Foto: Thron Ullberg

Vi är inte längre dömda till bara ett liv

Yvonne Hirdman: We too? Visst fick vi börja ordna om våra minnen? Den där hösten, 2018, metoo-hösten.

We too? Visst fick vi börja ordna om våra minnen? Den där hösten, 2018, metoo-hösten.

Vi som var födda på 1930–1940-talen. Vithåriga små damer som vi blivit. Skrynkliga och kantstötta av alla åren. Fyllda av minnen av livet – och kärleken. Och sexualiteten. Bara ordet! Många av oss hade inte haft en aning om vad det var annat än läskigt, skamfyllt, farligt (men spännande) då, när vi var tretton, fjorton år. I Fickjournalens eller andra tidningars frågespalter i hjärtefrågor handlade – men det minns vi – allt om honom: skulle man ge sig åt honom? Han tjatade ju så? Och tänk om han försvann om man höll på sig? Och om man nu var hela trettio år och ogift, vad i hela fridens namn skulle man göra av sitt liv?!

Allt cirklade kring honom.

Och svaren var alltid desamma: man skulle spara sig åt den stora kärleken, och akta sig för att plottra bort sig. Det var uppenbart den stora skatt unga flickor ägde och den skulle man vara rädd om. För de gifta var råden alltid att överse med hans later – och andra kvinnor – och för de ogifta gamla trettioåringarna kom käcka uppmaningar om att ägna sig åt körsång och knyppling.

I 1940- och 1950-talets folkhemska Sverige där allt skulle vara nytt och modernt, var sannerligen synen på sex, kvinnor och äktenskap alltjämt rena 1800-talet. Hela samhället byggde på kvinnors in- och underordnade ställning. Politiken utgick ifrån mannen som familjeförsörjare och arbetade en gift kvinna (vilket många gjorde ändå, liksom i smyg, ofta deltid) blev hon en förvärvsarbetande husmor i statistiken. Eller kallad pälsjägare av irriterade män i blåställ.

Men då kom 1960-talet. Hela skocken ungar som fötts på 1940-talet var nu i 20-årsåldern och fick befolkningspyramiden att svälla på mitten. Allt gammalt kastades bort. Skit i traditionerna! skrev Leif Panduro, den danske författaren, ett utrop som möttes av ett entusiastiskt JA! En våg av uppror sveper över västvärlden. Mot allt! Frihet!

Friheten skulle i hög grad gälla sexualiteten. Bort med dubbelmoral, hyckleri, kristendomens tunga fördömande av föräktenskapligt sex, fram för ett ohämmat, glatt, ja rentav kamratligt sex.

Minns ni de där tunna små böckerna – ett slags folkhemsporr: Kärlek 1, 2, 3 där välrenommerade författare skrev erotiska noveller? Minns ni utvikningsbrudarna i FiB aktuellt? Minns ni att det nästan var obligatoriskt att bada topless?

Kärlek var titeln på de där små böckerna, men kärlek var inte längre ett krav för att – ja, det där då. Det gycklades om det med de gamla kraven att samlag bara fick ske om det verkligen handlade om riktig, stor, fantastisk kärlek. ”Jag knullar bara när jag är kär”, sjöng den unga flickan på kvinnoskivan och mamman som uppgivet svarade: ”Men du är ju kär en gång i veckan”.

Storörgd sög jag i mig läran om den nya friheten och dess budord. Jaha, många och mycket var det som gällde. Då var man en fri kvinna som sa ja till den nya sexualmoralen. Som sa ja till män och gick med på det ena och det andra. Och nog råkade man ibland illa ut. Pinsamma fulsexhändelser som man då ruskade av sig och tänkte att man blir ju erfaren i alla fall. Man får skylla sig själv. Men på hösten 2018 slutade man skylla sig själv. Den ena kvinnan efter den andra, hela grupper av kvinnor inom media, film, universitet – ja överallt – steg fram och sa att: Vi skyller inte oss själva. Vi har fått nog – vi också. Me too.

Hela den fula kvinnounderordningen blottades: hur kvinnor ännu detta millenium betraktas som manlig sexualrekvisita, hur den fria sexualiteten i grunden är på deras – mäns – villkor. Daskande i stjärten, visslandet på gatan, klämmandet på brösten, halv- eller helvåldtäkter med småberusade flickor. Sex som villkor…

Så hur var det nu med vår ungdoms frihet? Var vi utnyttjade offer? Är hela kvinnofrigörelsen ett skämt?

Ånej – nu ska vi inte slänga ut barnet med badvattnet! Det kvinnor nu har är alla förutsättningar för ett fullt, mänskligt liv. Nu är vi inte längre dömda till äktenskap och ett liv mer eller mindre inom hemmets väggar. Flickors utbildning övertrumfar nu pojkarnas med råge. Kvinnor befolkar nu alla samhällets platser i såväl politik, kultur och ekonomi.

Fria att välja liv. Att vi äntligen har satt stopp för all oönskad snaskighet med en avundsvärd självklarhet.

Och ser vi bortom de rent vidriga övergreppen ser vi en mer solkig verklighet där även kvinnor både utnyttjat och tagit för sig av män. Den frisläppta sexualiteten innebar ju också – trots allt – frihet, njutning och lycka. I en tid där kvinnors sexualitet sannerligen inte längre smusslas undan – tänk bara på Linda Skugge – blir det samtidigt lite absurt när någon reagerar mot oönskade sexualinviter som en oskuld från 1800-talet. I stället för att göra världen svart och vit, dela in mänskligheten i djävlar och helgon, kan vi försöka förstå könens ojämlika relation och vad den gjort, och gör, med oss.

Så där sitter vi, som följt med hela vägen och bläddrar i våra blöta minnen från anno dazumal, och tvekar om i vilken hög vi ska lägga det ena eller det andra.

Mer signerat

Är det nu det vänder?

Åsa Hedberg Rundgren funderar på om samhället är mitt uppe i ett paradigmskifte, där alla aspekter av åldrandet äntligen ses som något naturligt.

Kollage med bilder på Eva Lindqvist och Emanuel Åhlfeldt

Skynda långsamt med att dela upp arbetet

Ökad arbetsdelning är något av en trend i äldreomsorgen. Samtidigt som det kan vara en tilltalande idé finns en rad farhågor och invändningar.…

Kulturtant in i det sista

Chefredaktör Lotta Segelberg reflekterar över vad en kulturtant är och varför kultur är temat för årets sista nummer av Äldre i Centrum.

Personlig omsorg är en kompetensfråga

Magdalena Elmersjö skriver om hur viktigt det är att omsorgsmottagare träffar få och samma personal samt betydelsen av relationer och personkontinuitet i både…