Med hopp om ett åldersvänligare samhälle

En bit in i skogen, i ett enkelt rött hus vid en återvändsväg, bodde Agnes. En kvinna i sjuttioårsåldern som alltid tycktes ha tid och tålamod. Som barn brukade Anna Nivestam hälsa på, och tillsammans kunde de spela kort, sticka, måla eller gå ut i skogen och plocka svamp.

– Jag var där nästan varje dag, och vi var verkligen nära vänner. Åldersskillnaden var inget jag reflekterade över då, men som vuxen har jag insett vilken resurs hon var för vår familj.

Anna Nivestam anser att vi ofta glömmer bort det värdefulla med obetalda jobb som de äldre gör för samhället.

– Vi är snabba med att betrakta dem som personer som behöver hjälp, när de egentligen har väldigt många styrkor och tillgångar.

Senare läste Anna Nivestam till en masterexamen i folkhälsovetenskap vid Lunds universitet, men kände att undervisningen ofta missade kopplingen mellan folkhälsa och äldre. Tyngdpunkten låg snarare på att förhindra förekomsten av sjukdomar än på de hälsofrämjande aspek­terna.

Därför spetsade hon öronen lite extra när hon hörde talas om projektet Preventiva hembesök, Pre-h, som drivs av sju kommuner i nordöstra Skåne tillsammans med Högskolan Kristianstad och Region Skåne. Kommuninvånare runt 77 år som inte har hemtjänst blir kontaktade per brev och tillfrågade om de vill ha besök. En hembesökare som är exempelvis sjuksköterska, undersköterska eller distriktssköterska kommer sedan hem till personen. Med hjälp av ett digert frågeformulär försöker man få en bild av personens fysiska och psykiska hälsa, men också av boendemiljö, ekonomi och socialt umgänge. Alla svar registreras i ett digitalt stödsystem.

Agnes stuga. Foto: Sven-Erik Martinsson

I de första två studierna i sin avhandling kartlägger Anna Nivestam vilka faktorer som vid hembesöken uppgavs främja respektive hindra de äldre från att känna sig tillfreds.

– Självklart är det viktigt att uppmärksamma om personen exempelvis har undernäring eller fallrisk. Men min huvudfråga var snarare vad det är som får dem att må bra, och vad som hjälper dem att exempelvis delta i sociala sammanhang.

Nästa steg blev att gå djupare och se hur de enskilda personerna upplevt hembesöket och det stöd som gavs. Anna Nivestam knöt kontakt med tretton äldre personer som sedan medverkade i djupintervjuer och reflekterade över kommunens besök.

– Jag blev överraskad över hur positivt de beskrev besöken. Många upplevde att de blev hörda och uppmärksammade, och att det var fint att någon tog sig tid att lyssna.

Flera uppskattade också frågeformuläret, som trots sitt till synes strikta upplägg ofta öppnade upp för en dialog mellan den äldre och hem­besökaren.

Men det är lätt att informationen stannar i det slutna systemet, eller bara resulterar i konkreta insatser för den enskilde individen. I en påföljande studie ville Anna Nivestam se hur den insamlade datan med de äldres tankar och åsikter kan användas bredare. Hon understryker att det är viktigt att syftet med de preventiva hembesöken är tydligt, och att den information som inhämtas bland äldre personer kan tas tillvara och föras upp på ett samhälleligt plan.

Fokusgrupper bestående av chefer och politiker med ansvar för hälsa och välfärd fick stråla samman och diskutera hur informationen från de preventiva hembesöken kunde utnyttjas på en samhällsnivå.

– Annars finns det risk att informationen faller mellan stolarna, att man går miste om kreativa idéer och förslag som skulle kunna vara värdefulla, inte bara inom vård och omsorg utan också inom andra områden i och utanför kommunen.

Anna Nivestam ger exemplet att om flera äldre i samband med hembesöken uppger att de undviker att åka kollektivtrafik bör kommunen föra detta vidare till berörd instans som kan undersöka saken vidare och förhoppningsvis underlätta transportmöjligheterna för kommunens äldre.

– På så sätt blir de preventiva hembesöken en kunskapsresurs som kommunen kan använda. Men det förutsätter också en struktur som gör det enklare för hembesökaren att föra informationen vidare, både inom den egna omsorgs­förvaltningen och utanför.

Anna Nivestam hoppas att hennes forskning kan bidra till djupare insikter kring hembesökens möjligheter, och i förlängningen leda till ett mer hållbart och åldersvänligt samhälle.

– Det är viktigt att fler äldre personer känner att de har en röst i samhället. Vi behöver uppmärksamma och inkludera människor, oavsett om de är vid god hälsa eller inte.

Anna Nivestams granne Agnes lever inte längre, men hennes röda hus står kvar och pryder också omslaget på avhandlingen, som lades fram den 4 mars. Agnes omnämns också i texten, som en förebild och en ”superwoman”.

– Jag är glad att hon fanns där. Det är en relation som verkligen berikat mitt liv.