Det är 60 år sedan Elaine Cumming och William E Henry kom ut med sin bok om disengagemangsteorin. Teorin hämtade kraft ur en vardaglig förståelse av hög ålder, men framställde samtidigt ålderdomen som en tid då samhället och äldre ska distansera sig från varandra. Utifrån den pågående pandemin finns det anledning att återkomma till det problematiska samspelet mellan vardagsförståelsen och politiken.
Disengagemangsteorins huvudbudskap var att individen och samhället/omgivningen ömsesidigt och i harmoni klipper de sociala och emotionella banden till varandra som en förberedelse inför individens död. Detta är funktionellt för alla inblandade. Teorins förespråkare menade att samtidens äldreforskning framställde ålderdomen som en evig medelålder, och alltså förnekade skröplighet, döende och död. Cumming och Henry beskrev bland annat en erfarenhet av att ta emot telefonsamtal från personer som ringde in till tidningen om begravningsannonser. På rösten gick det alltid att höra om den som dött var äldre eller yngre, det vill säga om döden varit tidsmässigt förväntad eller inte.
De flesta av oss kan nog hitta exempel av samma karaktär som Cumming och Henry. Du träffar en bekant som säger ”Jag är ledsen för en nära vän har just dött.” Hur många sekunder tar det innan frågan om åldern kommit på bordet? Och om personen som dog var 20, 30 eller 40, hur ser reaktionen ut jämfört med om personen var 80 eller 90?
Den typiska frågan för en person över 80 är väl om det gick fort. Sedan kanske någon trösterik reflektion över att personen ”ändå levt ett långt liv” eller ”vi ska alla den vägen vandra”. En ung person ”rycktes bort alltför tidigt”. Att inte ha denna vardagsförståelse vore att förneka livsloppets karaktär.
Det blir emellertid problematiskt om samhället organiserar sig utifrån denna förståelse. Disengagemangsteorin gjorde alltså en åtskillnad mellan tiden för liv (yngre) och tiden för döende (äldre). Den senare tiden syftade till att individen skulle försvinna med minsta möjliga störning, för allas bästa. Samtidigt inkluderade teorin pensioneringen som en av de viktiga stationerna i det sociala disengagemanget. Indirekt gav detta perioden från 60 år och uppåt karaktären av en tidig palliativ fas; äldre personer blev de som snart ska dö.
Disengagemangsteorin brukar därför ses som en slags ideologisk grund för ålderism, ett vetenskapligt rättfärdigande av det som i många fall är en samhällelig utstötning och diskriminering av äldre.
Tillbaka till de vardagliga föreställningarna om livsloppet. Om det ses som en utmätt tid med vissa stationer, har då yngre mer rätt till liv än äldre? De äldre har ju fått vara med om fler stationer och har färre år kvar?
Jag ska ta detta utifrån ett exempel. En ambulans kommer till en olycksplats och där finns två medvetslösa personer, en är 13 år och en är 70 år. Båda är lika svårt skadade, ambulansen kan bara rädda den ena. Här påstår jag att de flesta av oss skulle följa den utmätta tidens logik. Med en livslängd på 83 år kan ambulansen rädda 70 år av liv eller 13 år av liv. Den äldre personen har dessutom fått leva 70 år av sin utmätta tid medan den yngre personen berövas ett liv som just tagit sin början.
Den här typen av svåra bedömningar hanteras inom sjukvården, ihop med andra svåra bedömningar om liv och död. Officiellt ska kronologisk ålder inte räknas in, men däremot ”biologisk” ålder, och detta lämnar vården med enskilda bedömningar som är knepiga och som ibland trotsar den vardagliga förståelsen av livsloppets karaktär.
Men jag vill återigen varna för att organisera samhället utifrån vardagsexemplet. Under covid-19 pandemin har det förts upprörda diskussioner om nivån och omfattningen av de insatser som vidtagits för att stoppa smittspridning. En av debattörerna har varit författaren och Expressenkolumnisten Jonas Gardell som under 2020 kritiserade restriktionerna med hänvisning till hur de drabbade hans egen kår av kulturarbetare. Under 2021 formulerade han samma typ av kritik som en fråga om hur barn och unga drabbas. I en artikel som publicerades i Expressen 15 mars 2021 refererade Jonas Gardell två böcker som drev uppfattningen att åtgärderna mot pandemin skapat mer död och lidande än själva smittan och sjukdomen.
Jonas Gardell tog också fasta på att de som dött i allmänhet varit över 80 år och haft flera underliggande sjukdomar och citerade den svenske läkaren och debattören Sebastian Rushworth: ”När ett litet barn dör, oavsett orsak, innebär det i allmänhet att 80 livsår gått förlorade. När en 90-åring dör, oavsett orsak, är det bara några enstaka livsår som går förlorade. De flesta tycker nog därför, vilket är rimligt, att det är mycket mer tragiskt när ett litet barn dör än när en riktigt gammal människa dör.”
Poängen med detta var att antalet döda inte borde styra politiken utan ”vi måste också beakta det faktum att det i första hand är yngre personer med lång förväntad livslängd som drabbas av ohälsa och död på grund av restriktionerna medan den stora majoriteten av dödsoffer med covid är personer som befinner sig vid eller alldeles nära livets slutskede.” Den kritiske läsaren ser att debattören här underbygger krav om politiska förändringar på ett hypotetiskt exempel av extremfallskaraktär. Detta är en vanlig teknik.
I debatten om pandemin har filosofen Torbjörn Tännsjö argumenterat för att kronologisk ålder borde utgöra en tydligare prioriteringsgrund inom vården. I dagsläget måste man singla slant om en 80-åring och en 40-åring står mot varandra, konstaterar Torbjörn Tännsjö i Aftonbladet. Ett liknande exempel som brukar anföras handlar om en spårvagn som rusar fram och du måste välja vilket av spåren som den ska växlas in på, antingen spåret där den unge familjeförsörjaren ligger eller spåret där det ligger några äldre personer.
De här resonemangen fungerar inom filosofin men osynliggör bakomliggande politiska prioriteringar. I förhållande till mitt eget vardagsexempel kan detta uttryckas i flera frågor. Varför skickades bara en ambulans till olycksplatsen där 13-åringen ställdes mot 70-åringen? Varför hade regionen valt att spara bort ortens andra bemannade ambulans?
Liksom i fallet med disengagemangsteorin osynliggör de extrema vardagsexemplen strukturellt betingad ojämlikhet och ekonomiska prioriteringar som skapat slimmade sjukvårdsorganisationer.
När Jonas Gardell skrev om kulturarbetarnas svåra situation under hösten 2020 blev han åthutad av vårdpersonal som pekade på att sjukvården kan haverera om akutfallen blir för många. Men den som gör principer och politik av det utmätta livsloppets tankefigur har såklart en lösning. Porta alla som är äldre och multisjuka från sjukhusvård. Eller porta alla som lever på ”övertid” i bemärkelsen att de passerat medellivslängden, eller varför inte 70 år, om det blir svåra tider?
Nej, så kommer det ju aldrig kunna gå! Men detta hände faktiskt i Skåne våren 2020, då en läkare vid en privat vårdcentral förde in journalbeslut om att ett antal äldre personer inte skulle ges intensivvård om de blev allvarligt sjuka eller skadade sig. Som motiv när frågan granskades i pressen angav hon anstormningen inom sjukvården under perioden: ”Det kom rapporter från utlandet om massivt insjuknande och att sjukvården nästan kollapsade i vissa länder. I Stockholm hade vi också ett massivt insjuknande.”
Agerade inte denna läkare ansvarsfullt för det allmännas bästa? Här var det alltså av hänsyn till sjukvårdens bristande kapacitet som beslutet om de äldre fattades, dock utan kunskap om huruvida det rådde någon typ av kris på det sjukhus som låg i patienternas närområde. Läkaren prioriterade bort Torbjörn Tännsjös 80-åring, men fanns där någon 40-åring? Hon drog i växeln och styrde in spårvagnen mot spåret där de gamla låg, men låg det faktiskt någon på det andra spåret?
Och är det ett enda spår som leder spårvagnen mot de unga som Jonas Gardell vill värna om eller hundratals komplexa spår och fordon som vi inte vet så mycket om i dag?
Tidernas mest förödande krig innebar enorma lidanden och uppoffringar, men följdes inte av en mörkertid. Vi måste vara försiktiga med framtidsprognoserna. Samtidigt är historien full av exempel på hur logisk prioriteringspolitik går överstyr. Om fyra åttioåringar dör behöver vi inte prata om människor utan kan i stället använda uttrycket ett tiotal år som gått förlorade (och betänk att det handlade om år med sannolikhet för skröplighet och beroende). Forskarnas uppdrag kan bli att skapa modeller för värdesättning av barndomsår, ungdomsår, vuxenår och åldringsår i relation till samhällsnyttan.
Vi ska erkänna sambandet mellan åldrande, sjukdom och död, men om vi organiserar samhället utifrån det som bör kvarstå som vårdens svåra val finns det risk att vi hamnar i det som filosofen Harald Ofstad träffande har benämnt som ”nazistiska principer”. Vissa människor och kategorier är mer sårbara, blir lättare sjuka och dör. Det nazistiska elementet består enligt honom i att ”Det faktiska får normativ kraft”.
Under den långa koloniseringen av Amerika dog ursprungsbefolkningen av de förkylningsvirus som européerna förde med sig – i epidemier. Detta sågs utifrån det sena 1800-talets darwinism som naturens ordning, där ”primitiva” stammar och samhällen gick mot sin undergång, skriver Sven Lindqvist i Utrota varenda jävel.
Frågan om rätt och fel under coronapandemin är otroligt komplicerad. Men låt oss inte avfärda dödstalen med orden de skulle ju ändå dö snart.
Om hundra år är ingen av oss här.
