, som i så fall skulle kunna fungera som alternativ till de verksamheter som kommunen redan erbjöd?

–  Till slut fick jag förslaget om att bli en självständig aktör och driva verksamhet i egen regi. Så jag, som arbetat som undersköterska hela mitt liv, fick lära mig företagande och administration från grunden.

Slutligen, efter en kurs i vårdadministration på högskola, fick hon tillstånd från Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Laholm köpte ­sex platser, till att börja med. Det var år 2013.

–  Jag var så klart väldigt orolig att det inte skulle bära sig. Men jag tror så starkt på den här idén.

Det tog dock bara några månader innan ­Gärdet hade tillräckligt många deltagare för att kunna anställa sin första medarbetare.

–  Men jag själv kunde inte ta ut lön. De ­första åren fick jag försörja mig genom att jobba kvällar och helger inom hemtjänsten.

I dag är alla platser fyllda och ju mer känt ­Gärdet­ har blivit, desto längre blir också kön. Marie Svensson har även lyckats övertyga kommunen om att höja ersättningen för varje deltagare något  –  den var från början så låg att hon hade svårt att bekosta tillräckligt med personal.

–  Vår kontakt med anhöriga och deras betyg är förstås jätteviktiga. Det är fantastiskt att få höra deras reaktioner. Att detta är just vad de länge har velat ge sin nära. Att de tydligt ser hur oron minskar, sömnen förbättras och glädjen ökar.

Madeleine Liljegren. Foto: Göteborgs universitet

Marie Svensson började bli efterfrågad som föreläsare inom branschen. Ryktet om Gärdet spred sig allt mer. År 2023 fick hon priset Queen Silvia nursing award. Via en kollega fick forskarna Madeleine Liljegren,­ postdoktor och fysioterapeut, och Susanna Nordin, universitetslektor och sjuksköterska, upp ögonen för verksamheten.

De arbetar vid Göteborgs universitet respektive Högskolan Dalarna och hade samarbetat förr inom sitt gemensamma intresse för utemiljöers påverkan på hälsa och välbefinnande. Deras vägar korsades med Marie Svenssons och ett första studiebesök ägde rum.

–  Jag hade själv en tanke om att skriva ner allt jag lärt mig och ser att verksamheten ger de äldre personerna som har kognitiv ned­sätt­ning, men när jag mötte Madeleine och Susanna­ ­frågade jag om inte de kunde göra ett forskningsprojekt om oss.

De som vill har även möjlighet att ta i ordentligt på Gärdet. Leif och Leif hjälper Sandra Svensson att köra in ved i en »rullebör« (skånska för skottkärra). Foto: Anders Andersson

Och de ville det. Nu har det pågått sedan 2025 och resultat presenteras under senvåren 2027. Projektet är tvärvetenskapligt och går under namnet Utemiljöer vid dagverksamheter ­för äldre personer med demenssjukdom.

–  Målet är att det ska öka kunskapen om huruvida och i så fall hur utemiljöer i både stads- och lantgårdsmiljöer påverkar hälsa och välbefinnande för just den här specifika gruppen. I Sverige finns ingen sådan forskning hittills, säger Madeleine Liljegren.

Däremot finns det sedan länge forskning kring hur naturvistelser och rehabilitering utomhus påverkar exempelvis barn eller personer med utmattningssjukdom, bland annat från Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp. Projekt­et har sina teoretiska utgångspunkter i den.

Under forskningen har Madeleine Liljegren och Susanna Nordin studerat och intervjuat deltagare i dagverksamheter, anhöriga och personal vid tre olika typer av verksamheter: kommunala i Falun och Boden samt den privata Gärdets dagverksamhet i Laholms kommun.

De har varit noga med att sprida datainsamlingsplatserna geografiskt och dessutom för­lägga dem under olika årstider för att få med så vida perspektiv som möjligt.

Djuren lugnar och ger kontakt. Gårdens kattunge vandrar runt mellan knän under fikastunden. Foto: Anders Andersson

Men är det då inte orättvist? Gärdets dagverk­samhet har det ju väl förspänt med både ute­miljöer och djur, medan en kommunal verksamhet inne i en stad inte alls har samma natur­liga tillgång.

Enligt Madeleine Liljegren finns det dock ofta stora möjligheter att jobba med de förutsättningar som finns på varje enskild plats.

–  I vår forskning tar vi avstamp i olika zoner, förklarar hon.

I zon 1 får deltagare och personal kontakt med utemiljön inifrån byggnaden via fönster. Zon 2 är platser som finns mitt emellan inne- och utemiljön, exempelvis entré, uteplats och balkong. Zon 3 är trädgården som tillhör fastigheten­ och zon 4 är omgivningen där byggnaden är belägen. Sedan finns även zon 0, som är rum i byggnaden som saknar fönster och därmed inte ger någon kontakt med utemiljön alls.

–  Zon 1 till 4 har unika miljökvaliteter. Därför är det fördelaktigt att ha tillgång till dem alla, även vid dagverksamheter, för att kunna erbjuda personcentrerat utformade insatser, säger Madeleine Liljegren.

Hon kan inte avslöja några resultat av forsk­ningen än, men lyfter som allmänt råd att an­vända sig mer av de olika zonerna som finns tillgängliga och utveckla dem.

–  Börja med att kartlägga vilka zoner som finns. Testa sedan att genomföra lämpliga insatser i dem på daglig basis under alla årstider, säger Madeleine Liljegren.

Foto: Anders Andersson

Det behövs inte alltid så stora förändringar utan kan handla om att uppmärksamma och ge ökad tillgång till det som redan finns. Saknas sällskaps- eller lantgårdsdjur i verksamheten kan upplevelsen av en ekorre eller talgoxe ge mycket. Träd och vindspel i lövverk kan väcka minnen, känslan av en len sten kan påminna om ett annat.

Tillbaka till Marie Svensson och Gärdet. Hon­ berättar att hon och hennes personal all­tid jobbar utifrån deltagarnas livsberättelser.

–  För den som lever med demenssjukdom kan det vara svårt att orientera sig i tillvaron, men när man kan känna igen sig från sådant som väcker minnen från tidigare i livet så faller mycket på plats, säger Marie Svensson.

Det förhållningssättet syns i den fysiska miljön. Marie Svensson och hennes man gillar att snickra på fritiden och genom en pergola når man en skylt där det står »Folkets park«. Intill står en tillhörande biljettlucka.

–  Många av våra deltagare var unga på 50-talet och då fanns det fullt av dansbanor. De har stolt berättat om anhöriga som spelade i orkestrar och om hur de själva gick och dansade varje helg.

I ett annat hörn av trädgården finns en båtkajuta. Under många år fanns det nämligen en deltagare här som var före detta sjökapten. I ett annat hörn finns en hopsnickrad flygplansför, på den hänger ett insektshotell.

–  Många här har jobbat inom flyget, ett militärt flygfält ligger i närheten.

Inne i byggnaden, som fått en tillbyggnad av klassisk kaffeveranda som är ett viktigt rum mellan ute och inne under mer gråa dagar, finns många gamla föremål: en klassisk radioapparat i brunt, broderade visdomsord pryder väggarna och tidningar från förr ligger på borden.

–  Reminiscens är en annan viktig del här. Med en liten personalgrupp går det dessutom­ lättare att arbeta sammansvetsat och dela tanke­sätt, säger Marie Svensson.

Sandra Svensson och Marie Svensson brinner för verksamheten. Men vägen dit krävde hårt arbete. Foto: Anders Andersson

En som jobbar här i dag är undersköterskan Hanna Lithvall. Hon hoppar in som vikarie och ersätter i dag en annan anställd som har semester.

–  På Gärdet får man guldbitarna i arbetet. Här kan man jobba precis så som man drömmer om, säger hon.

Sandra Svensson, som dessutom är Marie Svenssons dotter, har gått utbildningen Stjärnmärkt hos Svenskt demenscentrum. Hon har i sin tur vidareutbildat samtliga kollegor och Gärdet har sedan ett antal år tillbaka certifieringen.

–  Vi jobbar helt utan tvång i relation till deltagarna, här finns inga grindar och allt är öppet. Vi ger heller inga mediciner, förutom smärtstillande. Blir någon orolig eller upplever sig trängd så möter vi det på andra sätt. Vi har många verktyg genom miljön och djuren för att avleda, säger Sandra Svensson.

Marie Svensson avslutar med att tillägga att det är viktigt att komma ihåg att många personer som lever med demenssjukdom har låg sjukdomsinsikt. De kan ha stor motvilja mot vad som känns som en institution och vara rädda för att bli inlåsta.

–  Här hos oss tänker många deltagare att de är gäster. De kommer hit och hälsar på oss som är deras vänner och vi har en härlig dag tillsammans. Det är precis den känslan jag vill skapa.

Med hänsyn till önskemål från an­hör­i­­ga valde vi denna gång att inte publicera efternamn på alla med­verkande i reportaget.