Tabu att tala om ensamhet

Ensamhet hos äldre personer beskrivs som ett stort folkhälsoproblem i den offentliga debatten i media, inom forskning, i politiken och i civilsamhället. I vår egen nyligen publicerade studie fann vi att äldre personer undviker att tala om ensamhet.

De undviker att beskriva egna känslor av ensamhet, men de kan öppet tala öppet om negativa livshändelser, som exkludering, sjukdom, förlust och konflikter under livets gång. De likställer ensamhet med negativt laddade ord som passivitet, att vara uttråkad och att inte träffa andra. Deras uppfattning är att ensamhet är något som drabbar andra, inte dem själva.

Äldres ensamhet och exkludering blev föremål för samhällsdebatt redan under 1940–50-talen genom Ivar Lo Johanssons kritiska reportage om läget inom svensk så kallad åldringsvård, som han själv beskrev som en studie av ”den svenska ensamheten”. Debatten kring äldres ensamhet och sociala exkludering är alltså inte något nytt, men uppmärksamheten kring frågan ökar ständigt, internationellt såväl som i Sverige.

En återkommande idé är att problemet måste gå att lösa genom olika samhälleliga insatser. I den tron avsätts statliga medel, nya metoder utvecklas, det bildas föreningar, tas fram policyer och inom politik och kultur skrivs det mycket om ensamhet och exkludering, forskning och civilsamhället. Mycket görs således i dag, men ensamhet är en subjektiv känsla. I samhällsdebatten likställs ensamhet med i stort sett allt tänkbart negativt som kan drabba äldre personer.

Även om bilden på senare år har nyanserats och breddats till att inte enbart fokusera på äldres ensamhet, utgår debatten ofta från idén att ensamhet och exkludering är problem som främst drabbar den åldrande generationen. Att kunna särskilja ensamhet och social exkludering är komplext, då begreppen ofta ges snarlika innebörder i samhällsdebatten. Utmaningen att hålla dem isär återfinns även inom forskningen.

Att samhället formar hur vi talar om, uppfattar och upplever ensamhet och exkludering är en central utgångspunkt för vår studie. Vi har också utgått från idén om att samhällsdebattens beskrivning av ensamhet som problematisk gör att människors bild av ensamhet påverkas. Begrepp och uttryck som används i debatten kan bidra till att forma individers självidentitet, då begreppen som förekommer i debatten kan användas för att beskriva sig själv som en icke-ensam, ensam eller aktiv person.

Detta blir därför viktigt att studera eftersom dagens debatt framställer individuella och subjektiva upplevelser som stora samhällsproblem, där vissa beskrivningar får genomslag medan andra perspektiv riskerar att försvinna.

Genom kvalitativa intervjuer med 30 slumpmässigt valda deltagare i åldrarna 67 till 87 år, som inte får äldreomsorg och bor hemma i ordinärt boende, framkom flera oväntade och intressanta berättelser.

Något som särskilt väckte vårt intresse var att flera deltagare ingående beskrev olika motgångar, förluster och negativa upplevelser under livets gång och olika former av exkludering. Det kunde exempelvis handla om när en partner eller föräldrar gått bort, att en partner utvecklat demens, konflikter med barn, vänner och kollegor som svikit eller barn som blivit mobbade under skolåren.

Vid intervjuerna undvek de flesta att tala om ensamhet. Vid frågan om huruvida deltagarna hade upplevt, eller upplever ensamhet, svarade flertalet svepande och beskrev att de tidigare i livet hade gjort det men inte nu. De beskrev att det mest hör ungdomen till, att ensamhet kan upplevas i korta stunder eller att ”man kan ju uppleva ensamhet”.

Vidare framträdde en form av andrafiering, det vill säga att ensamhet uppfattades vara något som drabbade andra. Något som den ensamme grannen eller alla äldre på särskilda boenden upplevde. En genomgående uppfattning var betydelsen av att vara aktiv, i vid bemärkelse. Det var framför allt passivitet, att bara sitta hemma, inte ha något att göra, ingen att umgås med, vara uttråkad likställdes med ensamhet och något som alla ska undvika.

Deras uppfattning var att individen själv är ansvarig för att motverka sin ensamhet. Här relaterade deltagarna till sina egna liv för att beskriva hur de höll ensamheten borta genom en aktiv livsstil. Flera uttryckte att de var för upptagna för att känna om de var ensamma. Men det framkom även en mer generell idé om att var och en har ett eget ansvar i att vara aktiv, att man kan ringa någon och hitta på något för att inte bli uttråkad och ensam.

Två av de 30 personer som vi intervjuade beskrev sig själva som ensamma, de hade besvärats av ensamhet under i stort sett hela livet och än i dag. För dessa personer var olika livshändelser som död, att barn och barnbarn inte hade tid för dem, samt att de varit mycket ensamma som barn och haft en svår barndom starkt kopplade till ensamhetsupplevelser. En av personerna uttryckte, till skillnad mot de andra intervjupersonerna, en form av omvänd andrafiering, vilket framgår av citatet från intervjun med henne:

”Jag kan också känna mig ensam ibland och ja, på större helgdagar och så vidare, visst träffar jag mina barn och så vidare, men i slutändan kommer man hem till ensamheten på julafton och då kan det också kännas lite ensamt när man vet att, att andra är tillsammans.”

Resultaten från vår studie visar hur viktigt äldre personer anser att det är att föra en aktiv och social livsstil. Att vara uttråkad anser de måste motverkas genom att bli för upptagen för att uppleva känslor av ensamhet. Vi kan inte svara på i vilken utsträckning deltagarna faktiskt upplever ensamhet, men däremot kan vi visa på hur en majoritet av deltagarna på olika sätt undviker att prata om ensamhet som en egenupplevd känsla, och att social exkludering och motgångar inte är lika svårt att beskriva.

Detta förhållningssätt till ensamhet väcker frågor. Beror det på stigman och tabun som anses finnas kring ensamhet i dagens samhälle, där studier funnit att ensamhetskänslor inte är något individen vill kännas vid då det är förknippat med misslyckanden? Att undvika att tala om ensamhet kan också förstås genom begreppet happiness barrier, där argumentet är att individer inte vill presentera sig själv genom negativt laddade ord och i stället fokuserar på att, i interaktion med andra, lyfta positiva aspekter i livet trots motgångar och negativa erfarenheter.

Sammanfattningsvis kan vi enligt vår studie konstatera att äldre personers berättelser om ensamhet och exkludering är viktiga att fortsätta studera, då det i dagens samhälle läggs stor vikt vid att motverka dessa fenomen. Men eftersom de äldre själva har svårt att tala om egna upplevelser av ensamhet väcker det frågor om hur insatser kan och bör utformas och hur resultat av insatser kan utvärderas.