Pueril psykologi

Pensionering, lycka och hjärnhälsa är några ämnen i denna föregivna presentation av ”framgångsrikt” åldrande. Men vår recensent skakar på huvudet.
Rec.
RECENSION

Better with age. The psychology of successful aging.
Alan D. Castel, Oxford university press 2019

Kan man inleda en recension med att en bok är pueril? Författaren till verket för handen, Alan Castel, är minnesforskare och professor vid University of California, Los Angeles, och har tagit sig an uppgiften att beskriva hur man åldras framgångsrikt. Så vad är problemet?

Begreppet successful aging – ungefär framgångsrikt eller lyckat åldrande – myntades 1998 av John Rowe och Robert Kahn, som skrev en bok med just det namnet (Panthe). De ansåg att framgångsrikt åldrande bygger på tre faktorer: (1) att inte ha några sjukdomar eller funktionshinder, (2) att vara kognitivt och fysiskt på topp, och (3) att ha ett meningsfullt umgängesliv, samt att framgångsrikt åldrande bygger på en kombination av genetiska faktorer och livsstilsfaktorer.

Begreppet har framför allt slagit rot i USA, men var inte det första exemplet på en motvikt mot negativa bilder av åldrandet. Tidigare introducerades mer avgränsade begrepp som till exempel aktivt åldrande och hälsosamt åldrande. Castel konstaterar att det i dag är oklart vad framgångsrikt åldrande står för. Mer än 80 olika definitioner har föreslagits och andelen som anses ha lyckats uppnå ett framgångsrikt åldrande har varierat mellan en och 90 procent. Det kan ju vara en anledning till att seriösa forskare undvikit begreppet framgångsrikt åldrande. Castel anser dock att det inte är något större problem eftersom ”vi känner igen det när vi ser det”…

Bokens syfte, som presenteras på sidan 163, är att ge några insikter i hur ett framgångsrikt eller lyckat åldrande kan inledas vid vilken ålder som helst, redan i barndomen till exempel, och kan visa sig på många olika sätt. Boken ska beskriva när, hur och varför vi kan lyckas bättre med åren. Och här skapas problemet då Alan Castels tolkning av lyckat åldrande är mer generell än till och med Rowe och Kahns, men framför allt att han inte har tillräckligt stränga krav på vetenskaplig stringens och bjuder på en katalogaria utan kritisk granskning av citerade publikationer.

Castel har velat få en mer varierad bild av ett framgångsrikt eller lyckat åldrande och har därför intervjuat både amerikanska miljonärer och kändisar. Han kan inte avstå från att beskriva personer, som ”trots sin ålder” lyckats genomföra både det ena och det andra. Han nämner till exempel den 86-årige miljardären Warren Buffett som ett exempel på lyckat åldrande. Han dricker fem burkar Coca-Cola om dagen och läser 80 procent av sin vakna tid. Castel noterar även att äldre personer ofta säger att ett lyckat åldrande utgörs av att vara produktiv, att vara mentalt ok, och framför allt att kunna leva ett meningsfullt liv. Men han konstaterar också att en förutsättning för ett lyckat åldrande är att ha överlevt sin ungdom och sin medelålder för att nå hög ålder. Där kan man onekligen hålla med honom. Vissa av oss kan dock ha problem med ryggen, ledvärk eller minnet, och man skyller på åldern. Men Castel anser att det inte är den huvudsakliga orsaken till problemen, för om man är nöjd, aktiv och tycker om att umgås med familj och vänner så hävdar man inte att problemen beror på att man åldras. Han presenterar dock inget stöd för detta.

Ett av många problem med den här boken är, som sagt, att Castel ofta refererar resultat från studier rakt av utan att diskutera eventuella komplikationer. Det är för all del inte en vetenskaplig utan en populärvetenskaplig bok, som därför ska vara lite lättsam – men det friköper honom inte från kravet på vetenskaplig stringens.

Han konstaterar att forskning visar att det finns ett samband mellan attityder till åldrandet och hur väl man åldras. Negativa attityder till åldrandet har samband med att drabbas av demens vid en lägre ålder, och personer under 50 år med god hälsa – men som har negativa attityder mot äldre i högre utsträckning – drabbas av kardiovaskulära besvär senare i livet. De som i yngre år hade en negativ inställning till åldrandet drabbas enligt en annan studie av att på äldre dagar ha sämre minne samt hörselproblem. Det är tydligen ingen måtta på bestraffningar som korrelationsforskning kan skaka fram.

När Castel skriver om visdom sker det inte med någon större sådan. Piloten som lyckades nödlanda ett passagerarflygplan på Hudson river var till exempel vis eftersom han hade arbetat länge som pilot. Castel noterar förstås också att i många kulturer så hedras äldres visdom, och yngre familjemedlemmar tar hand om de äldre av kärlek, respekt och pliktkänsla. Castel anser också att det är på grund av äldres visdom som en studie kan visa att det är mindre risk att barn skadar sig när de tas om hand av mormor eller farmor än när de är på förskolan, tas om hand av andra släktingar eller av barnets mamma. Om morfar eller farfar är vis framgår inte. En annan sak är att han inte refererar studien korrekt. Alan Castel påpekar också att ett tecken på vishet är att inte halka i duschen. Han avrundar med att notera att det är svårt att definiera visdom, men vänder sig till ett födelsedagskort där han finner svaret: ”Vad betyder egentligen ’med åren kommer visdom’. Svaret: Efter alla dessa år borde du ha lärt dig något”.

En aktiv livsstil är också en pusselbit i det lyckade åldrandet. Castel räknar upp ett otal aktiviteter som folk ägnar sig åt för att hålla sig i form och förhoppningsvis slippa drabbas av demens, det vill säga den gamla vanliga listan: korsord, trädgårdsskötsel, läsa, motionera, spela instrument, dansa, spela golf etc. För en gångs skull hänvisar han till en auktoritet, Tim Salthouse, som anser att det är omöjligt att uttala sig klart i dessa frågor. Till det krävs longitudinella studier som löper över flera årtionden. Trots det upplägget finns det andra problem som gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att med stor säkerhet kunna kontrollera vad deltagarna egentligen har för sig. Men Salthouse framhåller att det inte skadar att ägna sig åt stimulerande aktiviteter.

Med hänvisning till ett par andra forskare anför Castel att det skulle finnas visst stöd för att tvåspråkighet eller flerspråkighet kan leda till att demensen skjuts upp fem år. Men han tillägger att andra studier inte funnit stöd för det. En studie visade att om man har löst korsord hela livet så skjuts demensen upp 2,5 år. En annan att korsord inte hade någon betydelse i detta sammanhang, däremot dans. Castels 80-årige far spelar piano, och det är antagligen därför som han fortfarande kan döda flugor med bara händerna. Och så där fortsätter det.

Alan Castel noterar en självklarhet, nämligen att om det finns ett samband mellan två fenomen så betyder det inte nödvändigtvis att det ena är orsak till den andra. Men samtidigt påstår han några rader längre ner att det är bra att rapportera samband, trots att det inte finns stöd för någon kausalitet, därför att det är informativt att fastställa att ett samband finns mellan vissa aktiviteter och förbättrad kognition och reducerad risk för att utveckla demens.

När Castel i kapitel sex kommer till sitt eget område blir han seriös, men faller snabbt tillbaka till förenklingar, och levererar ett antal förnumstigheter som att vi tränar hjärnan genom att fundera på vad vi ska ha till middag. Kort sagt, vi tränar hjärnan genom att leva. Han noterar också att det ofta händer att äldre säger att deras minne inte är lika bra som när de var yngre, men som det står på ett födelsedagskort, ”det positiva med att åldras tillsammans med dina vänner är att de har glömt alla dina hemligheter”.

Han refererar också kort Bredesens (2014) minst sagt omfattande behandlingar och interventioner som säkert upptar större delen av det vakna dygnet och som sägs reducera demenssymtom. Avslutningsvis konstaterar Castel att datorbaserad träning av hjärnan är väldigt löftesrik, men det finns inget stöd för att det förbättrar minnet. Han tillägger att träning av hjärnan kan vara hälsofrämjande bara man tror på att det fungerar…

Castel gör oss uppmärksamma på dagliga händelser när han konstaterar att det inte finns någon brist på utmaningar för hjärnan. Vi behöver således inte använda videospel för att stimulera densamma. Förutom många rutiner och vanor så kan även oväntade och utmanande saker träna hjärnan, som att bilen låter konstigt eller att taket läcker eller att vi är hungriga och måste fundera på hur vi ska fixa det. Det finns också många andra utmaningar som att fundera ut vilka man ska bjuda in till en fest, och ibland kan man dra till med att borsta tänderna med ”fel” hand för att utmana hjärnan och förbättra inlärandet.

Castel hänvisar också till en studie som visar att om man inte kan stå på ett ben i minst tio sekunder så är risken större att bli dement eller få en stroke. En annan studie visar att om mormor eller farmor tar hand om barnbarnet en dag i veckan så minskar risken för demens, men om de tar hand om barnbarnet fem dagar i veckan så drabbas de av minnesproblem.

Nå, hur kommer det att bli när man blir gammal? Boken ger dubbla budskap, men det hänvisas till forskare som säger att nästan 90 procent av befolkningen kan anses ha åldrats åtminstone lite lyckosamt.

Finns det då något positivt att säga? Boken är snyggt inbunden, och man får en chans att skaka på huvudet vid ett flertal tillfällen. Kanske det hjälper mot demens.

Fler recensioner

Osynliga män

En nyutkommen bok uppmärksammar att forskningen i större utsträckning behöver visa intresse för mäns erfarenheter av att bli äldre.