En digital familje­angelägenhet

Om vi jämför med tidigare epokers nya medier, som tv eller radio, var de väsentligt enklare att hantera än samtidens nya, digitala medier. Vi ska inte underskatta komplexiteten i den analoga radions kanalinställning, eller kalibrering av tevens färgskalor. Det kunde vara klurigt. Men i grund och botten var de analoga medie­teknikerna rättframma. Väl installerade kunde de hanteras med enkla knapptryck och lite mekaniskt vridande. De hade inget operativsystem som behövde uppgraderas, de krävde inte nedladdning av nya applikationer och hade inga strulande virusprogram. Det fanns inget behov av vardaglig it-support, för att uttrycka det anakronistiskt.

Med de digitala medierna, som smarttelefoner, surfplattor, hemdatorer, är det annorlunda. De kräver i stället ständig handpåläggning och är beroende av att användaren gör något med dem för att alls fungera. De ställer dessutom krav på användarna att kontinuerligt utveckla och förändra sina kunskaper i takt med införandet av nya modeller, versioner och applikationer.

Det här kan vara besvärligt för envar, men särskilt för äldre personer. För jämfört med dem som arbetar, eller går i skolan, har de i lägre grad tillgång till it-experter att fråga och sociala nätverk som stöd i sin digitala vardag.

Dessbättre finns det hjälp att få. Ett bra exempel är den kursverksamhet som den ideella föreningen Seniornet organiserar. En del stöd ges också på svenska bibliotek. Även företag, inte minst inom banksektorn, ger handfasta användarutbildningar. Men studier av äldre användare ger tydliga besked om var stödet huvudsakligen finns att hitta – i familjen, hos exempelvis barn och barnbarn.

Att lärandet om digital teknik ofta sker inom familjen är något som en del samhälleliga aktörer tar fasta på, och till viss del förlitar sig på i tider av digitalisering. Ett exempel är Skånetrafiken, som i början av 2020 bytte betalsystem för biljettköp. När många äldre stötte på problem uppmanade Skånetrafikens chef dem att ta hjälp av barn och barnbarn för att lära sig den nya appen. Han menade att yngre är mer bekväma med digital teknik och därför kan vara till god hjälp.

Men hur upplever egentligen äldre att lära om digital teknik tillsammans med yngre familjemedlemmar? Vilka möjligheter och utmaningar finns i lärandet mellan generationer? Detta var något som vi ville få fördjupad kunskap om inom vårt forskningsprojekt. Under 2019 intervjuade vi således äldre användare av digitala medier (i 70 till 90-årsåldern).

Våra analyser av materialet gör det tydligt, att interaktionen med barn och barnbarn ger många och goda möjligheter till lärande. De yngre kan verkligen vara resurser för äldres digitala inkludering. Men lärandesituationen har också sina lika tydliga begränsningar och utmaningar.

Omständigheter i livet, som hur nära de äldre personerna bor sina barn och barnbarn, har stor betydelse. De beskriver att en viktig förutsättning för lärandet är interaktion ansikte mot ansikte. Barn och barnbarn som bor nära och som de träffar regelbundet kan vara till stor hjälp, medan de som bor långt bort ofta spelar en mindre roll. Flera av de intervjuade upplever också att barn och barnbarn har stressiga vardagsliv med studier, arbete och familj, och att de därför inte för ofta vill belasta dem med frågor som rör det digitala.

Ett annat hinder för äldres lärande tillsammans med barn och barnbarn är situationer där de inte blir delaktiga. De äldre deltar inte i vad som händer på den platta, den telefon eller den dator som deras yngre släktingar hjälper dem med. Ibland sker detta ofrivilligt. En av våra intervjupersoner, en man som är 76 år gammal, illustrerar hur det kan gå till:

När jag då så småningom fick problem så kom han då hem och så [klapprar på bordet], ”Så farsan, nu är det klart”, ”Jaha, och vad gjorde du då?”, ”Ja, det begriper du inte ändå”, sa han bara.

Mannen vill egentligen bli insatt i vad hans son gör med datorn. Han har en önskan att få möjlighet att själv lära sig. Men av tidsbrist, eller kanske obetänksamhet, ser hans son enbart till att lösa det konkreta problemet. Hans pappa blir inte inkluderad och ges därför sämre förutsättningar att utveckla sitt eget kunnande.

Men det är heller inte ovanligt att icke-deltagandet är alldeles frivillig, att de äldre helt enkelt inte intresserar sig. De nöjer sig med att barnen eller barnbarnen löser deras problem. Ett typiskt exempel är att de ber om hjälp med att ladda ner en app, för att kunna använda den, men utan att sätta sig in i hur det faktiskt går till att ladda ner och installera.

De äldre berättar också att det finns situationer där de vill lära sig, men där barn och barnbarns förmågor att lära ut brister. De talar ibland för fort, hoppar över steg i förklaringar eller använder tekniska termer. I vissa fall saknar de yngre också nödvändiga kunskaper, vilket gör att de måste ge upp försöken att lära tillsammans.

Våra analyser visar även hur barn och barnbarn i många fall kan vara ett viktigt stöd i lärandet om digital teknik. De äldre beskrev lärandesituationer som bygger på omfattande deltagande från både de äldre och deras yngre släktningar. Då skapas förutsättningar för såväl bred som varaktig utveckling. I intervjuerna karaktäriserar de äldre gärna sådana lärandesituationer med hjälp av begrepp som ”lugnt”, ”tydliga instruktioner” och ”steg-för-steg”. Det handlar överlag om att de yngre tar sig tid, är tålmodiga och vill lära ut.

I en av intervjuerna deltog ett par, en 79-årig kvinna och 82-årig man. De refererar till sina två barn och deras olika sätt att ”hjälpa till” för att förklara under vilka förutsättningar de tycker att de verkligen kan lära sig något:

Ann-Marie: Frågar man Sara (dottern) nånting om datorn så visar hon snyggt och fint hur man gör, men frågar man Lukas (sonen) så säger han ”man gör bara så”.
Lars: Ja, man hinner inte med.

Utöver lugn, tydlighet och vilja rymmer de här lärandesituationerna ofta andra grepp som främjar utveckling. Att få möjlig­het att testa själv, inte bara ges instruktioner, är ett sådant. Tid och möjlighet att ställa följdfrågor är ett annat. I det här sammanhanget framhålls också särskilt nyttan av handskrivna papperslappar, som stöd för minnet och som instruktion till hur man ska göra på egen hand.

Att lära om digital teknik tillsammans med barn och barnbarn har således både sina möjligheter och utmaningar. En grundförutsättning för lärandet är att den äldre har någon i familjen som är tillgänglig i vardagen och som kan och vill lära ut på ett sätt som de upplever inkluderande och pedagogiskt. Detta är inte något som alla äldre har tillgång till. Och även om barn och barnbarn är villiga att hjälpa till vill inte alltid äldre be om hjälp.

Detta visar på ett fortsatt behov av att stimulera utvecklingen av olika supportkanaler för äldre i frågor som rör digital teknik, inom såväl det offentliga som det privata och ideella. Samhällsaktörer bör ha bättre kunskap om äldres upplevelser av den digitaliserande vardagen, innan de hänvisar lärandet till familjen.

Familjen är ett viktigt stöd för många äldre, men är det rimligt att den ges det övergripande ansvaret för äldres digitala inkludering?