Döden kan inte rationaliseras

Vi är flera hundra som denna gråmulna höstdag samlas för att ta farväl och minnas en människa som lämnat oss under tragiska omständigheter och alldeles för ung. Som frusna fågelungar söker vi varandras närhet, alla dessa svarta skepnader som trängs utanför kapellet. Ledsna, lite nervösa och just denna dag fyllda av minnen av en människa som inte mer ska uppenbara sig ibland oss.

Det blir en fin stund, fylld av värme och kärlek och jag tänker att varje människa borde få vara med på sin egen begravning. Möta den uppskattning och värme som vardagarna kanske inte rymmer när vi springer på i livets snurrande ekorrhjul.

Fast många kanske inte alls skulle vilja vara med på denna sista ceremoni. Varken livet eller döden är rättvis, ett avsked till livet kan mycket väl bevistas av enbart någon enstaka anhörig eller bekant, förutom avlönad personal. Och den nya, starkt växande trenden är faktiskt att det inte blir någon ceremoni alls.
”Direktbegravningarna” helt utan ceremoni är slutet på livet för var tionde människa i dag. Och det går fort, 2008 handlade det om två uppseendeväckande procent, nu alltså en femdubbling.

Jag funderar på detta just denna dag när ceremonins betydelse för bearbetningen blir så tydlig. Så många människor, och även om bänkgrannen var helt okänd hade jag utan svårighet kunnat fatta hans hand eller dela med mig av pappersnäsdukarna. I den stunden delade vi en stark gemenskap, även om våra band till den avlidne förstås såg mycket olika ut. Allas våra minnen tecknade ett helt levt liv.

Vad beror den starkt ökande trenden med direkttransport från bårhus till minneslund eller gravplats på?

För inte så länge sen släppte vi allt när döden knackade på. I dag går det knappt att samla anhöriga inom den månad som lagen slår fast. Anstånden blir fler. Den välplanerade, prisvärda Mallorcaresan går inte att flytta på, semesterdagarna är slut, kanske kom den nya köksleveransen i vägen. Almanackorna är fulltecknade, döden ryms inte riktigt i planeringen 2019.

Den urbana människan krånglar också till det. Faster i norr och svåger och svägerska utlandsboende. Men har vi faktiskt blivit mer osentimentala eller till och med känslokalla?

En mer förbjuden tanke är kanske också att ett sista farväl tenderar att dra iväg rent ekonomiskt. Är det snarare anhörigas val eller utväg än den dödes önskan som styr mot direkttransporten?

2019 sker mycket av mänsklig kontakt över nätet och också där är döden högst närvarande. Jag vet inte hur ofta jag skickar hjärtan och rip och det fyller förstås sin funktion, men en instapost kan knappast ersätta ceremonin som tar farväl av ett liv.

Ändå är framtiden redan här. Begravningar har sänts på nätet och begravningsbranschen har släppt testballonger kring möjligheten att på detta sätt ändå få ihop splittrade familjer och klämma in en möjlighet att ta farväl.

Vad händer med bearbetningen av att ha förlorat en människa då?

Själv sitter jag i min bänkrad och tänker på hur otroligt viktig denna timme är. För att minnas, hedra och sörja en kär människa som alltid funnits där. Gemenskapen gör gott en sådan dag. Den fysiska närvaron kan knappast ersättas av en livesändning där fokus kanske flyttas från kistan till något som händer helt nära, någon som höjer rösten eller vardagens verklighet som ju aldrig slutar andas och höra av sig.

Kanske finns där ändå en statusmarkör. Riktigt omhuldade människor, kungligheter och folkkära kändisars begravningar televiseras. Just nu visas den både underhållande och sorgliga filmen om Hasse och Tage på svenska biografer. Jag glömmer aldrig hur jag satt framför tv:n när Hasse Alfredsson vid kistan sa farväl till “sin allra bästa vän” Tage Danielsson, och hur berörd jag kände mig. Men vem kommer att avsätta en stund för att på nätet följa när en åldrad Kalle Karlsson ska sätta sin sista punkt på jorden?
Den digitala tekniken sätter inte upp några hinder, men där­emot våra mänskliga behov.

Varje liv är unikt, en del får en enklare och mer guldkantad väg att vandra, andra kämpar sig genom livet men inför slutet vore det väl en bra tanke att vi åtminstone ska få några skovlar jord, eller på annat sätt ett avslut som märks. Och känns.

Det är Allhelgonatider när alla nyanser av grått påverkar både väder och själ. Många vallfärdar till gravplatserna, landet lyses upp av minnessken över dem vi förlorat.
Numera kan ljusen också vara digitala och det vore förstås konstigt om inte trender och utvecklingen i samhället också påverkade livets slut. Ljus tänds inte bara under Allhelgona­helgen. Nya seder i ett globalt samhälle tillåter att dansa vid graven och urnan med aska kan mycket väl följa med och trängas bland smörgåstårtorna på begravningens efterföljande kaffestund.

Döden angår oss alla och ser mycket olika ut, men ett är säkert – den kan inte rationaliseras bort.