Lugn, bara Lugn (och lite Bob)

Ännu har ingen mig närstående drabbats av covid-19. Om man bortser från restriktionerna kring sjukdomen – där är vi alla drabbade.

Men åtminstone inte själva sjukdomen. Åtminstone inte själva döden i sjukdomen.

Däremot är det här numret fullt av både sjukdom och död, på ett sätt som på sätt och vis alltid har gått hand i hand med själva vårt fokusområde, äldre och åldrande. (Man åldras och kan bli sjuk, till slut är man så mycket äldre att det inte räcker att vara frisk för att hålla sig i livet.)

Men själva coviddöden. Den pandemiska smittan. Påverkan på livet.

Detta brukade vi ju inte behöva skriva om.

Nu har vi en ny värld. (Jag är inte den förste att konstatera det.) Samtidigt är det i mångt och mycket samma värld. (Jag är inte den förste att konstatera det heller.)

Det går att konstatera att varningar för pandemier har funnits för alla att ta del av och världen att förbereda sig inför. (Jag är inte, etc.) Det går också att konstatera att rösterna som – oaktat pandemi – varnat för den i mångt och mycket ohållbara situation som råder inom äldreomsorgen länge klingat ohörda, trots att det inte minst i den här tidningen både har klingat och klongat för den som har velat lyssna (och fortsätter så även i detta nummer).
Covid-19-pandemi ovanpå det och vi ser konsekvenser som kan få en sten att gråta. Men det borde åtminstone inte ha kommit som den överraskning det blivit för många.

Äldreforskaren Ingmar Skoog vid Göteborgs universitet har uttryckt allt detta så här enkelt: ”Alla som kan något om åldrande visste att det skulle bli så här.”

Det här numret har ett sedan tidigare planerat tema om (forskning kring) prevention, och även om det ligger i sakens natur att det (ännu) inte finns någon evidens kring covid-19-pandemi-prevention vågar jag mig på att påstå att den i mångt och mycket stavas pengar (vilket prevention inte alltid gör).
Nyligen bortgånga poeten Kristina Lugn skrev en gång om kommunpolitiker i Täby att de inte skulle strypa barnen med svångremmen, vilket alltså då handlade om nedskärningar i omsorgen i början av livet. Kristina Lugn trodde att kommunen skulle ha råd att inkludera frukost i daghemstaxan men poängen är densamma i dag: ”…om jag tror fel, ska jag be att dessutom få tro att vi som betalar skatt till Täby kommun inte kommer att dö av undernäring om vi måste betala lite mer skatt för att detta ska bli möjligt.” Lugnt sagt.

PS. Lyssna gärna på Äldre i Centrum-podden och följ oss i våra sociala medier-kanaler (du når allt via webbplatsen aldreicentrum.se), men glöm inte att den här tidningen tänker om sig själv som titeln på samlingsvolymen av (också poeten) Bob Hansson, skulle du bli yrslig av allt det modärna: ”Här ligger jag och duger.”