Äldre behöver tid och närhet

Jag ser, i min roll som undersköterska, att mitt professionella uppdrag inte enbart handlar om fysisk omvårdnad, utan att dess verkliga kärna ligger i den psykiska omsorgen om äldre människor.

Vid början av varje arbetspass lovar jag mig själv att ta mig tid att sitta ner med de boende och lyssna på dem. Men i slutet av dagen krockar detta löfte ofta med tidspress och arbetsbelastning, och jag känner ibland att jag förlorar själva kärnan i mitt yrke.

De boende är ju människor först och främst. De är personer som har byggt vårt samhälle, skrivit vår historia och lämnat efter sig ett liv fullt av arbete och engagemang. De förtjänar inte bara medicinsk vård, utan också att bli bemötta med respekt, ett leende och en känsla av att någon ser dem, förstår deras känslor och värdesätter dem.

Det som oroar mig mest är hur det sociala samspelet ibland tvingas stå tillbaka för den medi­cinska rutinen. Jag minns särskilt en bo­ende som en dag vägrade ta sin medicin. I stället för att skynda vidare till nästa uppgift valde jag att sätta mig ner med honom i några minuter. Vi pratade om livet, och jag gav honom min fulla uppmärksamhet. Efter en kort stund tog han sin medicin utan att tveka.

När jag senare frågade honom varför han först hade vägrat, svarade han med ord som har etsat sig fast i mitt minne: »Jag vet att ni gör ert bästa och att ni gör mycket för oss. Men det jag verkligen behöver är att känna att någon lyssnar på mig och att det finns en människa nära mig.«

Det blev ett tydligt bevis på att närhet inte är något som »stjäl« tid, utan något som skapar trygghet och känslan av att bli sedd och uppskattad.

Känslan av isolering bland äldre är inte bara sorg, utan något som är kopplat till försämrad fysisk och psykisk hälsa, inklusive ökad risk för depression och andra hälsoproblem. Forskning visar att isolering även kan påskynda kognitiv försämring. Socialt och psykologiskt stöd är en grundläggande del av vården, men påverkas ofta av tidsbrist och många dagliga uppgifter.

Här i Kristianstads kommun, liksom i resten av landet, ser vi en tydlig felprioritering. Vi är skickliga på medicinsk vård, men brister i det sociala omhändertagandet, vilket skapar en ohållbar situation för både de boende och personalen.

Vi måste få tid och resurser som gör det möjligt för oss att utföra vårt arbete på bästa sätt. Så att de boende får det de verkligen behöver: respekt, uppmärksamhet och mänsklig närhet. Om vi fortsätter med nuvarande arbetsbelastning riskerar vi att förlora själva kärnan i äldreomsorgen – den mänskliga ­kontakten som gör skillnad varje dag.