Det är ett välkänt faktum att andelen äldre personer i Sverige är hög och förväntas öka. Statistiska centralbyrån beräknar till exempel att andelen personer i befolkning över 80 år kommer att öka med 50 procent år 2028. Utvecklingen vittnar på flera sätt om betydelsefulla framgångar inom den medicinska vetenskapen för att diagnosticera och behandla många och allvarliga somatiska hälsoproblem. Men trots fler levnadsår mår många äldre personer psykiskt dåligt. I denna grupp är både suicidtankar och fullbordade självmord vanligt.
Det finns många utmaningar förknippade med åldrandet: sjukdom, ekonomiska svårigheter, förluster av funktionella förmågor och förluster inom den sociala kretsen. För den äldre personen kan det vara svårt att förstå tröttheten på livet och därför svårt att förklara hur han eller hon känner och mår. Det kan vara en obegriplig och obehaglig känsla, som dessutom förknippas med både tabu och skam. Det finns också föreställningar om att det är normalt att som äldre vara trött på livet, vilket medför att problemet inte får tillräckligt stor uppmärksamhet.
Suicidalitet beskrivs ofta som en process eller stege som kan variera från livsleda, suicidtankar, suicidplaner, suicidförsök till fullbordade suicid. Tidiga tecken på suicidalitet har stor betydelse för människors välmående. Flera tidigare tvärsnittsstudier har funnit samband mellan en rad olika faktorer och livsleda/suicidtankar. Depression, att vara kvinna och att ha en dålig ekonomi är exempel på sådana faktorer. Livsleda och suicidtankar verkar också ha ett samband med fullbordade suicid.
I dag finns ett fåtal longitudinella studier som undersökt sambandet mellan tidiga tecken på suicidalitet och överlevnad. Två av dem visade att personer med suicidtankar hade en högre mortalitetsrisk efter fem respektive 17 år. Men även om studierna visar en ökad mortalitetsrisk så finns det otillräcklig kunskap om hur tidiga tecken på suicidalitet påverkar överlevnaden generellt över tid.
Somatisk och psykisk ohälsa är inte skilda från varandra. Vi har en föreställning om att äldre med livsleda och suicidtankar möjligen kan vara benägna att exempelvis försumma hälsokontroller, medicinering, egenvård och missköta sin kost etcetera, vilket i sin tur kan påverka överlevnaden på sikt utan att detta beteende rapporteras som aktiva suicidförsök.
Det behövs stora studiepopulationer för att kunna fånga fenomenet livsleda och suicidtankar över tid, och det är således utmanande att undersöka det i studier som inkluderar den äldre populationen. Brister i tidigare studier är att de sällan har fokus på upptäckten av tidiga tecken och ett förebyggande arbete att förhindra försämring. Med tanke på den komplexa situation som förekommer bland äldre kan vi se att det finns ett värde av att flytta fokus i våra studier till att ta reda på psykosociala förhållanden som också kan vara relaterade till tidiga symtom, för att på så sätt kunna identifiera tidiga signaler för människans välmående.
I data från SNAC-projektet visade det sig vara så många som var åttonde person över 60 år som upplever livsleda och suicidtankar, det vill säga en allmän trötthet på livet. Problemet var vanligare hos kvinnorna än hos männen. När vi undersökte orsaken till upplevelsen visade det sig att flera sociodemografiska faktorer ökade risken för att uppleva livsleda eller att ha suicidtankar. Däremot kunde studien inte visa att könstillhörighet skulle vara en riskfaktor.
En nyligen publicerad longitudinell studie undersökte effekten av livsleda och suicidtankar för överlevnaden bland personer 60 år eller äldre. Studien är baserad på SNAC-data från Skåne, Blekinge och Stockholm. Vid den första mätningen år 2001–2004 deltog 7 213 personer. I frågebatteriet ingick att deltagarna skulle svara på den fråga som handlar om livsleda och suicidtankar i instrumentet MADRS, som används för att bedöma svårighetsgraden i en depression. Dessa personer följdes sedan under 16 år eller fram tills de avled. Drygt hälften avled under uppföljningstiden, de flesta dödsfallen fanns bland kvinnor 80 år eller äldre.
Vid baslinjeundersökningen var andelen äldre personer som hade livsleda och självmordstankar 11,1 procent. En jämförelse mellan de som avlidit och de som överlevde under uppföljningstiden visade att livsleda och suicidtankar var vanligare bland de förra (17,9 procent mot 6,5 procent), särskilt bland de som var 80 år eller äldre. Personerna med livsleda och suicidtankar hade en högre risk att dö inom den 16-åriga uppföljningstiden och andelen som överlevde var hälften så hög i jämförelse med dem som inte hade livsleda och suicidtankar (24,5 procent mot 50,6 procent).
Resultaten visade också att flera sociodemografiska faktorer påverkade risken för mortalitet. Att bo i särskilt boende, vara född i ett land utanför Europa, ha otillräckliga finansiella resurser eller låg utbildning, men också att vara ogift och ha otillfredsställande sociala kontakter ökade risken. Ett ytterligare fynd var att livsleda och suicidtankar påverkade mortaliteten även bland de personer som inte rapporterat en depression.
Under de senaste åren har medicinsk behandling i Sverige haft god utveckling, i många fall tack vare nationella investeringar och satsningar i medicinsk forskning. En baksida av stora riktade anslagssatsningar kan emellertid vara att vi riskerar att undantränga andra områden viktiga för äldres hälsa. Forskningen för att öka kunskapen om psykosociala faktorer bland äldre behöver bli mer uppmärksammad och arbetet med preventiva insatser för att minska risken att utveckla livsleda och suicidtankar är angeläget för öka äldres välmående.
