Äldre inte mer ensamma än förr

I media förekommer rubriker med budskapet att ensamheten ökar och ibland används ordet ”epidemi” för att beskriva utvecklingen. Ofta sammanblandas ensamhet med ensamboende eller social isolering.

I en nyligen publicerad vetenskaplig artikel undersökte vi hur förekomsten av ensamhet och social isolering bland äldre personer förändrats under de senaste 30 åren i Sverige. Vi undersökte också utvecklingen i specifika befolkningsgrupper baserat på kön, ålder (77–84 år; 85+ år), utbildningsnivå, mobilitets­nedsättning, samt psykisk ohälsa i form av depressiva symptom och ångest.

Vad gäller ensamhet undersökte vi också gruppen ensam- respektive sammanboende. För att förstå hur ensamhet och social isolering hänger samman studerades också sambandet mellan dessa fenomen. Analyserna bygger på en nationell studie av personer som är 77 år eller äldre.

Ensamhet är en negativ känsla som uppstår när en persons sociala relationer inte motsvarar det som personen önskar. Skillnaden i faktiska och önskade relationer kan handla om antalet sociala kontakter eller hur ofta man träffas. Det kan också handla om att relationerna inte har den kvalitet som personen skulle vilja, till exempel vad gäller tillit eller konflikter.

Vår forskning visar att andelen äldre personer som besväras av ensamhet har varit stabil sedan tidigt 1990-tal. Ungefär tolv procent av personerna upplevde ensamhet ofta eller nästan alltid. Ytterligare drygt 20 procent upplevde ensamhet ibland. Ensamhet var vanligare bland kvinnor, personer med högre ålder, lägre utbildning, psykisk ohälsa, nedsatt mobilitet och ensamboende.

Vi såg inga tendenser till att förekomsten av ensamhet skulle öka under perioden. Däremot tycktes ensamhet bli mindre vanligt bland män, de med lägre ålder samt personer som hade god mobilitet, alltså i de grupper där förekomsten av ensamhet redan var lägre.

Social isolering är ett mer objektivt sätt att se på sociala relationer. Det handlar inte om en känsla, utan om hur ofta en person faktiskt träffar andra människor. Social isolering mäts ofta genom att olika typer av sociala kontakter vägs samman. I vår studie tog vi hänsyn till om personen var ensam- eller sammanboende, hade kontakter med barn och barnbarn, samt hade kontakter med andra släktingar och vänner.

I genomsnitt kategoriserades sex procent av de svarande som allvarligt isolerade, vilket be­tyder att de hade ingen eller mycket låg nivå på samtliga typer av kontakter. Under perioden var därtill en grupp om mellan 20 och­ 28 procent isolerade i viss mån. Liksom ensamhet var social isolering vanligare hos kvinnor och i högre åldrar, samt hos personer med lägre ­utbildning, psykisk ohälsa eller nedsatt mobilitet.

Andelen personer som var socialt isolerade varierade över tid, och sett över 30 år fanns ingen tydlig ökning eller minskning. Däremot har de aspekter som vi använde för att mäta social isolering utvecklats åt olika håll över åren. Å ena sidan skedde en positiv utveckling genom att andelarna som var sammanboende­­ respek­tive hade kontakter med sina barn och barnbarn ökade. Å andra sidan var det en ökande andel som hade få eller inga kontakter med släktingar och vänner.

Sambandet mellan ensamhet och social isolering var måttligt vid varje undersökningsår och förändrades inte över tid. Det betyder att de som var mer isolerade i större utsträckning också upplevde ensamhet och vice versa, samtidigt som social isolering inte med nödvändighet innebar att man besvärades av ensamhet och inte heller att alla som kände sig ensamma var socialt isolerade.

Det är alltså en minoritet av äldre personer som upplever ensamhet ofta eller som är all­varligt socialt isolerade. Föreställningen om att var och varannan äldre person känner sig ensam­ eller är socialt isolerad är i linje med andra negativa föreställningar, till exempel bilden av äldre personer som sjuka, sköra och omsorgs­behövande.

Den äldre befolkningen i Sverige är en heterogen grupp där de flesta klarar sig på egen hand långt upp i åldrarna. Att framställa huvudparten av äldre personer som ensamma riskerar att ge intryck av att ensamhet är en naturlig del av åldrandet och därmed något som inte går att påverka eller förändra. I stället är det av största vikt att insatser görs för att minska ensamhet och bryta isolering.

Här gäller det också att ha flera tankar i huvudet samtidigt. Vad är en hög nivå av ensamhet och isolering? Kan nivåerna betraktas som låga bara för att de är lägre än vad många kanske före­ställer sig? Världshälso­organisationen har slagit fast att ensamhet är ett folkhälsoproblem, vilket bygger på att tidigare forskning har visat att ensamhet och isolering har allvarliga konsekvenser.­­

Det är negativt för livskvaliteten här och nu att uppleva ensamhet eller vara isolerad, samtidigt som det ökar risken för psykisk och fysisk ohälsa på längre sikt. Ensamhet och isolering har till och med samband med en ökad risk för att dö i förtid. Det kan knappast betraktas som obetydligt att tolv respektive sex procent av de som är 77 år eller äldre ofta eller nästan alltid besväras av ensamhet eller är allvarligt isolerade.

Ensamhet är vanligare bland kvinnor i högre ålder som också bor ensamma. Foto: Mostphotos

Vår studie utmanar uppfattningar om ökande nivåer av ensamhet och social isolering bland den äldre befolkningen. Det är alltså inte fråga om någon epidemi. Däremot blir antalet personer som känner sig ensamma eller är isolerade fler i och med att antalet äldre personer i befolkningen ökar. Ensamhet är en negativ känsla och det borde räcka för att motivera att insatser ska göras. Effekterna på hälsa och välbefinnande­­ samt åldrande befolkningar understryker ytterligare vikten av att policy och praktik arbetar aktivt med dessa frågor. Särskilt fokus bör riktas mot utsatta befolkningsgrupper. Då är det viktigt att behov relaterade till ensamhet och isolering kan identifieras, bedömas och mötas på ett adekvat sätt.

Flera forskningsprojekt är på gång för ­att bidra i just detta arbete framöver. I forsknings­programmet Åldrande, ensamhet och psykisk hälsa kommer vi utveckla ett be­dömningsinstrument för att underlätta för äldreomsorgen att upptäcka ensamhet hos äldre personer.

Vi kommer också utarbeta ett utbildningsmaterial för äldreomsorgspersonal så att de ska bli bättre rustade att uppmärksamma och stödja personer som upplever ensamhet. I pro­grammet undersöker vi även sambandet mellan ensamhet och psykisk ohälsa, till exempel i vilken mån depression ökar risken för ensamhet och i vilken mån ensamhet ökar risken för depression.

Minst lika viktigt är att insatser görs utanför äldreomsorgen och att samhället är inklude­rande. I projektet Ensamhet bland äldre per­soner studerar vi ensamhet såväl utifrån den äldre personens sociala relationer och egna upplevelser som i ett bredare sammanhang, såsom vilken betydelse lokalsamhället har för upp­levelsen av ensamhet samt vilka insatser som kan minska ensamhet bland äldre personer.