Skynda långsamt med att dela upp arbetet

Det är väl känt att äldreomsorgen har stora utmaningar med sin kompetensförsörjning. Det beror på den ökande andelen äldre i befolkningen, i kombination med att många i personalen samtidigt går i pension. Om ingenting förändras behöver äldreomsorgen anställa 111 000 personer fram till år 2031, enligt beräkningar från Sveriges kommuner och regioner.

Det finns ingen enskild åtgärd som kan lösa den svåra utmaningen, men ett sätt kan vara att minska behovet av vård och omsorg genom hälsofrämjande och förebyggande insatser.

En annan del av lösningen är att effektivisera genom nya arbetssätt, digitalisering och ny teknik samt insatser för att fler människor ska vilja och orka arbeta i äldreomsorgen. Med goda arbetsvillkor, ett effektivt arbetsmiljöarbete och andra åtgärder går det att skapa attraktiva arbetsplatser där människor trivs och känner att de kan göra ett bra jobb.

Differentierade arbetsuppgifter i äldreomsorgen är en konkret åtgärd som allt fler kommuner nu prövar. Det innebär att arbetet delas upp mer än tidigare. Viss personal utför enbart serviceinsatser, såsom städning, tvätt, inköp och matdistribution, medan andra ansvarar för mer kvalificerade omvårdnadsinsatser såsom att bedöma och tolka patienters omvårdnadsbehov och besluta om åtgärder.

Ett centralt motiv bakom denna ökade arbetsdelning är att göra omvårdnadsyrket mer specialiserat och attraktivt, vilket i sin tur är tänkt att underlätta rekrytering av utbildad personal.

Ett annat motiv är att renodlade servicetjänster innebär lägre krav på utbildning och språkkunskaper, vilket kan bredda rekryteringsbasen och underlätta att anställa outbildad personal. Förhoppningen är att servicetjänsterna ska bli en väg in till undersköterskeyrket. Dessutom finns tanken att den nya fördelningen av arbetet ska skapa tydligare roller och ansvar, vilket kan ge personalen en ökad känsla av kontroll, motverka stress samt bidra till minskad sjukfrånvaro och personalomsättning.

Intresset för differentiering är stort i kommunerna. Det framgår i en rapport från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys som publicerades tidigare i år. Det framgår i en rapport som presenterade resultat från en enkätundersökning som indikerar att 35 procent av kommunerna fattat beslut om att differentiera hela eller delar av sin hemtjänst.

Således är differentiering något av en pågående trend. Det går att förstå, eftersom drivkraften till stor del är att avlasta undersköterskorna så att de kan ägna sig åt kärnuppgifterna i sitt yrke.

Men kunskapsläget är högst osäkert. Det saknas vetenskapliga studier om differentieringens effekter för omsorgstagare, personal och verksamheter i äldreomsorgen. Det framgår bland annat i Myndigheten för vård- och omsorgsanalys rapport Dela på arbetet. Om differentierade uppgifter i hemtjänsten, men i den saknas en heltäckande, systematisk forskningsöversikt. Möjligen finns det studier som författarna inte fångat upp.

Efter samtal med rapportförfattarna beslutade därför Socialstyrelsen och Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, att gå vidare med avsikten att genomföra en systematisk litteraturöversikt, för att grundligt utvärdera det vetenskapliga kunskapsläget kring upplevelser och effekter av differentiering.

En rapport från SBU beskriver sökstrategin, i korthet visar den på att relevant litteratur saknas om effekterna av arbetsdifferentiering. Litteraturöversikten bekräftar alltså att det saknas vetenskapliga studier om differentieringens effekter i äldreomsorgen.

Detta betyder inte att differentiering skulle sakna effekter. Differentiering kan mycket väl ha både positiva, negativa, förväntade och oväntade effekter.

Det finns stora förhoppningar knutna till differentiering, men det finns också en rad farhågor. Både forskare och Myndigheten för vård- och omsorgsanalys pekar exempelvis på risken för:

• ökad fragmentering,
• snäv uppgiftsorientering och försämrad helhetssyn på den äldres behov,
• bristande informationsöverföring mellan personalgrupper,
• sämre kontinuitet med fler personer i den äldres hem,
• låg status och ökad arbetsbelastning för servicepersonalen, och ökade kostnader.

Dessa farhågor gör det klokt att skynda långsamt. Självklart är det viktigt att utforska nya idéer, men när vi ger oss ut på osäker mark och testar lösningar som omgärdas av osäkerhet krävs viss försiktighet. I dessa lägen är det särskilt viktigt att börja i liten skala och vara noggrann med uppföljning och utvärdering innan lösningen skalas upp och införs brett.

Det behövs en gemensam kunskapsbildning kring differentiering av arbetsuppgifter i äldreomsorgen. För forskare finns nu goda möjligheter att göra vetenskapliga studier, eftersom många kommuner har beslutat om att påbörja arbetet med differentiering och ligger i startgroparna.

Samtidigt är det viktigt med lokala utvärderingar där kommuner på ett systematiskt sätt dokumenterar och delar erfarenheter av arbetet. Hur kan arbetsdelning genomföras på ett klokt sätt? Hur påverkas de äldre? Hur kan de positiva effekterna tillvaratas och hur kan de negativa effekterna hanteras?

Där kan lokala utvärderingar vara ett viktigt verktyg i själva implementeringsarbetet. Differentiering är inte ett entydigt koncept som går att genomföra på samma sätt i alla verksamheter. Konceptet behöver anpassas till lokala förutsättningar och behov. Dessa anpassningar bör dock grundas på bra och trovärdig information, så att man gör rätt anpassningar.

En utvärdering som löpande återkopplar information om differentieringen och dess konsekvenser, kan då ge bra underlag för kloka anpassningar och vägval. Att experimentera, testa sig fram, stärka och sprida det som fungerar, förändra eller tar bort det som inte fungerar.

Vi vill avslutningsvis poängtera att den utveckling som är nödvändig framåt kräver nytänkande och att man vågar testa nya idéer. Inte minst behövs nya idéer för att möta äldreomsorgens kompetensutmaning. Vi måste dock komma ihåg att alla idéer inte är bra och att de dåliga lätt får lika stor spridning som de goda. Därför är det helt avgörande med studier och utvärderingar som gör att vi kan skilja agnarna från vetet.