Orädd omsorgsforskare

– Vad vill jag förmedla med min forskning? Jo, att äldreomsorgen bara kommer att bli allt viktigare och därför måste resurserna till personalen öka i samma takt, vilket den inte gör i dag. Det måste till en förändring, säger hon.

Marta Szebehely är professor i socialt arbete med inriktning mot äldre vid Stockholms universitet. Det är en forskarkarriär som har pågått i över trettio år och tidigare i år tilldelades hon det Stora gerontologipriset av Sveriges gerontologiska sällskap, något som överraskade henne.

– Jag tror jag höll på att göra frukost när jag fick telefonsamtalet. Jag blev väldigt förvånad och lika glad och stolt – jag är ju mer av en omsorgsforskare än en gerontolog så det var inte alls givet att jag skulle få priset. För att fira detta blev det god mat och gott vin i sällskapet av några goda vänner, berättar hon.

I motiveringen står det att hon, utan att tänka för mycket på metodologiska och disciplinära gränser, bidragit till kunskap om äldreomsorgen och även varit en aktiv röst för äldrefrågor i den bredare samhällsdebatten. Priset, i form av ett inramat diplom och 20 000 kronor, delades ut i samband med den internationella konferensen i gerontologi, IAGG.ER, som tidigare i år hölls i Göteborg.

Precis som det står i prismotiveringen har Marta Szebehelys forskning inte huvudsakligen handlat om ålderdomen och åldrande, utan om äldreomsorgen och framför allt personalen och deras arbetsvillkor. Men i början av karriären var äldreforskningen inte en självklar inriktning.

I tjugoårsåldern började Marta Szebehely arbeta som socialarbetare med en bakgrund inom psykologi på Barnbyn Skå, en socialtjänstinstitution och ett hem för familjer med sociala problem. Verksamheten kombinerade arbete med familjerna och forskning. Men efter ett tag började Marta Szebehely fundera på att börja forska eftersom hon kände sig otillräcklig som socialarbetare. Då var den första tanken att börja forska om ungdomsarbetslösheten.

– Men en dag sprang jag på min gamla chef på Barnbyn Skå, Rosmari Eliasson-Lappalainen, som hade fått jobb på Stockholms FoU-byrå med ansvar för äldrefrågor och hon frågade om jag ville jobba med henne. Jag tänkte ”gud, äldreforskning, vad tråkigt det låter”. Men hon tyckte att jag skulle titta på personalen i stället som var och är ett lågavlönat kvinnodominerat yrke. Då blev det inte en fråga om äldreomsorg, utan mer en fråga om kvinnor och deras arbete, vilket jag tyckte lät kul. Det var så jag ramlade in på äldreforskningen, berättar Marta Szebehely.

Sedan dess har hon hållit igång i samma spår. Emellanåt har hon skrivit om barnomsorg och funktionshinder, men huvudområdet har varit detsamma: äldreomsorgsforskningen.

I dag är Marta Szebehely aktuell med flera forskningsnätverk och program. Ett av forskningsprogrammen undersöker begreppet individanpassad omsorg, det vill säga omsorg som är skräddarsydd efter den äldres behov, önskemål, bakgrund och livssituation. Hon har undersökt hur en individanpassad omsorg påverkar bland annat personalens välmående och om konceptet bidrar till spänningar med andra politiska ambitioner, som till exempel en så jämlik omsorg som möjligt. Det Marta Szebehely har kunnat se är att personalen på både äldreboenden och inom hemtjänsten mår sämre, är mer psykiskt trötta och slutar i högre grad.

– Det handlar framför allt om att personalen inte får tillräckligt med resurser för att tillgodose de allt högre politiska ambitionerna med individanpassad omsorg. Hur ska det vara möjligt att ge en skräddarsydd omsorg som hemtjänstpersonal om man bara har tio minuter på sig i mötet med den äldre? säger Marta Szebehely.

I den senaste och sista delen av forskningsprogrammet har hon också undersökt äldreomsorgens framtid som en del av en större marknadiseringstrend. Enligt henne står äldreomsorgen vid ett vägskäl om den fortsätter vara underfinansierad och inte får finansiellt stöd i takt med att kraven höjs.

– Det kan leda till att fler personer söker sig till privata aktörer som erbjuder bättre omsorg i utbyte mot pengar. Så frågan som jag har arbetat med är: vad händer om man får bättre omsorg om man betalar en extra slant, ska det vara så eller ska det inte vara så? Och jag tror att det kommer att bli sämre för oss alla om vi får parallella system – ett för de rika och ett för resten av befolkningen, säger hon.

Vilka förändringar skulle du vilja se?

– Vi måste se till att det delegeras mer pengar till äldreomsorgen. Det är absolut nödvändigt. Sen måste beslutsfattare börja lyssna på dem som är yrkesverksamma, de måste förstå att det inte är bra att detaljstyra hemtjänsten som man gör i dag. Hemtjänstpersonalen behöver ges mer tid och jag skulle även vilja se fler äldreboendeplatser, säger Marta Szebehely.

Något som hon beskriver som sin personliga käpphäst i livet är hur personer ser på äldreomsorgen som enbart en kostnad för samhället.

– Det många inte förstår är att äldreomsorgen är en del av ett samhälles infrastruktur. Den gör det möjligt för kvinnor och män i arbetsåldrarna att fokusera på sina jobb utan att behöva ta hand om sina föräldrar. Det hjälper även de äldre och deras personliga integritet. Som äldre vill man kanske att barnen hjälper till med deklarationen, men inte att de ska städa eller byta blöjor åt en, säger Marta Szebehely.

Marta Szebehely är en forskare som vill göra skillnad i samhället, men hand i hand med sådana ambitioner kommer också frustrationer.

– Jag och min arbetsgrupp, vi tillhör de forskarna som, inom citattecken, vill förändra världen. Vi vill att det ska bli bättre för de äldre, personalen och de anhöriga. Det är lite tufft som forskare att veta vad som behöver göras för att förbättra äldreomsorgen utan att egentligen kunna göra något åt det. Men å andra sidan kanske vi inte kan påverka samhället om vi inte tjatar om våra forskningsresultat. Jag vill kunna göra skillnad, säger hon.

I avhandlingen från 1995 nämns fyra ledord i slutsatsen: det behövs tid, handlingsutrymme för personalen, kontinuitet och stöd. Dessa kommer man ganska långt med, säger Marta Szebehely.

I år fyller Marta Szebehely 69 år och när vi sitter inne på hennes kontor i början på augusti berättar hon att det är ungefär tre månader kvar tills hennes anställning är slut.

– Det är såklart det är tråkigt, men det känns tryggt. Arbetsgruppen som jag har arbetat med i så många år är en grupp väldigt kompetenta människor. Jag är stolt över dem, vi är nog den grupp i Sverige som har bäst pejl på äldreomsorgsforskningen ur ett brett och tvärvetenskapligt perspektiv, säger hon.

Framtidens vardag för Marta Szebehely innehåller mindre skrivande och forskning, men mer musik, trädgård, bakning och tid med barnbarnet.

– Jag har några texter jag vill skriva även efter att min anställning är slut, men i takt med att det blir mindre och mindre arbete kvar att göra kommer jag nog börja släppa forskningsambitionerna. Jag ska vandra och resa mer. Jag hoppas att när jag väl kommer att behöva mer omsorg att den huvudsakligen inte behöver komma från mina barn. Om jag blir riktigt hjälpbehövande hoppas jag att det kommer finnas en plats åt mig på ett boende. Men jag tror på mänskligheten och politiken. Vi kommer att lösa problemen, säger hon.