Vår bästa tid är inte nu

Milt kåseri snarare än vilt raseri karakteriserar två science fiction-författares essäsamlingar om åldrande. Läsvärda, personliga, roliga och angelägna är de också.
Rec.
RECENSIONSEXEMPLAR

Medan jag har er kvar. Tankar om att bli gammal
Tor Åge Bringsvaerd
Lind & co 2021

No time to spare
Ursula Le Guin
Houghton Mifflin 2017

Ålderdomen skildras ofta så ljust och poetiskt att man nästan får intryck av att det är vår allra bästa tid här i livet. Men naturligtvis är det jobbigt att bli gammal.

Så skriver författaren Tor Åge Bringsvaerd (f 1939) i Medan jag har er kvar. Tankar om att bli gammal. Med lätt hand och humor reflekterar han över ett långt författarskap: Han har skrivit romaner, noveller, barnböcker, teaterpjäser, och essäer, och är en av Norges första science fiction-författare.

I boken funderar han över vardag och väder. Själv flyr han Norge vintertid för att vistas i Kanarieöarnas värme. Men framför allt beskriver han åldrandets vedermödor: att inte orka gå lika långt som tidigare i livet, om en stel kropp som värker, om sviktande minne och oron för demens, och om att bokstavligt talat upptäcka att han med åldern har en svagare röst. Gamla människor får ofta en pipig och hjälplös röst, skriver han, i gengäld pratar han desto mer för sig själv. Han balanserar frågor om stort allvar, om åldrande och döden, med det humoristiska. Ibland drastiskt, andra gånger underfundigt. Genom skrivandet talar han med oss i skriftens form.

Även Ursula Le Guin (1929–2018), också hon science fiction-författare, har skrivit krönikor som finns publicerade i bokform, som i No time to spare, en samling texter om bland annat åldrande. Sylvasst och roligt skriver hon om katter, om att som författare få frågor från skolelever, om ilska, om att koka ägg (!). Ja, boken spänner över breda fält, med närvaro och klokskap och hela tiden narrativt gestaltad av en skicklig författare, som genom detaljer fångar och engagerar läsaren. Hon skriver att hon var inspirerad av blogg-genrens frihet, men inte ville interagera i ett kommentarsfält. Det yviga och frodiga anslaget gällande ämnen, det tillgängliga, förenar det allmänmänskliga med det personliga och det betydelsefulla genom insikter som väcker reflektioner.

Essä betyder ordagrant försök eller prov och används om kortare, skriftliga framställningar, baserade på fakta, men i form av en personlig och konstnärlig framställning. Såväl Tor Åge Bringsvaerds som Ursula Le Guins böcker är essäsamlingar på temat åldrande. Anslaget som förenar de båda författarnas texter gör att jag funderar över om böckerna kan ses som kåseri – till skillnad från verk om åldrande som snarast präglas av raseri – såsom Jörn Donners Den sista striden (läs mer i Autofiktivt åldrande, ÄiC #1/21) eller Kerstin Thorvalls Upptäckten. Jörn Donner ger en brutal skildring av kroppens åldrande, då han berättar om hur han bajsar på sig vid ett besök i köpcentrumet, och Kerstin Thorvall skriver i förbittrad vrede mot det som hon framställer som kroppens svek, den utelämnar henne till omgivningens omsorg och kontroll. I kontrast till hur åldrandet beskrivs i dessa verk är Tor Åge Bringsvaerd och Ursula Le Guin mildare.

Ordet essä fångar bäst det prov på lätt hand i gestaltningen av tunga frågor som utmärker de här böckerna. Titeln på Ursula Le Guins bok syftar på en enkät hon ombetts besvara, där en av frågorna avsåg vad hon gör med sin lediga tid, spare time. Jag har ingen tid över, konstaterar hon: ”I am going to be eighty-one next week. I have no time to spare.” All tid är viktig, betygar hon, för hon har begränsat med tid kvar. All tid används för att leva och mer tid går nu åt för att hålla kroppen i gång.

Även Tor Åge Bringsvaerds texter handlar om kroppens åldrande. Lakoniskt men ändå humoristiskt beskriver han hur han numera har en hink bredvid sängen. Att behöva gå upp flera gånger varje natt för att kissa blev för mödosamt, särskilt på ostadiga ben. Enklare då att ha en hink nära till hands. Han säger sig vara stel och ostadig, kan inte längre klä på sig stående och så berättar han om alla tabletter han tar morgon och kväll, för att hålla kroppens förfall stången. En skrämmande tandköttsinflammation, diabetes, övervikt, högt blodtryck, grå starr och spricka i näthinnan, skrumplever. Om jag hade varit en bil skulle jag ha skrotats för länge sedan, skriver han.

Och så att märka att man inte längre orkar som förr: att behöva be andra om hjälp. Något av det svåraste för gamla män är att vänja sig vid att behöva ta emot hjälp, enligt Tor Åge Bringsvaerd även för den som alltid varit opraktisk. Han skriver att det är pinsamt och skrattretande att se gamla män låtsas vara unga och virila.

Hur ska vi då bära vår ålder, frågar han sig. Han leker med orden: Vi ska inte bära den alls, vi ska skjuta den framför oss i en rosamålad skottkärra, eller åtminstone genom att stödja oss på en kundvagn – det är ju som att gå med rullator. Ännu en drastisk vändning som bidrar till bokens lediga anslag – också då den behandlar svåra frågor.

Ursula Le Guin skriver att den som är 90 men hävdar att hen känner sig som 45 kommer att ha en del problem framför sig, till exempel med att ta sig ur badkaret. Tor Åge Bringsvaerd använder också badkaret som exempel för att konstatera kroppens oförnekliga åldrande, åldrandets realitet. Man tvingas inse att det visserligen gick att kliva i badkaret på egen hand, men hur ta sig upp igen?

Då yngre uppmuntrande säger ’du är inte gammal’ så är det både dumt och grymt enligt Ursula Le Guin. Tor Åge Bringsvaerd understryker att vi lever i en kultur där det är viktigt att hålla skenet uppe. Att då skriva om kroppens åldrande kan uppfattas som ett pinsamt erkännande. Nu, skriver han, är han i en ålder då det är dags att inse att han är gammal. Ålder är inte bara en siffra.

”Old age is not for sissies” är devisen på en affisch med två sportiga personer i 70-årsåldern, berättar Ursula Le Guin. Men jag är en sissie, fortsätter hon, en vekling, och det har jag alltid varit. Vilka är ni sportfånar att hävda att ålderdom inte är för mig, frågar hon sig. Ålderdom är för alla som kommer dit. Det finns de som hävdar att man bara är så gammal som man känner sig. Nej, att ha levt ett visst antal år är inte en fråga om uppfattning: ”Old age isn’t a state of mind. It’s an existential situation.”

Ålder är ett faktum. Åldrande är ett faktum. Det finns mycket besvärligt med det: värk, smärta, minskad ork, att vardagen blir krävande. Och det hela slutar med döden. Det är förluster, på förluster. Men åldrandet ska och kan inte förnekas. Man har ingen tid över, för livet är snart slut. Att acceptera åldrandet, smärta, värk, och faror som dessutom slutar med döden, kräver mod. Mod förtjänar respekt. Man borde få respekt för modet att bli gammal.

Också hos Tor Åge Bringsvaerd finns döden med som klangbotten. Han kallar det ”cykla över åsen” och förkunnar att han inte alls är redo för döden. Det finns de som hävdar att livet vore meningslöst om inte döden fanns. Tala för dig själv, livet kan knalla på. Jag är inte rädd för att dö, resonerar han, det är bara det att jag inte gillar det. Han säger sig vara långt ifrån mätt på dagar, utan fortfarande hungrig. På väg. Men han beskriver också en förflyttad framtidshorisont. Han har levt längre än genomsnittet för norska män och kan känna att det är för sent för framtidsplaner och frågar sig ibland: Är det sista gången jag får se just den där vackra utsikten, de vackra höstfärgerna?

Tor Åge Bringsvaerd funderar över de böcker han ännu har oskrivna. Arbetet får honom att glömma allt. Det roligaste, mest spännande han vet är att jobba. Och han har oss kvar, som läsare och lyssnare.

Ursula Le Guins och Tor Åge Bringsvaerds böcker är båda läsvärda, personliga, roliga och angelägna. Här är perspektivet den äldre personens, inte sållad och silad via en yngre människa, inte filtrerad via en journalist. Måhända tycker Tor Åge Bringsvaerd att hans röst blivit svag med åldern, men desto mer angeläget finner jag som läsare det rösten har att säga: att åldrande innebär förluster och fordrar mod. Liksom att äldre fortsatt har mycket att bidra med.

Det ska inte fordras att hög ålder förnekas genom retoriska besvärjelser av typen ”se oss vi är fortsatt unga”, ”70 är det nya 50”, att vara gammal i dag är inte att vara gammal utan fortsatt ung, gammal är någon annan. Argument för gamla män­niskors värde görs då genom att förneka åldrande. Låt ålder vara ålder, som Ursula Le Guin skriver.

Fler lästips

Ett exceptionellt, gripande och alldeles vanligt äldreboende

Dansa med corona är något så ovanligt som en kommunal ”coffee table book” – ett praktverk utgivet av Kristianstads kommun om pandemins första veckor.

Människo­behandlande i balans

En bok med behållning för den som vill veta mer om att som nyutbildad socionom göra entré i arbetslivet.

Välbehövligt om nedsatt beslutsförmåga

Ett viktigt och svårt ämne behandlas både ingående och problematiserande i denna välbehövliga bok.