Osteosarkopeni – hot mot hälsosamt åldrande

Försämring i rörelseorganet är den led­ande orsaken till funktionshinder över hela världen, enligt Världshälsoorganisationen WHO. Men vad är orsaken till detta och hur ser det ut i Sverige? Folksjukdomen osteoporos (benskörhet), som framför allt drabbar äldre kvinnor, spelar en betydande roll i detta sammanhang. Vi vet att en av tre kvinnor mellan 70 och 79 år har osteoporos och att livstidsrisken för att få en osteoporosrelaterad fraktur (fraktur i överarm, handled, ryggkota, bäcken eller höft) uppgår till hela 50 procent. Men är det tillräckligt att bara bedöma benmassan vid fraktur?

Från 2015 till 2035 beräknas antalet personer över 80 år i Sverige öka med nästan 80 procent. Som en konsekvens av de demografiska förändringarna ökar också antalet av sjukdomar relaterat till åldrandet. Till dessa räknas osteoporos och sarkopeni (muskelsvaghet). Nuvarande tillgängliga behandlingsmöjligheter riktar sig mot ändring av livsstilsfaktorer med fokus på styrketräning, optimalt näringsintag samt ­specifik osteoporosbehandling.

Historiskt sett har fokus endast legat på skelettet och osteoporos vid en genomgången fraktur, men på senare tid har forskare upptäckt att muskelfunktion också har en viktig roll, då skelett- och muskelvävnad påverkar varandra genom hela livet. På samma sätt är muskelfunktionen viktig att under­söka vid fallbenägenhet.

Med åldern försämras skelett- och muskelvävnad, delvis av nat­urliga orsaker, men sjukdom kan orsaka ytterligare försämring. Osteoporos är karakteriserad av låg benmassa och -kvalitet, och sarkopeni kännetecknas av låg muskelmassa och -styrka eller -funktion. Bägge är ”tysta” tillstånd som ger sig till känna först när skadan har skett – vid fall och fraktur.

Sarkopeni har först nyligen blivit erkänd som en sjukdom och fenomenet är fortfarande okänt för många. Osteosarkopeni, samexistens av osteoporos och sarkopeni, är ett relativt nytt begrepp som intro­ducerades för att uppmärksamma nödvändigheten av att ta hänsyn till båda dessa tillstånd hos riskpersoner och i fraktursammanhang.

En fraktur kan ha allvarliga konsekvenser för den enskilda och starta en ond spiral med ytterligare försämring av skelett- och muskelfunktion, ytterligare frakturer, samt förlust av självständighet och i värsta fall död.

Även om intresset kring osteosarkopeni har ökat de senaste åren, är forskningen inom fältet ännu relativt sparsam. Fortfarande är den åldersrelaterade förekomsten av osteo­sarkopeni okänd, och det är oklart om personer med osteosarkopeni har en ännu större risk för negativa konsekvenser (såsom fraktur) jämfört med de som enbart har osteoporos.

Med tanke på de potentiella, allvarliga konsekvenserna av osteosarkopeni, är ytterligare forskning nödvändig för att främja hälsosamt åldrande. Vår forskningsgrupp, vid enheten för klinisk och molekylär osteoporosforskning vid Lunds universitet i Malmö, har därför undersökt den åldersrelaterade förekomsten av osteosarkopeni och dess konsekvenser över en tioårsperiod.

Ett stort urval av den äldre, hemmaboende, kvinnliga befolkningen i Malmö (1 044 kvinnor), alla 75 år vid studiens början, undersöktes med bland annat mätning av ben- och muskelmassa samt muskelstyrka.

Den som väl drabbas av osteosarkopeni riskerar att dras in i en spiral av försämring.

Utifrån dessa mätningar blev kvinnorna indelade i tre grupper: 1) Osteo­sarkopeni (låg benmassa och låg muskelmassa samt -styrka), 2) Låg benmassa (enbart låg benmassa, men normal muskelmassa och -styrka), ­3) Normal (normal benmassa och muskelmassa samt -styrka). Kvinnorna följdes upp efter ­fem och tio år med upprepning av mätningarna.

Resultaten från studien visade att förekomsten av osteosarkopeni var tre procent vid 75-års ålder, ökande till nio procent vid 85 år. Alla kvinnor med låg muskelmassa och -styrka (sarkopeni) hade samtidig låg benmassa, medan motsatsen inte var fallet. Endast fyra procent av kvinnorna med låg benmassa hade samtidig sarkopeni.

Karakteristiskt för kvinnorna med osteosarkopeni var, utöver låg muskelmassa och -styrka, att de hade långsammare gång­hastighet, nedsatt rörlighet eller oftare använde gånghjälpmedel, hade fallit flera gånger och var skörare jämfört med kvinnorna i de två andra grupperna.

Kvinnorna med osteosarkopeni vid 75 års ­ålder hade en signifikant ökad risk för höftfraktur och för alla andra typer av osteoporosrelaterade frakturer, jämfört med kvinnor med normal ben- och muskelmassa. De hade också högre dödlighet under tio års uppföljning (vid ålder 85). Jämfört med kvinnorna med enbart låg benmassa, hade de med osteosarkopeni även högre risk för höftfraktur och död.

Sammanfattningsvist bekräftar vår studie att osteosarkopeni ökar risken för fall och fraktur. Därmed bör också muskelfunktionen bedömas hos personer som råkar ut för fall och fraktur. För den enskilda bör fokus ligga på regelbunden fysisk aktivitet, särskilt styrketräning.