Ensam eller själv

Inledningsvis behöver ensamhet som fenomen definieras. Detta är inte helt enkelt, eftersom det finns mer än ett sätt att beskriva vad ensamhet faktiskt är. Inte heller råder det full konsensus. Det finns flera olika teoretiska ansatser och vissa mer tillämpande än andra.

En av dessa ansatser utgår från ett perspektiv där ett ouppfyllt socialt behov resulterar i ensamhet. Sociologen Robert E Weiss’ mångciterade beskrivning av ensamhet från 1973 kan kopplas till detta perspektiv. Han anser att det finns två typer av ensamhet: känslomässig ensamhet och social isolering. Den förstnämnda ensamhetstypen uppstår när en person förlorar någon som står hen nära, vanligtvis en partner eller nära vän. I det andra fallet handlar det om en självupplevd social isolering som en konsekvens av ett bristande nätverk av exempelvis vänner, kollegor eller grannar.

Ett annat sätt att definiera ensamhet är att utgå från ett kognitivt förhållningssätt, där ensamhet är ett resultat av en självupplevd skillnad mellan existerande och önskade sociala relationer.

Under 2000-talet har ett nytt sätt att se på ensamhet lyfts fram: det evolutionära perspektivet. Det var amerikanen John T Cacioppo, forskare inom social neurovetenskap, som tillsammans med sina kollegor presenterade teorin om att ensamhet är den sociala motsvarigheten till smärta, hunger och törst. Smärtan att vara socialt avskuren liksom hungern och törsten efter social gemenskap motiverar människan att upprätthålla befintliga sociala relationer och skapa nya. Smärtan, hungern och törsten efter gemenskap handlar ytterst om våra geners överlevnad. Därför kan tillfällig ensamhet motivera oss att söka sociala sammanhang, men om vi inte lyckas och ensamheten består blir det istället ett lidande, en social smärta som påverkar vår hälsa.

Även om de teoretiska ansatserna till viss del skiljer sig åt går det att finna en gemensam nämnare, så till vida att ensamhet är en subjektiv och oönskad upplevelse som innebär en negativ känsla. En person behöver alltså inte nödvändigtvis känna sig ensam för att hon eller han utifrån sett är socialt isolerad – lika lite som en person som objektivt sett befinner sig i ett socialt sammanhang inte kan uppleva sig som ensam.

Det är viktigt att lyfta fram den positiva aspekten av att vilja vara ensam, som kan samexistera med den negativa ensamheten. På engelska kallas detta för ”solitude”, vilket på svenska skulle kunna benämnas som att ”vara själv”. I hur stor utsträckning en person kan dra nytta av att vara själv beror på vilka inre resurser hen har. En person som är ensam distraherar sig med aktiviteter, medan en person som är själv engagerar sig i produktiva aktiviteter.

Det går inte att utifrån påtvinga de positiva aspekterna med att vara själv. Däremot skulle det kanske kunna gå att underlätta för personer att nå dit och på så sätt hantera eller balansera sin ensamhet.

Forskning i framför allt Europa och USA visar att förekomsten av upplevd ensamhet bland äldre personer är 20 till 50 procent. I det spannet ingår de som ibland eller ofta upplever sig som ensamma. För personer över 80 år är förekomsten av ensamhet runt 50 procent.

Det finns tecken på att förekomsten av ensamhet tenderar att vara underrapporterad främst utifrån det sociala stigma som kan vara förknippat med ensamhet, både för personen själv och för samhället i stort. Studier i svensk och brittisk kontext har visat att ensamheten är stabil över tid för majoriteten (60−80 procent) av dem som är drabbade. Det finns dock belägg för att äldre personer i viss utsträckning kan ”förbättra” sin ensamhet, det vill säga känna sig mindre ensamma över tid. Denna förbättring har då kunnat kopplas till andra förbättringar i personens liv, såsom ett ökat antal nära förtrogna, stabiliserad hälsa eller flytt från ensamhushåll till en boendeform med fler personer under samma tak.

Det mest uppenbara och kända svaret på vad som orsakar ensamhet är kanske att personen i fråga förlorar sin livskamrat. Detta är i och för sig ett högst giltigt skäl, men tack vare en ökad forskningsaktivitet på området – inte minst under det senaste decenniet, finns det mer kunskap än så kring riskfaktorer för ensamhet. Här kan det vara värdefullt att förtydliga att det finns kännedom om faktorer som förutspår ensamhet, detta genom att undersöka individer över tid. Det finns också sambandsfaktorer där det inte går att avgöra huruvida faktorn föregår ensamhet eller inte, utan enbart går att slå fast att det finns ett mer eller mindre starkt samband. Personliga faktorer såsom ålder (stigande), kön (kvinna), nyss nämnda civilstånd (änka/änkling) och ensamhushåll är väldokumenterade risk- och sambandsfaktorer.

Det är inte åldern i sig som resulterar i ensamhet, utan snarare kan tillståndet bero på en med åren ökad funktionsnedsättning och reducerad social interaktion. Att kvinnor tenderar att löpa en högre risk skulle kunna bero på dels att de lever längre än männen, dels att kvinnor är mer benägna att tala om sin ensamhet. Vidare finns det forskning som visar att personligheten spelar roll: personer med en mer orolig eller ängslig läggning löper större risk att drabbas.

Att miljön runt omkring är av betydelse är också känt och då i synnerhet sociala relationer. Föga förvånande kanske, men faktum är att sociala relationer är så betydelsefullt att om en person har ett tillfredsställande socialt nätverk är sannolikheten 50 procent högre att denne överlever jämfört med en person som saknar dito. Detta kan likställas med hälsovinsterna av att sluta röka.

Risk- och sambandsfaktorer kopplade till fysisk och psykisk hälsa finns också. Här är det viktigt att notera att även om det gäller en statistiskt bevisad oberoende faktor så finns det många gånger en mer komplex förklaringsmodell bakom. Generell sjukdomsupplevelse, upplevd låg hälsa och funktionsnedsättning har visat sig kunna relateras till ensamhet. Mer specifika faktorer såsom syn- och/eller hörselnedsättning och till och med bensmärta återfinns i litteraturen som antingen risk- eller sambandsfaktorer.

En stark riskfaktor är depression eller depressiva symptom. Där är sambandet dubbelriktat, det vill säga depression kan leda till ensamhet och ensamhet kan leda till depression.

Att uppleva ensamhet under en längre tid kan därför resultera i både morbiditet och mortalitet. Det finns belägg för att personer som upplever ensamhet får en försämrad sömn och förhöjda kortisolnivåer, som i sin tur ökar risken för hjärtkärlsjukdom, liksom en ökad risk för att utveckla demenssjukdom. Ensamhet kan också resultera i en ökad självmordsbenägenhet och med vetskapen om att äldre män sticker ut i självmordsstatistiken finns här all anledning att agera.

Utifrån den kunskap som finns kring insatser till äldre personer som upplever ensamhet har fokus främst varit insatser som omfattat sociala aspekter. Detta kan vara effektivt, men generellt visar den vetenskapliga litteraturen att framgångarna är begränsade. En förklaring skulle kunna vara att om inte personen själv upplever insatsen som meningsfull och om inte en ömsesidig relation skapas, så kommer sannolikt personen inte att bli hjälpt. Mycket förenklat kan det beskrivas som att det inte räcker med att arrangera fika eller bingo. Om däremot fika- eller bingoträffen kan resultera i att nya vänskapsband formas kan utfallet bli mer positivt.

Här finns dock en annan aspekt som bör beaktas, nämligen att det finns belägg för att en person som har känt sig ensam under en längre tid ändrar sitt tankemönster. Långvarig ensamhet gör att vi börjar tänka mer negativa tankar, både om oss själva och om dem vi möter. Det blir som en negativ spiral, där vi dels utstrålar mer negativitet och dels förväntar oss att bli mer negativt bemötta. Detta skulle delvis kunna förklara varför kognitiv beteendeterapi har visats vara en effektiv insats mot ensamhet bland vuxna. För vissa äldre personer skulle detta kunna vara ett steg i processen att hantera och lindra ensamheten.

I många fall är också hälso- eller sjukdomsbilden komplex. Sannolikt är det inte bara ensamheten som påverkar personen, utan även andra fysiska och/eller psykiska faktorer. Denna komplexitet uppfordrar till ett helhetstänkande, men innebär också fler utmaningar jämfört med exempelvis yngre personer som vanligtvis drabbas av en sjukdom i taget.

Det finns dock en modell för att bryta eller lindra ensamhet som symboliseras av akronymen EASE (se faktaruta). Modellen har utvecklats av John T Cacioppo, som genom åren har varit en betydande aktör inom forskningen kring ensamhet. Modellen kan fungera som en självhjälpsstrategi men är också värde­full för dem som på något sätt vill hjälpa en annan person.

Det låter kanske enklare än vad det är men det inger också hopp. Vid intervjuer med äldre personer som upplever ensamhet framgår det att hoppet och viljan finns, trots att det ibland finns många hinder på vägen. Så även om ensamheten kan kännas ogenomtränglig för den drabbade och utifrån sett svår att bota eller lindra, så bör vi försöka. Glöm bara inte att göra huvudpersonen delaktig.