Så ser äldres ­alkoholvanor ut

Alkohol har en central men samtidigt komplex roll i många äldres liv. Den finns med i både glädje och sorg, markerar livets övergångar och ­präglar vardagens rutiner. I Sverige, liksom i stora delar av Norden, är alkoholen sammanflätad med social samvaro, identitet och en känsla av livskvalitet. Ett glas vin signalerar övergången från arbete till fritid, en öl med vänner bekräftar gemenskapen, en skål vid familjesammankomster uttrycker tillhörighet.

I vår senaste forskning, baserad på Ge­ron­tologiska regionala databasen (GERDA) med närmare 12 000 svenska och finländska deltagare i åldern 65–90 år, uppgav omkring 30 procent av männen och 10 procent av kvinnorna att de dricker på riskabla nivåer, det vill säga ett dryckesmönster som ökar risken för nega­tiva hälso- eller sociala konsekvenser utan att nödvändigtvis orsaka omedelbar skada.

Män är mer benägna än kvinnor att dricka mer eller dricka sig berusade, men riskfyllt drickande ökar även bland äldre kvinnor.

De flesta äldre som dricker gör det måttligt och utan uppenbar skada. Men för en del blir alkoholen ett växande problem med åren.

De fysiska förändringar som följer med åldrandet, till exempel minskad ämnes­omsättning, ökad känslighet för alkohol och användning av flera olika läkemedel, gör att även måttligt drickande kan få starka skadliga effekter. Alkohol kan förvärra kroniska sjukdomar, interagera med mediciner och öka risken för fall, minnesförlust och depression.

När vi blir äldre kan stora livsförändringar – pensionering, förluster, försämrad hälsa eller social isolering – sakta omforma våra dryckes­vanor. De rutiner och sociala ramar som en gång strukturerade vardagen kan försvinna och lämna luckor som alkoholen kan fylla. Det som började med ett glas vin för att koppla av efter jobbet kan över tid bli ett sätt att hantera livets långsammare tempo, ångest och känslor av ensamhet.

I våra intervjuer med äldre som sökte hjälp för alkoholproblem beskrev många en gradvis förskjutning från att »ta ett glas för att varva ner« till att känna sig fångade i ett mönster som urholkade välbefinnande och ­relationer. De sökte hjälp när drickandet inte längre stämde överens med det liv de ville leva – när alkoholen, som en gång förknippades med frihet och njutning, blev ett hot mot värdighet, självständighet och gemenskap.

Det som många tidigare associerade med livskvalitet hade börjat undergrävas av alkoholen.

Trots att allt fler äldre lever med alkohol­problem söker eller får bara en liten andel behandling. Internationella och nordiska data visar att ungefär en av tio personer som behandlas för alkohol­beroende är sextio år eller äldre, trots att denna grupp utgör en betydligt större andel av de drabbade.

Många äldre tvekar att se sitt drickande som ett problem som kräver behandling. Vissa räds stigmatisering eller känner skam över att prata om alkohol, särskilt när problemen uppstår sent i livet. Andra antar att det är för sent att förändras – en seglivad föreställning om att äldre personer inte återhämtar sig.

Systemhinder spelar också en roll. Alkoholproblem senare i livet döljs ofta bakom andra diagnoser  –  depression, sömnsvårig­­­­­he­ter eller kronisk smärta – och kan förbises av vårdpersonal. Många äldre hamnar också i det som forskare kallar medicinskt föräldralösa (diagnostic orphans): personer vars drickande orsakar tydliga skador men som inte uppfyller de formella kriterierna för alkoholberoende.

Deras problem anses ofta inte tillräckligt allvarliga för specialiserad behandling, vilket gör att de inte får adekvat hjälp. Dessutom är beroendevården inte alltid utformad med äldre i åtanke. Standardiserade behandlingsprogram kan upplevas som alltför ungdoms­inriktade, konfrontativa eller otillräckligt anpassade till äldres livssituation och värderingar.

I vår studie berättade deltagarna om långa väntetider, ­bristande förtroende och begrän­sade möjligheter att vara delaktiga i beslut om sin egen vård. När äldre däremot får rätt stöd blir resultaten ofta positiva. Forskning från Europa och­ Nordamerika visar att äldre som deltar i behandling ofta uppnår resultat som är lika bra som  –  eller bättre än  –  yngre.

De är mer benägna att fullfölja behandlingen, håller sig ­engagerade och lyckas i större utsträckning minska sitt drickande eller uppnå avhållsamhet över tid. Våra egna resultat bekräftar denna potential.

Många deltagare beskrev behandlingen som en vändpunkt där de återfick känslan av kontroll och handlingskraft. De betonade att det viktigaste inte var metodens strikthet utan relationen till sin terapeut eller behandlare  –  känslan av att bli respekterad, lyssnad på och betraktad som en kompetent person snarare än en diagnos.

Behandling som bygger på autonomi och tar tillvara äldres styrkor stärker de fysiska, psykiska och sociala resurser som upprätthåller välbefinnande i livet.

Begreppet återhämtning har förändrats ge­nom åren. Det definierades tidigare snävt som livslång avhållsamhet, men förstås i dag som något bredare och mer individuellt. För många, särskilt personer med svårare beroende­till­stånd­ eller medicinska risker, är avhållsamhet fort­farande det säkraste alternativet.

Samtidigt­ kan andra uppnå positiva förändringar genom ett stabilt och lågrisk­inriktat drickande eller ett förhållningssätt som stärker hälsa, funktion och livskvalitet.

Denna flexibilitet är särskilt viktig för äl­d­re som vill förändra sina alkoholvanor. I våra inter­vjuer uttryckte många en ambivalens inför livs­lång avhållsamhet. De ville minska skador, för­bättra hälsan och bevara självständigheten­­ – men att helt avstå från alkohol kändes som att förlora en av livets sista njutningar, eller som ett svek mot den sociala identitet de byggt upp under lång tid.

När behandlingsmålen kunde förhandlas snarare än påtving­as, när terapeuten frågade »Vad vill du kunna göra?« i stället för att säga »Du får aldrig dricka igen«, ökade engagemanget och förändringen blev mer varaktig.

När vi frågade äldre vad hälsosamt åldrande betydde för dem beskrev de något långt mer nyanserat än att bara vara sjukdomsfri. De talade om att:

• Bevara självständighet och autonomi: att kunna fatta egna beslut, klara var­dagen och bo kvar i sitt eget hem.
• Bibehålla fysisk och kognitiv funktion: att ha ork, rörlighet och mental skärpa för att kunna göra det man värdesätter.
• Vara socialt delaktig: att ha relationer till familj och vänner, delta i samhälls- och ­föreningsliv.
• Ha mening och engagemang: att bidra ­genom frivilligt arbete eller familjeroller, att ägna sig åt intressen och aktiviteter som är meningsfulla.
• Anpassa sig till förändringar: att hitta sätt att kompensera för förluster, anpassa akti­viteter till nuvarande förmågor sam­-tidigt som man fortfarande lever fullt ut.

De här beskrivningarna speglar i hög grad det som forskningen förknippar med återhämtning: hälsa och välbefinnande, självbestämmande, social samhörighet, mening och anpassnings­förmåga. Personernas berättelser antyder att återhämtning och hälsosamt åldrande inte är separata processer utan snarare djupt sammanvävda.

För de äldre vi intervjuade var minskat eller avslutat drickande inte ett självändamål i sig, utan ett medel för att uppnå sina mål med åldrandet. De ville förändra sina vanor eftersom alkoholen började hota det som betydde mest för dem.

En ville vara mer närvarande för barn­barnen, en annan ville ha energi att fortsätta med sina fritidsaktiviteter han älskade, en tredje insåg att fortsatt destruktivt drickande troligen skulle leda till hälso­problem och beroende av andra – något hon desperat ville undvika.

Många beskrev situationen som en avvägning mellan vinster och förluster, mellan vad alkoholen gav dem och vad den tog bort, mellan passivt accepterande och aktivt engagemang i livet. Återhämtning handlade om att luta balansen mot hälsa, samhörighet och självbestämmande – precis det som också kännetecknar ett hälsosamt åldrande.

Att tala om återhämtning som ett sätt att främja hälsosamt åldrande kan därför vara mer meningsfullt och motiverande för många äldre än att enbart tala om att sluta dricka. Det respekterar vad de värdesätter och erkänner deras bredare livsmål.

Att skapa och bevara denna balans kräver mer än personlig vilja. Återhämtning beror också på de resurser och stöd som människor kan dra nytta av i vardagen. Forskare beskriver så kallat återhämtningskapital och med det avses summan av fysiska, sociala, mänskliga och kulturella resurser som hjälper människor att initiera och vidmakthålla förändring.

För äldre ser dessa resurser ofta annorlunda ut än för yngre generationer. Delvis för att åldrandet ofta innebär förändringar i hälsa, rörlighet och sociala nätverk, men kan också föra med sig stabilitet, erfarenhet och tillgång till välfärdsstöd. Ett tryggt hem, tillgänglig transport, tillit till välfärdssystemet, känsla av gemenskap och kontinuitet i vårdkontakter kan innebära en avgörande skillnad.