Välfärdsteknik i styrdokument

Välfärdsteknik är bland annat tekniska produkter som kommuner använder ­­i äldreomsorgen för olika syften. I nationella policydokument framkommer det att välfärdsteknik potentiellt kan minska personalbehovet och det finns även förhoppningar från staten om att välfärdsteknik kan bidra till en god omsorg.

I nationella styrdokument är det dock svårbegripligt hur välfärdsteknik konkret ska kunna bidra till en god omsorg, eftersom detaljerade beskrivningar av detta saknas. Idén om att tekniken kan ersätta omsorgspersonal för att frigöra resurser för mer värdeskapande­ ­arbetsuppgifter, säger väldigt lite om den faktiska omsorg som dagligen utförs och på vilket sätt just välfärdsteknik bidrar till en god omsorg.

Det finns begränsad kunskap om hur kom­­muner beskriver välfärdsteknik i styrdokument när de inför den i äldreomsorgen. Därför har jag analyserat 29 styrdokument om välfärdsteknik i äldreomsorg från 18 kommuner i Sverige. Syftet var att studera hur kommunerna beskriver omsorg och välfärdsteknik i sina styrdokument, och diskutera vilka konsekvenser dessa beskrivningar kan få för den praktiska omsorgen.

Resultaten visar att kommunerna generellt beskriver omsorg och välfärdsteknik som en organisatorisk angelägenhet, där det handlar om att lösa utmaningar i organisationen, snarare än hur tekniken kan möjliggöra god omsorg för den enskilde.

Detta är synligt bland annat genom en stark betoning på självständighet och egenvård vid användning av välfärdsteknik. Självständighet blir inte ett värde för det enskilde, utan något som den personen bör uppnå för att kommunerna ska lyckas med att förse den äldre med omsorg.

Beskrivningarna av omsorg och välfärdsteknik i de kommunala styrdokumenten utgår inte från att äldre personer som får omsorg har dysfunktionella kroppar och är sköra.

Snarare framträder en bild av omsorgstagaren som ak­tiv, rationell och självständig. Eller åtminstone att personen kan bli självständig med hjälp av välfärdsteknik. Vanliga omsorgsetiska idéer om beroende, skörhet och att omsorg av god kvalitet kräver kontinuitet samt tid är osynliga i dokumenten.

I dokumenten framkommer det även att välfärdsteknik kan användas i preventivt syfte, utan att kommunerna närmare specificerar hur. Denna generella hållning kan bero på formaten för de kommunala styrdokumenten. De är inte alltid detaljerade, vilket innebär att det preventiva syftet kan tolkas på olika sätt när kommunerna använder välfärdsteknik.

Men något som var särskilt otydligt i dokumenten var: prevention av vad? Vanligtvis innefattar prevention ett försök att hindra negativa händelser, som till exempel sjukdom genom vaccination. Detta innebär att prev­entiv välfärdsteknik skulle kunna förhindra att omsorgsbehovet hos äldre personer ökar, enligt kommunernas styrdokument.

Dilemmat är dock att dessa personer redan har uttalade behov av stöd och hjälp. Vad innebär då prevention relaterat till användning av välfärdsteknik för de personerna?

Min tanke är att preventionen som nämns ­i styrdokumenten kan kopplas till idéer om självständighet.

Användningen av välfärds­teknik i preventivt syfte handlar om att minska personers beroende av kommunal omsorg genom att de självständigt ska kunna se efter sina behov med stöd av teknik, snarare än att minska risken för att ett behov av stöd ska uppstå. Det i sin tur innebär en prioritering av organisationens behov framför individens.

I min analys av styrdokumenten såg jag att prevention, tillsammans med betoning på självständighet och egenvård, kan beskrivas som ”omsorg som framflyttad”. Det vill säga att kommunerna anser att välfärdsteknik helt enkelt kan användas för att minska en del av omsorgsbördan för dem.

För att underlätta kommunernas arbete med välfärdsteknik vill de att äldre personer blir mer digitalt kompetenta. Generellt sett använder man ofta äldres teknikovana som en förklaring till varför äldre kan uppvisa motstånd mot att använda teknik i omsorgen.

I dokumenten utgår man ifrån att en ökad digital kompetens kommer att innebära minskat motstånd mot teknik hos omsorgstagarna. Styrdokumenten innehåller inte strategier som tar upp alternativ till tekniken ifall att omsorgstagare skulle uppleva den som olämplig, vilket pekar på ett starkt påtryck för att omsorgstagare ska an­vända teknik.

Men hjälper ökad digital kompetens för att minska motstånd mot teknik just utifrån omsorgstagarens perspektiv? Det finns belägg för att både äldre och yngre personer är skeptiska till teknikanvändning i omsorgen. Därmed kan inte kommunerna avfärda äldre personers negativa inställning till välfärdsteknik genom att hänvisa till en generell teknisk ovana eller okunnighet hos äldre.

I samband med att personer som får omsorg även har ökad skörhet och sårbarhet kan det innebära att teknik inte alltid är en lämplig lösning. Därför borde det finnas alternativ för de som inte tycker att tekniken passar i omsorgssituationer.

Allmänna tongångar i samhället framställer möjligheten att ersätta omsorgspersonal med välfärdsteknik som antingen hot eller möjlig­het, frälsning eller fara. Den skepsis som uppstår kan bottna i en oro för att det görs i syfte att spara resurser, snarare än att förbättra ­kva­liteten för personer som tar emot omsorg.

I min studie drar jag slutsatsen att det är angeläget för kommunerna att ha en klar bild av hur välfärdsteknik kan bidra till en god omsorg för personer med behov av hjälp och stöd. För att tekniken ska kunna bidra till en god omsorg, måste man börja med att definiera vad god omsorg innebär.

Baserat på resultaten finns risken att en alltför teknikorienterad syn på omsorg kan innebära en nedvärdering av omsorgen. Retoriken kring välfärdsteknik sker på bekostnad av en diskussion om hur den kan användas utifrån ett omsorgsetiskt perspektiv.

Det är viktigt att både kommuner och omsorgstagare vet vad man jämför med när kommuner ersätter omsorgspersonal med tekniska lösningar. En jämförelse mellan en matrobot och stressad hemtjänstpersonal kan påverka hur attraktiv en teknisk lösning upplevs av omsorgstagaren.

Men den stora frågan är: Måste en person med omsorgsbehov välja mellan stressad hemtjänstpersonal och en matrobot? Eller bör kommunerna sträva efter att erbjuda andra alternativa lösningar?

Min slutsats är att användningen av välfärdsteknik i äldreomsorg alltid bör utgå ifrån ett omsorgsetiskt förhållningssätt. Vissa tekniska produkter och tjänster är lämpliga för en del individer, men inte för andra.

En äldreomsorg som värnar om individen bör även överväga alternativ när tekniken är olämplig för den som tar emot hjälp och stöd.