Behovsbedömningssamtal mellan biståndshandläggare, äldre och anhöriga är centrala för bedömningen av insatser från äldreomsorgen. Biståndshandläggare, som gör dessa bedömningar, har ett stort ansvar eftersom deras beslut påverkar äldres livskvalitet och möjligheter att bo kvar hemma. Samtidigt är deras arbete inte sällan föremål för kritik, då de balanserar komplexa behov med begränsade resurser.
Det första steget i behovsbedömningsprocessen är ofta att hålla ett utredande samtal med den äldre personen – många gånger i deras hem – där även anhöriga kan delta. Dessa samtal innebär ofta att biståndshandläggare identifierar olika typer av behov och svårigheter, som alla kräver specifika färdigheter att utreda.
Under dessa möten är det viktigt att alla får komma till tals, men den äldres egen röst och önskemål ska alltid väga tyngst när beslut fattas om vilka insatser och stöd som behövs.
Forskning visar att biståndshandläggares arbete har blivit mer regelstyrt och standardiserat, samtidigt som kommunala riktlinjer fått större inflytande över vilka insatser som kan erbjudas. Det kan göra arbetet mer enhetligt, men också innebära utmaningar för handläggarna som försöker möta individers unika behov i en alltmer styrd arbetsmiljö.
Biståndshandläggare upplever ofta att de kämpar med att balansera individuella och anhörigperspektiv i samtalen, och att parrelationer ibland försummas i beslutsfattandet.
Studier på utredande samtal med äldre personer med demenssjukdom visar dessutom att personens egen röst ofta förbises, och att anhörigas röster i stället får företräde. Detta samtidigt som forskning förespråkar äldre personers aktiva inkludering i beslutsfattande kring egen omsorg.
Det är också vanligt att äldre par ofta tar hand om varandra utan formellt stöd, och att deras relationer kan förbises i behovsbedömningsprocessen. När äldreomsorgen kommer in i hemmet kan par behöva ta emot hjälp på olika sätt, då det ofta finns både individuella och gemensamma behov.
Hur handläggare kan balansera perspektiven mellan individens och anhörigas behov eller hur parrelationer påverkar processen är relativt outforskade ämnen.
Syftet med vårt forskningsprojekt var därför att identifiera och sprida metoder för biståndshandläggning som verkligen sätter den äldre personen i centrum, utan att förlora de anhörigas viktiga roll i sammanhanget.
Genom att fokusera på hur biståndshandläggarna kan fånga båda makarnas perspektiv i samtalen, kan resultaten från projektet bidra till mer medvetna bedömningar, vilket i sin tur kan förbättra äldres livskvalitet och stödja deras fysiska och psykiska välbefinnande. Projektet syftar också till att förbättra biståndshandläggarnas förståelse för hur äldre par hanterar omsorgsbehov och hur deras gemensamma ”vi-skap” påverkar deras förmåga att ge stöd till varandra.
Projektet använder sig av en metod kallad Conversation analytic role-play method (CARM) där vi implementerar forskningsresultat genom Träning för biståndshandläggare inom äldreomsorgen. CARM utvecklades av Elizabeth Stokoe som är professor i socialpsykologi i Storbritannien.
Träningen bidrar till ökad kunskap om framgångsrika kommunikationsstrategier i behovsbedömningsprocessen, samt ökad inkludering för båda makar i processen att ansöka om insatser och stöd från äldreomsorgen. De strategier biståndshandläggare använder sig av för att hantera möten med äldre par, men också kännedomen om de fallgropar de hamnar i, kan stärka möjligheterna att förbättra utredande samtal.
CARM utgår från analyser av inspelningar från verkliga interaktioner mellan yrkesverksamma och klienter. De analytiska resultaten utgör därefter träningen med de yrkesverksamma.
I vår kommunikationsträning används analyser av inspelade samtal mellan handläggare och äldre par, där olika kommunikationsstrategier identifierades för att möta båda makarnas behov i utredande samtal. Under träningen får deltagarna följa samtal från anonyma inspelningar och transkriptioner, samt stanna upp för diskussion vid kritiska punkter relaterade till utmaningar.
Forskarna leder en diskussion med biståndshandläggarna som utgår från de forskningsresultat som utkristalliserats i projektet, med ett fokus på framgångsrika strategier för att bemöta par och utreda deras behov när de ansöker om bistånd från äldreomsorgen.
Träningen fokuserar på att belysa det arbete som de redan gör på daglig basis, och därigenom stärka handläggarnas förmåga att möta och stödja äldre par genom att använda framgångsrika kommunikationsstrategier där båda makarnas perspektiv beaktas. Det handlar om att inte bara förstå vad varje individ behöver, utan också hur paret som helhet fungerar och stöttar varandra.
Under kommunikationsträningen lyfter vi också fram flera strategier som biståndshandläggare använder för att hantera klienters motstånd till insatser som bedöms nödvändiga utifrån ett helhetsperspektiv.
Vi problematiserar också användandet av dessa då de riskerar att äventyra klienters självbestämmande och möjligheter att göra motstånd. Exempelvis visar vi hur biståndshandläggare bidrar till att minska motstånd genom att rama in insatser i positiva ordalag, sänka tröskeln för att ta emot insatser genom att förminska dess inverkan, samt svara på motstånd från klienten med att ge mer information om insatser.
Dessa strategier lyfts fram som framgångsrika, men forskarna betonar också risker gällande självbestämmande.
En annan aspekt som diskuteras under kommunikationsträningen är möjligheter med olika typer av alliansskapande mellan anhöriga, klienter och biståndshandläggare. Allianser bidrar ofta till att föra arbetet med utredning av behov och eventuella insatser framåt, men det finns också risk att de bidrar till påtryckningar för den enskilde klienten att ansöka om en insats som föreslås.
Genom att träna biståndshandläggarna i kommunikation kan man förbättra deras förmåga att förstå äldre pars unika situationer och behov. Vi hoppas att detta leder till bättre kommunikationsfärdigheter hos biståndshandläggare och att resultaten från projektet även kan bidra till en mer inkluderande och rättssäker bedömningsprocess.
Innan projektet avslutas i september 2025 kommer samtliga deltagande kommuners biståndshandläggare att ha tagit del av studiens resultat och genomgått kommunikationsträningen enligt CARM-metoden.
Vi har samlat in utvärderingar från biståndshandläggare i olika kommuner. Utifrån dessa och de förfrågningar vi har fått om att återkomma med presentationer för större arbetsgrupper, bedömer vi att träningen har varit uppskattad och av nytta för biståndshandläggares arbete.
Vi kommer även fortsättningsvis att använda CARM-metoden i vårt nya forskningsprogram Dem(h)care: Koordinerade insatser mellan äldreomsorg, hemsjukvård och primärvård för att utveckla ”best practice” för äldre personer som bor hemma med kognitiv sjukdom som pågår mellan 2024–2030.
Inom programmet fokuserar vi på att implementera våra pågående forskningsresultat genom kommunikationsträning för olika professioner inom äldreomsorg, kommunal hemsjukvård och primärvård.
