Teknik ska minska fallolyckor bland äldre

Kunskapen kring fallolyckor bland äldre personer har under de senaste 30 åren ökat genom intensiv forskning. Nu finns en stark evidens för att olyckorna kan förebyggas. Men, det finns en hel del kvar att göra. Systematiska litteraturöversikter pekar på att vi i dag kan reducera antalet fallolyckor med 30–40 procent genom förebyggande åtgärder.

Det är uppmuntrande, men varför inte mer än så? Data från Socialstyrelsen visar att antalet besök för skador relaterade till fallolyckor i öppen- eller slutenvård, räknat per 100 000 innevånare, inte minskat sedan 2008, trots att kunskaperna om hur man kan förebygga har ökat.

I vår forskargrupp, som har byggts upp sedan 2004, har vi tagit oss an uppgiften att bidra till att det fallförebyggande arbetet kan bli ännu mera effektivt. Vi drivs av tanken att precisare kunskap om hur människors förmåga att kontrollera sin balans inverkar på risken för fall. Det kan leda till mer effektiva metoder för att träna upp förmågan.

Vi är också nyfikna på hur olika tekniska lösningar kan underlätta för vårdpersonal att identifiera och hjälpa personer med fallrisk samt hur tekniska lösningar kan göra det lättare för äldre personer att träna upp sin balansförmåga.

Fallsensor

I samarbete med Kalix kommun, Uleåborgs stad, forskare vid Uleåborgs universitet och ett lokalt företag utvecklade vi en intelligent fallsensor. Sensorn förpackades i en enhet, stor som en tändsticksask, som bärs i ryggslutet med hjälp av ett clip som fästs i ett midjebälte.

Enheten innehåller en rörelsesensor  som reagerar på vissa typer av rörelse- och hastighetsförändringar. Den sänder ett larm över internet till en mottagare som larmar vårdpersonal om att ett fall inträffat, så att den drabbade personen snabbt kan få hjälp.

För att utveckla beräkningsalgoritmen för sensorn lät vi friska personer falla på olika sätt på en höjdhoppsmatta med sensorn fäst på kroppen, samt röra sig i vardagliga aktiviteter på ett bestämt sätt för jämförelse. Sedan provade vi den färdiga enheten vid äldreboenden i Kalix och Uleåborg.

Fallsensorn skickade larm vid inträffade fallolyckor med hög precision, medan antalet falska larm var få. Vi var tidigt ute med detta projekt och arbetet med att utveckla och testa systemet fick stor uppmärksamhet.

Professor Ulrik Röijezon kom till vår forskargrupp 2010 och hans kunskaper och engagemang inom hur vi människor kontrollerar vår rörelse var avgörande för att vi i några steg skulle kunna bygga upp ett mycket avancerat rörelselaboratorium.

Känsliga och precisa sensorer med avancerad mjukvara har hjälpt oss att kunna analysera hur olika aspekter av personers balanskontroll förhåller sig både till risk för fallolyckor och till oro för att falla. Det senare är något som påverkar livsföringen starkt och som faktiskt också utgör en risk för framtida fall.

Rörelselaboratorium. Foto: Luleå tekniska universitet

Genom vårt samarbete med forskare inom reglerteknik har vi också haft möjlighet att använda avancerad matematisk modellering av den mängd data som uppstår vid försöken i rörelselaboratoriet. Vi undersökte 200 slumpvist utvalda äldre personer, varav 45 deltog i ett omfattande test i rörelselaboratoriet.

Vi kunde bland annat visa hur förekomsten av oro för fall i stor utsträckning kan kopplas till samma faktorer som ger upphov till faktisk risk för fall. Det handlar om ökat svaj i stående, samt nedsatta sensoriska funktioner, muskelstyrka och reaktionshastighet. Däremot var kopplingen mellan oro för fall och faktiska erfarenheter av att ha fallit i närtid låg.

Vi gjorde en särskild undersökning där deltagarna fick stå på en plattform som plötsligt rörde sig och därmed störde balansen. Deltagarna var säkrade för att falla, men vi noterade om de var tvungna att greppa tag i säkerhetslinorna eller ta ett steg under störningen. Skedde det, räknade vi det som att personen inte lyckades hålla balansen.

Gruppen som inte lyckades visade sig ha dubbelt så hög grad av kokontraktion över fotlederna som de som lyckades. Det vill säga: De hade en starkare tendens att styvna till över fotlederna genom att samtidigt aktivera muskler som böjer foten uppåt respektive nedåt.

Eftersom detta mönster i sin tur var associerat med längre reaktionstid och svagare benmuskelstyrka ser vi mönstret som en kompensationsmekanism för muskelsvaghet och minskad mental processhastighet – och som ett tecken på högre risk för fall, särskilt i mer krävande situationer.

Det här leder oss till att undersöka om träning av muskelstyrka och exekutiva funktioner, där processhastigheten spelar en viktig roll, kan leda till en lägre tendens till kokontraktion vid balansstörning. Samtidigt är det av stort värde att pröva vägar för att öka tillgängligheten av specifik träning för äldre personer.

Hemträning med hjälp av tekniska applikationer har visat sig framgångsrika i det avseendet. Vi är därför i färd med att starta ett projekt i samarbete med forskare inom psykologi där vi undersöker genomförbarhet och effekt av kombinerad hemträning av fysiska och exekutiva funktioner med stöd av specifikt utvecklade appar i ett urval av äldre personer.

Teknik är ett viktigt forskningsfält där kunskaper och möjligheter har vuxit enormt under senare tid. De tvärdisciplinära samarbetena som pågår är utvecklande för alla som är involverade, men ännu viktigare, för att föra forskningen framåt.

Vi tror att vi kommer att kunna visa på ännu bättre möjligheter att förebygga fallolyckor och deras konsekvenser inom en snar framtid, men en utmaning ligger i att föra ut kunskap om detta i äldrevård och äldreomsorg.