Döden på spåren – förr och nu

Det är kanske ofint att påminna om döden, när forskarkollegor så gärna rapporterar om förbättrad hälsa och längre, piggare liv. Men ett par saker gör ändå att jag vill ta upp döden, som nog skrämmer de yngre mer än oss äldre. För det första: Döden är ovanlig, numera. Förr drabbade den lite hur som helst i livsloppet  –  välkänt av släktforskarna som ofta finner avbrutna liv, omgiften efter dödsfall med mera, fångat i en av Johan Olof Wallins många psalmer:

Jag går mot döden, var jag går.
Min väg bland dolda skiften
må löpa jämnad eller svår,
så bär den dock till griften.

Dödlighetens betydelse framgår av att bara hälften av befolkningen nådde pensionsåldern när allmän pension infördes år 1914. I dag når drygt 85 procent av männen och 90 procent av kvinnorna 65-årsdagen.

Sverige och Finland har unik information­ om kohorter, där man följer enskilda människor, tack vare Pehr Wargentin som 1749 fick ordning på Tabellverket. Danmarks och Norges motsvarande uppgifter är opublicerade. Resten av världen får nöja sig med enklare uppgifter.

I de medeltida gravarna vid Linköpings domkyrka var en femtedel av personerna under ett år och drygt 70 procent under 40 år när de dog, bara tre procent hade fyllt 60. Livet var farligast i början: I Wargentins data för 1750 dog­ uppemot en fjärdedel det första levnadsåret, 49 procent fanns kvar vid 20-års ålder och
21 procent vid 65.

70 procent nådde 20-års åldern av dem som föddes 1861, 90 procent av dem som föddes 1920 och 99 procent av dem som föddes 1998. Kohortöverlevnad visas i detalj i tabellen på sid 46, med data även för Finland.

Uppgifterna för Finland belyser de kärva villkoren i broderlandet. Exempelvis slog missväxten år 1866–68 hårdare i Finland, med 150 000 döda – en tiondel av befolkningen – emot ”bara” 10 000 i Sverige. Därtill inbördeskriget och krigen med Sovjetunionen.

Pandemier kan också slå hårt mot befolkningen. Spanska sjukan år 1918–1920 tog ungefär 35 000 svenska liv, huvudsakligen yngre personer. Detta medförde en tillfällig minskning av dödsfall i tuberkulos, de hade ”skördats” i förtid.

Men det totala antalet dödsfall har inte förändrats nämnvärt de senaste fyrtio åren, med undantag för en överdödlighet på cirka 9 000 tusen  –  mest äldre  –  under coronapandemin år 2020.

Ökad överlevnad, särskilt för yngre, höjde Sveriges befolkning från 1,8 miljoner år 1749 till dagens 10 miljoner och uppskattade 11–12 mil­joner 2040, beroende på invandring och föd­else­tal.

Andel kvarlevande vid 65 års ålder efter födelseår och kön i Sverige och Finland under valda år. Siffror i procent. Källa: Efter Sundström 2024

Statistiska centralbyrån, SCB, har räknat på utvecklingen: År 2050 tros vi ha knappt tre miljoner äldre, inklusive drygt en miljon ­över 80 år. För pensionssystemet är utmaningen både att många fler blir 65 och mer, och att de i dag lever i genomsnitt längre efter 65.

Bakom utvecklingen ligger freden, vaccinet och potäterna, sa Tegnér, vilket innebär att levnadsstandarden nödtorftigt fångas med BNP. SCB visar i en elegant analys hur ­medellivslängden samvarierat med BNP per ­capita i Europa under de senaste årtiondena.

Den är lägst i länderna med lägst BNP per capita, både medellivslängden vid födelsen och den återstående medellivslängden vid 65 års ålder, för kvinnor och för män. Det handlar huvudsakligen om länder i östra Europa. Mönstren är likartade för spädbarnsdödlighet.

När livslängden ökar allt långsammare, åtminstone i västvärlden, är frågan: Har vi nått gränsen för maximal livslängd?

Många känner till fransyskan Jeanne Calment, som med sina 122 år, var världens ­verifierat äldsta människa genom tiderna när hon dog år 1997. Jay Olshansky har just analyserat­ överlevnadsmönstren i västländerna­ med högst överlevnad och ser samma sak som SCB: Att ökningen gick fort på 1800- och 1900-talen, men sedan saktat in för att nästan avstanna. Samtidigt finns motkrafter mot ­längre liv, som ökande fetma, rökning och annat ohälsosamt.

De som är gamla i dag drog fördel av förbättrad hygien – rent vatten – och vaccinationer mot kikhosta, mässlingen och tuberkulos när de var unga. Senare i livsloppet har medicinska framsteg gett ytterligare, men mindre, bidrag till överlevnaden.

Detta har i grunden påverkat familjelivet. Ännu i början av 1900-talet hade många barn förlorat ena eller båda föräldrarna innan man själv var vuxen; många växte upp med andra än föräldrarna.

Och många föräldrar förlorade barn, synligt i folkräkningarna 1930 och 1935 ­då man bekymrade sig över de låga födelsetalen. Barn dog i olika sjukdomar, blev ihjälklämda av hölass, ihjälstångade, föll i brunnen, gick ner ­­sig på isen…

En del förlorade alla sina barn och stod en­samma på ålderns höst som vi såg i en studie, där vi följde 23 000 kvinnor under 1800-talet. Att alla hade så många barn på den här tiden är en myt. Det var vanligare än i dag, men vi har inte oftare endabarn nu än förr.

Många kvinnor dog i barnsäng. Deras eller männens död gjorde att många äktenskap blev kortvariga, i alla samhällsklasser, och många förblev ogifta intill ganska nyligen och därmed oftast barnlösa.

Svenska familjer är helt enkelt större och mer livskraftiga i dag än tidigare, vilket framför allt är synligt bland oss äldre, som oftare lever med en partner, oftare har barn och syskon, numera ibland även föräldrar i livet.

En av Berglins fyndiga teckningar handlar om döden: ”På endera sättet hamnar vi i vigd eller ovigd jord, men inför evigheten – bara några avslutande frågor om din kundupp­levelse…” (Svenska dagbladet 17 november 2024).

Alice Rinell Hermansson och Tor-Inge ­Romören är två av många forskare som har belyst den sista tiden i livet. Vi vet exempelvis att män oftare har kortvariga hjälpbehov eller tvärdör, som vi säger i Värmland, därför blir partneromsorgen i stort ganska jämställd.

Proportionsvis allt färre äldre vistas i äldreboenden eller har hemtjänst, som båda blivit allt restriktivare: 6 procent var i äldreboenden 1950 och 9 procent 1975, då 16 procent hade hemhjälp, jämfört med 3,6 procent respektive 8 procent med hemtjänst i dag. Därtill har ungefär 8 procent bara annan offentlig insats.

Betydligt fler är hjälpta av anhöriga. Vistelsen i äldreboende var ofta lång ännu på 1970-talet, men har krympt kraftigt, som forskaren Pär Schön med kollegor visat: Då hinner fler dit, men kortvarigare.

Andelen som slutar sitt liv på äldreboende ökade från cirka 10 procent 1950 till 30 procent på 1970- och 80-ta­let­­ och till ­45 procent 2021. 41 procent dog då på sjukhus och 14 procent i hemmet, då 6 procent har hemsjukvård (enligt Svenska palliativregistret).

Som sagt: Jag går mot döden, var jag går.