Paternalism, ålderism och social orättvisa i spåren av pandemin

Barbro Hedvall är en välrenommerad journalist och ledarskribent med omfattande erfarenhet av politiskt arbete i Sverige. Hon tillhör dessutom minoriteten 70-plussare som har möjlighet att göra sin röst hörd i offentligheten. När hon gör just det (DN 210203) är det med av ilska och sorg färgad indignation. Texten är stark. När hon säger ”vi vardagsgamla” talar hon av egen erfarenhet och för många av de 1,6 miljoner svenskar som över en natt för snart två år sedan klassades som riskgrupp – placerades utanför, hanterades i särskild ordning, betraktades som extra skyddsvärda.

Medicinskt betingande rön som i pandemins början pekade på att hög ålder var en riskfaktor för svår sjukdom och död vid COVID-19-infektion ledde till att alla som fyllt 70 plötsligt ansågs tillhöra en särskild grupp för att restriktioner enkelt skulle kunna administreras på befolkningsnivå.

Vi vill tro att syftet med dessa restriktioner var en sorts ryggmärgsreflex av omsorg för att minska människors lidande. Åtgärderna hade förvisso paternalistiska undertoner och de äldre själva signalerade tidigt att besöksförbuden på särskilda boenden och uppmaningarna att inte träffa personer utanför det egna hushållet hade ett högt pris för dem, ett pris många inte uppfattade som rimligt.

I en av få studier där personer boende på särskilt boende berättat om sina tankar, tecknades bilden av att det var som att leva i en bubbla (Lood, Haak, Dahlin-Ivanoff 2021). Omhändertagandet kändes tryggt och oro för att bli smittad av viruset lyste med sin frånvaro. Inställningen var snarare ”Låt oss leva medan tid är. Den tid som är kvar är kort alldeles oavsett”. Att vara berövad tillvarons guldkanter innebar en stor saknad, givet vissheten att livet snart skulle ta slut.

En annan studie, baserad på en enkät som gick ut till personer över 70 år våren 2020, undersökte upplevelser av de åldersbaserade rekommendationerna. Bilden som framträdde visade på ett extremfall av hur makt förflyttats från äldre generationer till yngre (Andersson, Ekstam, Nilsson 2021). Personer över 70 år formulerades som ett sårbart och passivt kollektiv. Heterogeniteten bland äldre – olika åldrar, kön, funktionsförmågor, etniciteter, socioekonomiska förutsättningar och andra omständigheter – förhandlades bort.

De refererade studierna pekar båda i samma riktning som Barbro Hedvalls inlägg. Nu är det dags att lyssna till en större kör, där rösterna av 1,6 miljoner 70-plussare får höras – starkt och tydligt!

Den engelska filosofen Miranda Frickers begrepp epistemisk orättvisa (Fricker 2007) ringar in hur tilliten till kunskap och sanning kan leda till marginalisering, och bli en komponent av social orättvisa. Det är hög tid att vi på bred front nu lyssnar och systematiskt tar tillvara de levda erfarenheter som gjorts under de gångna två åren.

Vissa grupper har fått betala ett högre pris än andra. I ett solidariskt samhälle borde vi vara angelägna om att just dessa grupper får komma till tals framöver.

Om inte så sker riskerar viruset gå till historien som inte bara skadligt för människokroppar, utan också för samhället när hanteringen av det förstärkte sociala orättvisor, skapade misstroendegap mellan generationer och försvagade solidariteten mellan individer.