Glöm inte finansieringen

I april 2017 utsågs Margareta Winberg att göra en översyn av socialtjänstlagen. Efter något mer än ett år fick hon tilläggsdirektiv att också utreda behovet av att äldre får en egen lagstiftning. Socialminister Lena Hallengren yttrande i samband med detta att när förskolan lämnade socialtjänsten för att bli en egen skolform blev det en skjuts för förskolans pedagogiska kvalitet. ”Jag tror att det är dags för äldreomsorgen att göra en liknande resa och att det är värt att titta på en äldrelag”, säger socialministern enligt ett pressmeddelande från Socialdepartementet i juli 2018. Detta gladde många, inte minst socialdemokratin närstående Pensionärernas riksorganisation, PRO, som länge krävt en särskild äldrelag.

Nu kunde förespråkarna för en lag hålla sig lugna ytterligare ett tag till.

Besvikelsen blev desto större när Margareta Winbergs utredning presenterades i augusti 2020 (SOU 2020:47). Någon äldrelag blev det inte tal om. Stora delar av socialtjänstlagen berör de äldre utöver det som står om äldreomsorgen, ansåg Margareta Winberg. Så äldreomsorgen borde vara kvar i socialtjänstlagen. Dessutom skulle det bli alldeles för dyrt med en eventuell äldrelag med starkare rättigheter i likhet med de i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, med ”goda” levnadsvillkor för de gamla i stället för socialtjänstlagens ”skäliga”.

Margareta Winbergs utredning kom under coronapandemin och den satte fokus på att äldreomsorgen aldrig varit högprioriterad i svensk politik och att den varit underfinansierad. Coronakommissionen kritiserade skarpt tillståndet i den svenska äldreomsorgen (SOU 2020:80). Det dröjde inte länge förrän regeringen den 22 december 2020 tillsatte en ny utredare – Socialstyrelsens generaldirektör Olivia Wigzell – som ska föreslå en äldreomsorgslag som kompletterar socialtjänstlagen och överväga och lämna förslag som stärker tillgången till medicinsk kompetens inom äldreomsorgen. Denna sista del av uppdraget är väl inte mycket att orda om, men ett eventuellt förslag till äldreomsorgslag kan diskuteras.

Enligt direktiven ska äldreomsorgen även framöver vara en del av socialtjänsten. Det viktiga här är för utredaren att få fram en nationell omsorgsplan motsvarande läroplanerna för skolan. En nationell omsorgsplan kan tydliggöra äldreomsorgens uppdrag, främja likvärdighet över landet och bidra till höjd kvalitet inom äldreomsorgen, heter det i direktiven.

Att en äldreomsorgslag ska utredas får förespråkarna för en äldrelag att vänta och hoppas ytterligare ett par år.

Direktiven är fega enligt min mening. Ska det skapas en äldreomsorgslag bör denna fri­göras från socialtjänstlagen, precis som skett med förskolan tidigare. En äldreomsorgslag bör vara en rättighetslag, där det framgår att äldreomsorgen ska bidra till goda levnads­betingelser. Funktionsnedsatta ska ju ha goda levnadsbetingelser enligt LSS. Varför ska detta inte gälla de äldre? Men det är helt klart att Sveriges kommuner och regioner, SKR, skulle svara för ett kompakt motstånd mot en rättighetslag. Den kommunala självstyrelsen får inte eroderas och det är kommunerna som ska bestämma hur mycket äldreomsorg de gamla ska erbjudas, inte en tvångslagstiftning.

Ett annat problem gäller finansieringen. Ska vi nu höja kvaliteten i en redan under­finansierad äldreomsorg måste finansierings­frågan tas på allvar, också med tanke på framtida utmaningar. Staten har nyligen, gissningsvis för att mildra kritik mot pandemihanteringen, skjutit till nya pengar till den kommunala äldreomsorgen, men hur permanenta blir dessa tillskott? Och vad garanterar att dessa pengar i framtiden kommer äldreomsorgen till godo.

Den svåra frågan är varför inte en äldreomsorgsförsäkring kan utredas. En möjlig äldreomsorgsförsäkring skulle finansieras med en avgift, som kan vara en proportionell, öronmärkt skatt och det skulle ske en skatteväxling, det vill säga en motsvarande minskning av kommunalskatten. Det skulle kunna bli en ny och tryggare form för finansiering av äldreomsorgen.

En försäkringsavgift är sannolikt enklare att höja om man i framtiden vill förbättra äldreomsorgens standard. Att alternativt finansiera framtida äldreomsorg med högre allmänna skatter ger inga garantier att pengarna kommer äldreomsorgen till del.

Glesbygdskommuner med relativt många äldre skulle i princip gynnas av en äldreomsorgsförsäkring och en försäkring skulle förstärka det kommunala utjämningssystemet.

En äldreomsorgsförsäkring skulle kunna leda till höjd kvalitet inom äldreomsorgen. Med dagens system bestraffas i praktiken de kommuner som erbjuder en mycket bra äldreomsorg och vilka det kan vara attraktivt för äldre att flytta till. Dessa kommuner får bära kostnaderna för omsorgsbehövande äldre människor som flyttar dit, men de får inte några märkbart nya intäkter. Med en försäkring har de gamla pengar med sig och svarar då för en intäkt till de kommuner dit de flyttar. Detta kan ge kommuner incitament att erbjuda en bra äldreomsorg.

En äldreomsorgsförsäkring skulle alltså i princip kunna ge de fördelar som regeringen nu hoppas uppnå med en nationell omsorgsplan och härtill kommer ett tydligt finansierings­alternativ. Alldeles särskilt skulle en äldreomsorgsförsäkring harmoniera väl med en fristående äldrelag, som skulle ge starkare rättigheter och goda levnadsvillkor för de gamla.

Kommunerna ska givetvis även framöver bedriva äldreomsorg och deras intresseorganisation SKR kan knappast ha några bärande invändningar mot finansieringen.