Nya boenden som fungerar

Det är mycket man behöver ta hänsyn till när man bygger ett vård- och omsorgsboende (VOB) för äldre. Byggnaden ska användas under lång tid av flera grupper av användare: de boende, personalen, fastighetspersonal och anhöriga. Boendetiden är också förhållandevis kort i förhållande till ordinärt boende och nya anställda och anhöriga tillkommer successivt.

Detta innebär många användare under lång tid, kanske 50–70 år, beroende på byggnadens livslängd. Byggnaden ska erbjuda en ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbar miljö för brukarna och för ägarna. Byggnaden ska också fungera för en verksamhet som måste kunna förändras över tid.

Ett nyckelord är användbarhet. För att veta vad användarna behöver måste vi ha stor kunskap om deras behov. Men gruppen boende kan vara svår att intervjua. Dels kan det vara svårt på grund av sjukdom. Dels är det sällan man på planeringsstadiet kan identifiera de specifika personerna som senare ska bo där. Man måste i stället söka generell kunskap på andra sätt.

Kvalitativa forskningsmetoder är en väg att gå. Genom observationer kan man studera liknande förhållanden. Man kan intervjua boende, personal och anhöriga i liknande miljöer. Att arbeta med äldres organisationer, till exempel pensionärsorganisationer är viktigt. Vissa specifika grupper av äldre kräver å andra sidan mer specifik kunskap om deras behov.

Gruppen äldre är en väldigt heterogen grupp, endast förenade genom sin juridiska ålder, det vill säga 65 år eller äldre. Några åldersförändringar berör dock många äldre, till exempel synnedsättning, sämre rörlighet, nedsatt hörsel och kognitiv svikt.

Majoriteten av personer i särskilt boende för äldre lider av demenssjukdom, cirka 60–70 procent, och den andelen ökar. För kommunerna finns därför ett starkt incitament att planera för demens och kognitiv svikt när vi bygger nytt, bygger om eller transformerar byggnader till VOB. Vid transformation är det viktigt att ta hänsyn till vilken kommunikationsstruktur byggnaden har för att undvika alltför dyra lösningar.

Trots att befolkningens genomsnittliga ålder ökar, minskar antalet personer i särskilt boende och den genomsnittliga inflyttnings­åldern ökar. Generellt bor en lägre andel äldre på särskilda boenden i storstäder och centrala kommuner, jämfört med i mindre glesbygdskommuner.

Detta innebär en stor ojämlikhet mellan små och stora kommuner när det gäller att tillhandahålla ett utbud av tjänster.

Demensbyn Månstorps ängar i Skåne ritades ursprungligen av Asmussen arkitekter och den nya tillbyggnaden invigdes 2021. Foto: Katarina Rundgren

Hur kan man skapa stöd för byggande, för­valtande, och omsorgsgivande organisationer? Många kommuner och privata omsorgsgivare har forskningsstrategier eller innovationsstrategier för att integrera forskning och utveckling ­i planering och byggande.

Exempel på ny kunskap om fysiska miljöfaktorer som vi i dag tar hänsyn till handlar till exempel om utemiljöns betydelse för hälsa och välbefinnande, betydelsen av tillräckliga kontraster i färgsättningen, samt de boendes möjligheter att orientera sig i lokalerna.

De byggnader som i dag används som vård- och omsorgsboenden är byggda under olika perioder. Under 1960- och 70-talen skedde stora expansioner inom sjukhemsbyggandet i landstingens regi, och servicehus inom den kommunala sektorn.

I samband med Ädel­reformen i början av 1990-talet skedde en stor expansion av nya äldreboenden  –  ofta små anläggningar med åtta boende per enhet, eller grupp. Efter millennieskiftet ser vi en tendens mot större anläggningar, fler boende per enhet och mindre lägenheter.

Ett inflytelserikt projekt har varit demensbyn De Hogeweyk utanför Amsterdam, där bytemat inbegriper ett kvarter där alla kan röra sig relativt fritt, med viss service inom anläggningen.­

Efterföljare i Norden är till exempel Carpe diem i Oslo Norge, Bryghuset i Svendborg Danmark, och Månstorps ängar i Vellinge. Konceptet är dock något kontroversiellt. Kritikerna menar att man skapar en falsk verklighet i ett isolerat parallellsamhälle och jämför med gated communities. De menar också att det är allt under ett tak som på de gamla institutionerna. För­delen är förstås att personer med demenssjukdom får en större rörelsefrihet.

Den demografiska utvecklingen på nationell nivå innebär ett behov av fler platser i vård- och omsorgsboende. Det finns också ett behov av att uppdatera befintliga anläggningar.

I Göteborg har ett tjugotal nya vård- och omsorgsboenden byggts eller påbörjats sedan millennieskiftet. Knappt hälften har byggts i privat regi. Ett intressant exempel är Sandarnas vård- och omsorgsboende. Boendet drivs av Göteborgs stad och Hemsö och har 100 platser. I byggnadens nedre våningar ryms också en F-6-skola för cirka 240 elever. Det är intressant för att det är ett exempel på samnyttjan av byggnader, den ligger i tät stadsmiljö, och den utnyttjar en förhållandevis liten tomt med stora höjdskillnader.

Sandarnas vård- och omsorgsboende i Göteborg, What! Arkitektur 2023. Här kombineras vård- och omsorgsboende med en F-6 skola. Nominerat till Sveriges arkitekter Västra Götalands arkitekturpris 2023. Foto: Ulf Celander.

I Sverige sker en betydande produktion sedan cirka femton år tillbaka. Jag väljer att nämna några väldigt olika vård- och omsorgs­boenden. Demensbyn Månstorps ängar i Vellinge, som är intressant för att det är Sveriges första demensby.

Det är också intressant för det är en större tillbyggnad, där man åter­använt det befintliga boendet som en del av anläggningen. Åbrädden i Helsingborg, Mono arkitekter 2013, tilldelades utmärkelsen »Sveriges bästa äldreboende« av PRO och Rikshem för sitt framgångs­rika arbete med att låta de äldre själva styra över sin vardag och sina aktiviteter. Trädgårdarna VOB i Örebro och Sandarnas VOB ­i Göteborg är två vård- och omsorgs­boenden som prisats på olika sätt.

VOB är en av flera alternativ för boende och vård för äldre. I dag finns trygghetsboende och även biståndsbedömt trygghetsboende som omfattas av socialtjänstlagen. Nya former av seniorboende och generationsboende finns också.

När det gäller utformning av vård- och omsorgsboenden, ser vi en tendens mot att bygga så stora anläggningar som möjligt. Vi ser också att man samtidigt sparar på lokalytor, för högre yteffektivitet.

Expansionen av vård- och omsorgsboenden i städerna innebär också stora, ofta höga anläggningar, på förhållandevis små tomter, vilket många gånger innebär begränsad tillgång till utemiljöer.

Stora anläggningar ger driftfördelar, förutsatt att de är ut­for­made för effektiv bemanning, inte minst på natten. I stora anläggningar finns också ekonomiska fördelar, som gynnar de boende i form av bättre underlag för aktiviteter och gemensamma funktioner.

Det finns egentligen heller ingen motsättning mellan stora anläggningar och hemlikhet, då man kan skapa trivsamma enheter och arbeta med material och färgsättning på ett ändamålsenligt sätt.

När det gäller lägenheterna, finns en oro­väck­ande tendens att göra dem väldigt små.­

Lägenhetens funktioner kan delas in i entré,­ hygienrum, och vardagsrum. Pentry och för­varingsmöjligheter kan placeras där det är lämpligast. När det gäller vardagsrummet bör alltid tre funktioner tillgodoses:

1. Plats för sängen, alternativt separat sov­ut­rymme. Sängen ska kunna placeras längs väggen eller ut från väggen med plats för hjälpare på ömse sidor.
2. Plats för ett bord med minst två stolar, varav en kan vara en rullstol. Här ska man kunna äta sin måltid själv, eller arbeta med något.
3. Sittplatser i form av soffa eller fåtöljer, med möjlighet till bra placering av tv.

Det har visat sig svårt att tillgodose dessa funk­tioner på mindre än cirka 30 kvadratmeter. En annan viktig aspekt är att alltmer vårdinsatser­ sker i ordinärt och särskilt boende. Att göra alltför små ytor kan vara att bita sig själv i svansen, då vården i sådana fall kan behöva ges på sjukhus i stället.

Inom såväl forskning som byggande ser vi de senaste femton åren ett ökat fokus på utemiljö och aktivitet. Viktig inspiration har varit sinnenas trädgård vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Den 2 500 kvadratmeter stora trädgården skapades på 1990-talet på initiativ av arbetstera­peuten Yvonne Westerberg.

Madeleine Lilje­gren vid Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola har kartlagt tillgången till utemiljöer vid Sveriges äldre­boenden och skapat en modell med fyra zoner för att visa sambandet mellan ute och inne. Ett av de viktigaste resultaten från detta arbete är hur man kan jobba med balkonger och glasade rum mitt emellan inne och ute, det vill säga sådana rum som kan göras enkelt tillgängliga för till exempel personer med demens.

Men självklart är det ordinära boendet – den egna bostaden – det första alternativet för de allra flesta. Möjligheterna till kvarboende, ensam eller tillsammans, varierar dock beroende på bostadens egenskaper och hur sjuk personen är. I vår forskning har vi beskrivit tre rumsliga egenskaper som påverkar dessa möjligheter.

Så ser skillnaden ut mellan ett typiskt flerbostadshus och ett vård- och omsorgsboende. Den senare med horisontella kommunikationsstråk i form av korridorer, samt gemensamma utrymmen på varje våningsplan och på entréplan. Illustration: Morgan Andersson

Det första begreppet är sovrumskapacitet.­

Här avses tillräcklig rumslig storlek i en vård­situation för att bedriva vård. Det andra begreppet är rumslig närhet mellan entré, sovrum, badrum och förvaring. Det tredje be­greppet är funktionell autonomi, det vill säga ett hushåll där en person har vårdbehov, medan den andre är frisk. Tidigare forskning har visat att det är en fördel om personen som inte har vårdbehov kan röra sig ostört i en del av bostaden.

Den fysiska miljön i såväl ordinära hem­miljöer som i särskilt boende utgör en stor del av vårdens och omsorgens arbetsplatser. Allt pekar på att ännu mer vård kommer att ges i människors hemmiljö. Trots detta finns jäm­förelsevis lite forskning kring detta.

Återanvändning av byggnader och byggnadsmaterial är en angelägen väg mot ett mer håll­bart samhälle. Omprogrammering av bygg­na­d­er till andra ändamål är inte något nytt. Und­er 1970- och 80-talen gjordes många centrala bostadsfastigheter om till kontor i mån­ga städer.

I dag ser vi en tendens i motsatt riktning. Vikande elevantal gör att skolor blir överflödiga. Ombyggnad till särskilt boende kan vara ett alternativ, då skolbyggnader har en horisontell kommunikationsstruktur, lik­som VOB (se illustration). Åtgärderna kan vara temporära.

Samnyttjan av funktioner, rum, och utemiljö kan vara ett alternativ i vissa fall, där olika användargrupper nyttjar samma ytor, till exempel på olika tider. I bästa fall skapas sociala kontakt­ytor och man får ett bra utnyttjande av resurser. I sämsta fall blir det de svaga grupperna i en sådan samnyttjan som får stå tillbaka. Noggrann planering och programmering av ytorna, tillsammans med rutiner för nyttjandet, krävs.