Gångsvårigheter kopplas till sämre kognition

Det finns två sätt att bedöma hur man går inom forskning: objektiva mätningar, till exempel steglängd och hur snabbt eller varierat man går, och subjektiva mätningar där patienten skattar sin egen gångförmåga eller hur bekymrad hen är för att falla.

Med hjälp av en datoriserad gångmatta har Magnus Lindh-Rengifo i sin avhandling studerat hur patienter gått i olika situationer. Resultaten visar att personer med neurodegenerativa sjukdomar tar kortare steg, går långsammare och har mer variabilitet i hur de går.

Det i sig pekar på att kognitiv förmåga är viktigt för att ha en bra gångförmåga. Det krävs alltså mer kognitivt krävande att gå, särskilt när det kombineras med en aktivitet som görs samtidigt, än vad man tidigare trott.

I avhandlingens olika studier fick patienter gå i olika situationer: bekväm gång, gång samtidigt med en annan uppgift och snabb gång. I moment med bekväm gång identifierade han fyra aspekter som varierade mellan personer med och utan kognitiv nedsättning: variabilitet, takt och stabilitet, rytm och asymmetri.

– Gångförmåga kan ses som en nyckelfunktion för att kunna delta i meningsfulla aktiviteter i det dagliga livet. När jag träffade patienter med olika neurodegenerativa sjukdomar insåg jag hur gångsvårigheter påverkar möjligheterna till att vara delaktig, säger Magnus Lindh-Rengifo i ett pressmeddelande.

Avhandlingen har även undersökt hur rädsla för att falla påverkar gångförmågan.

– Är du rädd för att ramla ökar fallrisken och du kanske till och med undviker vissa aktiviteter. Det undvikande beteendet kan på sikt leda till försämrad gångförmåga, som också bidrar till en ökad fallrisk. Om vi kan stödja dessa patientgrupper i sina dagliga aktiviteter, kan de bibehålla förmågan och livskvaliteten längre. Vi fann även att fallrädsla ökar över tid, vilket gör det viktigt att kontinuerligt utvärdera både detta och upplevda gångsvårigheter hos personer med till exempel parkinson.