Alla dessa äldreboenden som kom och gick

Äldreboenden, särskilda boenden för service och omvårdnad, har under hela efterkrigstiden varit en svårlöst fråga inom den kommunala äldreomsorgen. I dagsläget uppger 127 kommuner att de har underskott på särskilda boenden och denna siffra ökar.

I princip ska ett biståndsbeslut om en plats verkställas inom tre månader. Många kommuner har emellertid betydligt längre väntetider. Det är ingen djärv gissning att mörkertalen är höga. Bland annat Inspektionen för vård och omsorg, IVO, har noterat att insatser ibland inte styrs av den enskildes önskemål och det förekommer att de som söker plats på särskilt boende övertalas att stanna hemma med utökade hemtjänstinsatser.

Vid tiden för Ädelreformen 1992 bodde ungefär 120 000 personer i särskilda boenden. Dagens siffra är ungefär 30 procent lägre. Särskilt från millenniumskiftet har nedgången varit drastisk. Trots regeringsförklaringar och vallöften från både socialdemokrater och borgerliga partier har minskningen fortsatt.

Investeringsstöd för byggande av särskilda boenden har utgått under perioden 2007–2014 och sedan 2016, men effekten har varit osäker. Enligt en rapport från Boverket 2013 har investeringsstödet möjligtvis medverkat till att dämpa minskningen av antalet platser. Riksrevisionen föreslog år 2018 att stödet i stället borde ingå
i det allmänna statsbidraget till kommunerna så att själva driften också kunde stödjas.

Det finns olika förklaringar till att platser på särskilda boenden minskat. En är att kommuner med en försvagad ekonomi funnit det billigare med traditionell hemtjänst och inte minst med att skyffla över vårdinsatser på anhöriga. En annan är att de så kallade servicehusen (som ingick i särskilda boenden) avvecklats bland annat eftersom de visade sig mindre lämpade vid höga omsorgsbehov hos de boende. En tredje förklaring sammanhänger med standardförbättringar i särskilda boenden, exempelvis eliminerandet av flerbäddsrum och bättre faciliteter i övrigt.

Det har pratats om pendeln som svänger. Under första halvan av 1980-talet införde regering och riksdag en radikal variant av kvarboendeideologin som innebar att i stort sett alla äldre, friska som sjuka, skulle bo kvar hemma och där få service, omsorg och vård. Mot slutet av 1980-talet kom emellertid särskilda boenden att bli mer accepterade. Speci­ellt från början av det nya millenniet skedde sedan en kraftig nedgång av platser i särskilda boenden och en ny stark prioritering av kvarboendet. Den stora skillnaden mot situationen på 1980-talet är att det då var statsmakten som drev på för det radikala kvarboendet. På 2000-talet var situationen i princip annorlunda: Alla regeringar har varit bekymrade över minskningen av antalet platser i särskilda boenden.

Kritiken mot neddragningarna har varit massiv. Låt mig nämna ett exempel. Gertrud Sigurdsen hade varit socialminister på 1980-talet och var då en företrädare för socialdemokratins radikala kvarboendeideologi. 90 år gammal skrev hon år 2013 en debattartikel (Dagens nyheter 131018). Hon var sjuklig och otrygg i det egna hemmet och hade förgäves sökt komma in på ett särskilt boende. Hon hävdade att hon tvångsvårdades i hemmet. Artikeln fick en stor massmedial uppmärksamhet.

Kvarboendet med hemtjänst har inte varit oproblematiskt. Generellt sett har det i hemtjänsten varit svårt exempelvis med personalkontinuiteten, en viktig kvalitetsegenskap. Problematiken med en hemtjänst som skulle få en större roll med mer omsorgtunga äldre var en faktor bakom den radikala kvarboendeideologins reträtt i slutet av 1980-talet.
Tomrummet bakom de särskilda boendena innebar att statsmakten några år in på 2000-talet började intressera sig för så kallade mellanboenden. Våren 2006 tillsattes en beredning för att utveckla boenden, som skulle vara lämpliga boendeformer för dem som exempelvis kände oro och otrygghet, men inte hade så svåra funktionsnedsättningar att de skulle få plats i ett särskilt boende.

Utredningen försökte i ett första betänkande definiera begrepp som seniorboende och trygghetsboende, men få förstod den egentliga skillnaden mellan dessa båda begrepp. Båda boendeformerna tillhörde den allmänna bostadsmarknaden. De hade hög tillgänglighet och gemensamhetsutrymmen och var till för dem över en viss ålder. Professor Mats Thorslund lämnade i betänkandet ett särskilt yttrande att trygghetsbostäder skulle vara för dem som kände otrygghet och ängslan ofta i kombination med någon form av funktionsnedsättning eller allmän skröplighet. Seniorboenden skulle vara till för lite piggare och aktiva seniorer.

Slutbetänkandet föreslog att trygghetsbostäder skulle införas och att sådana skulle få investeringsstöd. På ett trygghetsboende skulle det finnas gemensamhetslokaler och personal under vissa timmar varje dag. Hemtjänst och hemsjukvård skulle fungera som i vanligt boende. Mellan åren 2010 och 2014 utbetalades ett statligt investeringsbidrag inom ramen för bidraget till särskilda boenden. De boende skulle ha fyllt 70 år.

Vad fick stödet för effekter? Det kanske mest intressanta i en kartläggning som gjorts för Vinnova år 2013 var att de boende var äldre än avsett. Genomsnittsåldern var drygt 85 år och de boende var inte så aktiva som man hade väntat och de hade också relativt stort behov av stöd och service. Enligt kartläggningen hade flera intresseföreningar och branschaktörer ansett att det fanns en risk att begreppet ”trygghet” gav en signal om att det handlade om vård och inte bara om ett bra och anpassat boende.

Pensionärsorganisationerna var inte speciellt imponerade över investeringsbidragets effekter. Trots detta hade endast några tusen lägenheter tillkommit. Det var, tyckte man, hög tid att satsa på de äldres boende.

Den socialdemokratiska regeringen återkom med ett nytt investeringsstöd för bostäder till äldre år 2016. Stödet, som har ungefär samma konstruktion som det tidigare stödet, gäller hyresbostäder både i särskilda boenden och på den vanliga bostadsmarknaden. I det sistnämnda fallet rör det sig om trygghetsboende och seniorboende för personer över 65 år.

Den senaste innovationen är bistånds­bedömt trygghetsboende som är en särskild boendeform. Detta är en del av den kommunala äldreomsorgen och trädde i kraft år 2019. Allt för kort tid har gått för att vi ska kunna studera effekterna, men med utgångspunkt i tidigare erfarenheter kan vissa slutsatser dras. Det man ofta missar i reformförslag är att livet är en process. Detta märktes exempelvis i servicehusen. De som flyttar in i ett sådant boende kommer gradvis att få försämrade funktioner och personal inom hemtjänst och hemsjukvård kommer mer eller mindre permanent att placeras där.

Det är inte svårt att föreställa sig denna utveckling i de nya biståndsbedömda trygghetsboendena. De som kommer dit torde inte sällan ha fått avslag på plats i ett särskilt boende med heldygnsomsorg. Under alla omständigheter torde det röra sig om mycket gamla personer, som har diverse funktionsnedsättningar.

I regeringens proposition nämner man möjligheten att omsorgsbehoven kan bli alltför höga i ett biståndsbedömt trygghetsboende. Då gäller det att motivera de gamla att välja en mer lämplig boendeform. Några kanske vägrar att flytta när man väl installerat sig i den nya bostaden. Vad gör man då? Det torde inte tillhöra det legala spelet att tvångsomhänderta en äldre skör människa eller att bestraffa vederbörande med otillräcklig hemtjänst.

En tanke bakom biståndsbedömda trygghetsboenden var uppenbarligen att efterfrågetrycket på särskilda boenden med heldygnsomsorg skulle minska. Kortsiktigt har regeringen visat handlingskraft, men långsiktigt kan vi förvänta oss att de biståndsbedömda trygghetsboendena blir ineffektiva och onödigt dyra som vård- och omsorgsboenden.