En ombyggd livsberättelse

Det finns ett typiskt åldersfenomen som brukar visa sig i så kallat efterlämnade texter. Just nu fick jag Lars Gustafssons Dr Weiss sista uppdrag. Den är värd att läsa. Inte blott i detta perspektiv. Men då han en gång var en nära vän och aldrig blev fiende även om vi i skrivandet utvecklades på olika sätt nämner jag den som exempel på ett i livskurvan sent livsberättande.

Ja, att för mig vid snart nittiotre vända mig om och se bakåt kan tydliggöra. Skeendet finns där. Ty även om Leopold von Ranke var konservativ hade han dock i orden rätt. Det som skett – wie es gewesen – utgör en verklig struktur i det förflutna. En som det går att omtolka, att belysa genom olika filter, men inte att faktiskt omkonstruera.

Tag det egna livet: Det går inte för mig att byta den tid i vilken det har utspelats. De sig ständigt förändrande verkliga ramarna är i vart ögonblick orubbligt givna. I min livsberättelse spelade exempelvis den svenska abortlagstiftningen 1954 en avgörande roll. Det dåtida skeendet i Rankes tolkning påverkas varken av hur jag då skrev mot den lagen eller av att lagstiftning och offentlig sanning nu 2019 är i grund förändrade. Strukturen kring mig där då under dessa år bakom mig består och bestämde.

Men det innebär inte att mitt beteende inom i dået existerande ramar verkligen var helt givet. Vilket i sin tur innebär att det vore helt möjligt att nu vid snart 93 års ålder ta min livsberättelse och bygga om dess inriktning. Fast inom då objektivt existerande ramar. I mellandagarna 1951 gick jag i Göteborg
med den då ännu sjuttonåriga Maj Lidberg på bio. Vi såg Hon dansade en sommar. Så var det i Rankes mening och så inledde jag också den två generationer senare utskrivna livsberättelse vilken publicerades som Maj. En kärlek. I denna av mig utskrivna berättelsen älskar jag men blir bedragen.

Den berättelsen står att finna i vart bibliotek. Men plötsligt där jag nu i september år 2019 inför en nyutgåva våren 2020 sitter framför tangentbordet vänds perspektivet. Det jag nu ser och hör och skulle kunna formulera till en berättelse om återstående arbetstid räckte blir skildringen av en ung kvinna som sista dagarna i december 1951 ingår i ett kärleksförhållande ur vilket hon sedan under komplicerade förhållanden söker göra sig fri. Alla verkliga (Ranke!) skeenden under de fem åren därefter som jag beskrivit, de förblir, den historiska ramen är alltså oförändrad, men berättelsen slår om och ändrar färg.

Om den berättelsen har jag också sökt formulera. Bevarat var skeendedetalj men bytt belysning och därmed tolkning. Även som ny skissad text skrivit ut och sänt till den sinnevärldsliga Maj. Utan att dock mötas av större entusiasm. Av naturgivet begripliga skäl. Det personliga levandet har ju även för henne varit. Också orden i en publicerad text har i Rankes mening varit. Hör därmed dået till. Jag har aldrig ändrat, ”rättat”, redan publicerade ord. Men som inriktning och allmänt arbete blir ett sådant perspektivskifte inte som i den privata sfären. Något som blott berör en personlig livsberättelse.

Jag har just publicerat en alternativ och enligt min nuvarande insikt korrektare skildring av den sovjetiska ledningens sinnevärldsliga försvarspolitik inför och under det hitlertyska anfallet sommaren 1941. En vilken inte är utan betydelse vid tolkningen av nu pågående konflikter. Just det exemplet är typiskt. Utan att bryta med Ranke (wie es gewesen) och ändra i själva skeendet tillhör det åldern att ändra belysning och syn på inte bara det egna livet utan också på allmänt accepterade ”sanna” skeenden.

Men det finns ytterligare en given sanning. Dock en vilken för mig personligen en bit in på mitt nittiotredje levnadsår inte längre är särskilt aktuell. Om det förflutna är givet och dess händelser – wie es gewesen – ligger granitfast är det kommande skeendet evigt öppet. Oförutsägbart som en sadelkurva.

Med en viktig individuell begränsning. I det egna livet är för oss som varelser den kommande döden också den något allmänt granitfast oföränderligt.

Därtill vet jag personligen som åldring att den inte bara är en allmänt kommande oundviklighet utan en oundviklig helt nära avslutning på min livsberättelse. Fast ännu i denna ålder är det för mig som det står skrivet i Matteus 24:36 att om den dagen och den stunden vet ingen något.

Maj. En kärlek gavs första gången ut på Norstedts förlag 1998.

Leopold von Ranke var en tysk 1800-talshistoriker och professor i Berlin som bidrog till att professionalisera historiedisciplinen. Enligt von Ranke ska forskningen inte döma eller försöka leda mänskligheten mot framtiden, utan inrikta sig på att fastställa wie es eigentlich gewesen – vad som verkligen hänt. (Källa: Wikipedia)