Mormor och jag

Åldrande är naturligt, oundvikligt, enligt många det orubbliga faktum som gör livet värt att leva. Meningen med allt. Ändå ägnar minst lika många livet åt att försöka finna den:

Meningen.

Med Livet.

En stor del av det tillbringar vi i skolan och på jobbet, fast det är ställen som många verkligen inte gillar att vara på. En hel del tid sovs bort, nuförtiden lägger vi många timmar på skärmar av olika slag. Få väljer att faktiskt ta sig ut i världen och uppleva saker.

Det finns alltid en ursäkt.

”Jag har inga pengar”, ”Jag behöver jobba”, ”Jag har barn”, ”Jag orkar inte”, ”Jag har verkligen inte tid”. Ursäkterna kan gälla vardagliga händelser också. Som människor är vi extremt bra på att reagera, många verkar sakna förmågan att agera.

Men döden kommer, alltid, det vet vi alla. Ibland kommer den förr snarare än senare. Ändå står vi som är kvar så oförberedda varje gång.

Speciellt vi som är kvar.

Mormor dog 2019, för snart tre år sedan. I början av sommarlovet det året märktes det att hon ofta behövde sitta ner för att hämta andan. Jag sov hos henne natten innan jag skulle iväg på en fotbollsturnering och fick, halvt på skämt, halvt på allvar, mammas uppdrag att hålla lite koll och höra av mig om något hände.

Mormor verkade ha svårt med andningen den natten. När vi morgonen efter sa hejdå på tågstationen fladdrade tanken att det nog var sista gången jag såg henne förbi.

Någon vecka senare kom samtalet om att hon blivit inlagd på sjukhus. Mamma skyndade dit, men hann inte fram i tid.

Efteråt fick vi reda på att mormor hade extremt dålig ekonomi och knappt hade råd med nästa hyra. (Kan få vem som helst att tappa andan.) Det kändes overkligt att ha missat något så stort.

Mormor föddes 1944, samma år som de allierade gick i land i Normandie för att strida mot Nazitysklands soldater. Många vill se det som hände under andra världskriget som något långt tillbaka i historien, men samtidigt – det är bara en livstid sen. Det faktum att människor som levde på den tiden fortfarande finns ibland oss kan vara svårt att verkligen förstå. Jag tänker ibland på alla minnen som inte berättats vidare och önskar att jag själv hade frågat mormor mer.

Ställt bredvid tidens oändlighet är livet ett kort ögonblick, men för ögonblicket är livet en evighet.

Det får plats mycket i ett liv, mycket hinner hända, både utanför och inom en själv. Jag undrar om mormor hann med allt hon önskade?

Hon träffades morfar på en dans, han var 20 och mormor 17, de gifte sig och fick två år senare en dotter. Efter ytterligare fyra år kom två tvillingdöttrar och sex år efter det föddes min mamma. Största delen av livet var mormor hemmafru. Hon tog hand om huset och barnen och var dagmamma för andra barn i området. Hon brukade alltid säga att det var hennes bästa år i livet.

Morfar var företagare och ofta ute på resor. De tre äldre barnen blev större och när mamma fyllde fyra år vägrade hon stanna hemma med mormor – alla hennes kompisar var ju dagbarn hos granntanten! Hon packade helt enkelt väskan och stack dit. Mormor var fortfarande ung och kunde inte tänka sig ett sysslolöst liv hemma i soffan, så hon började jobba på morfars företag. Hon älskade att göra nytta överallt och var otroligt serviceminded, ett personlighetsdrag som följde med henne hela livet.

När sen barnbarnen kom, 13 totalt, tror jag att hennes liv blev fulländat. Hon ville tillbringa så mycket tid som möjligt med oss, vare sig det gällde att vara barnvakt eller skjutsa till och från träningar, skola eller jobb. Eller att bjuda hela familjen på charterresa, eller köpa saker till oss.

Hon levde för stunden. Det var den huvudsakliga orsaken till hennes kurs mot konkurs.

Ja, hon levde för stunden, vilket jag också försöker göra, men på ett annat sätt. Jag har aldrig kunnat tänka mig att inte jobba, eller att leva svennelivet med man och barn.

Jag vill göra nytta och arbeta tillsammans med andra som delar min passion för att göra skillnad. Jag drömmer om att resa, komma ut i världen och uppleva allt möjligt. Jag vill vidga mina vyer och se hur olika kulturer och förutsättningarna i både samhället och naturen påverkar människor.

Mormor däremot hade ett strutsbeteende. När morfar dog rensade hon kvickt bort hans saker och gick vidare. På begravningen grät hon säkert, men det var svårt att prata med henne om djupa känslor. Det var likadant när min lillebror dog dagar före den beräknade förlossningen, och när hennes äldsta dotter för några år sedan gick bort i cancer. Visst blev hon ledsen, men…

”Ovan molnen lyser solen”, ”Livet går vidare”, ”Jag gråter i duschen”, kunde hon säga när ett samtal förde för långt, eller snarare för nära.

Hon var liksom lättsinnig med allt, rapp i mun och gillade att skämta. Skämta bort?

Jag tror att jag har ärvt en del av det. När saker blir för jobbiga stänger jag ner. Som när jag fick reda på att hon hade dött och låtsades som att allt var okej för att sedan distrahera mig själv. Jag hatar att tänka på saker som jag vet ändå inte kommer att lösa sig. Hon var ju död, inget skulle ändra på det, hur gärna jag än ville.

Mormor ville aldrig be om hjälp. Det var inte förrän hon knappt kunde andas som hon ringde min moster och bad om skjuts till sjukhuset. Inte ens då berättade hon om sin ekonomiska situation. Vi som är kvar önskar nog alla att att vi hade varit mer uppmärksamma. Och kanske kunde hon ha fått mer hjälp om jag hade larmat den där natten jag sov över?

I höstas kom jag ut som icke-binär trans­sexuell. Jag har bytt tilltalsnamn och -pronomen. Men det suger att mormor dog innan jag hittade min identitet. Hon hade som många i hennes generation fördomar om dem som är annorlunda eller avvikande, men hon skiljde på ett väldigt fint sätt på personerna i sig själva och de förutfattade meningar hon kunde ha om dem som representanter för en grupp. Om du var en del av hennes krets – som familjemedlem, vän, granne eller bara någon hon hade en konversation med – så såg hon dig som den du är – oavsett kön, sexualitet, ursprung, religion, ekonomisk förutsättning.

Jag tror inte att mitt nya jag, mitt riktiga jag, hade varit en stor grej för henne. Hon köpte visserligen mycket rosa kläder till mig, men det var snarare en del av hennes egen stereotypisering än hur hon såg på mig som person.

Hon hade definitivt respekterat min köns­identitet – men säkert inte frågat så mycket.

Charlie Nilsson är 15 år.
Bibbi Jansson blev 75 år.