Var är debatten om kvinnors låga pensioner?

I ett reportage i Dagens nyheter berättar Inger Sjöblom, 77, och Ethel Milberg, 79, att de flyttat ihop efter att de blivit änkor. Anledningen till att de valt att bo tillsammans är inte bara för sällskapets skull och att slippa bo ensamma, utan också ekonomisk. Genom att dela på hyran och övriga boendekostnader får de pengar över till annat, såsom nöjen, något de annars inte skulle ha råd med.

Reportaget om Inger och Ethel publicerades i samband med att Folksam lanserade en rapport, som visar att kvinnor har nästan 30 procent lägre pension än män. För kvinnor är den genomsnittliga totala pensionen 18 200 kronor i månaden före skatt, vilket kan jämföras med männens 25 500 kronor.

Därutöver, i sex av tio kommuner, har många kvinnor en pension efter skatt som understiger 60 procent av medianinkomsten i Sverige. Detta betyder att de, enligt EU:s riktlinjer, lever under gränsen för relativ fattigdom.

Det svenska pensionssystemet bygger på livsinkomstprincipen. Enkelt förklarat betyder det att en persons totala inkomster under livet styr hur stor pensionen blir. Även om pensionen är beskriven som könsneutral, att samma princip gäller för alla, är kvinnor missgynnade då arbetsliv och föräldraskap är ojämställda.

Kvinnor arbetar i större utsträckning inom låglöneyrken, på deltid och tar ut den största delen av föräldraledigheten. Att kvinnor i genomsnitt lever längre än män, gör också att änkor får lägre ekonomisk levnadsstandard då hushållets kostnader inte längre är delade på två.

Enligt Pensionsmyndigheten beror de stora skillnaderna i pension mellan kvinnor och män inte på pensionssystemet, utan på större samhälleliga skillnader mellan kvinnor och män, både inom arbetslivet och familjen. Det går dock att koppla pensionssystemets utformning till normer om just det manliga och till specifika idéer om hur arbetslivet ser eller bör se ut i dag.

Först och främst, och för att låna Yvonne Hirdmans begrepp, har ”problemet med kvinnorna” ofta beskrivits som deras bristande deltagande på arbetsmarknaden. Pensionssystemet tar inte hänsyn till hushålls- och omsorgsarbete, något många äldre kvinnor har ägnat en stor del av sitt liv åt. Det var tidigare betraktat som kvinnoarbete, dock oavlönat.

Därutöver visar min egen forskning om kvinnliga fattigpensionärer på landsbygden att inte alla arbetsliv räknas inom pensionssystemet. Det nuvarande pensionssystemet beaktar inte historiska förhållanden.

Flera av de kvinnor som jag har intervjuat växte upp under andra världskrigets svårigheter, några utan elektricitet och med begränsade möjligheter till utbildning och barnomsorg utanför hemmet. De hade alla arbetat hårt under sina liv, men deras arbetshistoria utgörs i huvudsak inte av pensionsgrundande inkomster.

Flera har varit pigor eller barnflickor på gårdar, arbetat på egna gårdar eller i eget skogsbruk, tagit hand om sina partners företag utan egen lön, och varit hemmafruar. Många har även haft pensionsgrundande arbeten under en viss tidsperiod, men på deltid och med låga löner. Efter att ha varit med och byggt upp den svenska välfärdsstaten lever dessa kvinnor nu under gränsen för relativ fattigdom och kämpar ekonomiskt för att klara sin tillvaro.

Sorgligt nog pågår ingen debatt om hur dagens pensionärer är missgynnade eller kring större, och delvis existentiella, frågor om vad ett arbete är och hur vi vill bygga ett välmående välfärdssamhälle.

I stället får kvinnor råd om hur de kan öka sin pension: De kan jobba heltid och ta ut pension senare, få sin partner att föra över pengar till dem, hyra ut rum i sin bostad, hitta någon att bo tillsammans med, bli jobbonär och arbeta extra efter pensionen, eller ta bort efterlevnadsskyddet på sin pension och få mer i pension själva, men göra framtiden mer otrygg för sina nära och kära.

I ett tidigare, men nu borttaget, blogginlägg uppmuntrade Pensionsmyndigheten även kvinnor att bli bättre på att löneförhandla. Råd som dessa lägger ansvaret för större samhälleliga ojämlikheter på kvinnorna själva och bör ses som en respons på ett ojämlikt samhälle och pensionssystemet i dess nuvarande utformning, inte som en lösning.

2014 deklarerade den svenska regeringen att de är den första feministiska regeringen i världen. Detta innebar att regeringen gjorde ett tydligt åtagande att säkerställa att jämställdhet prioriterades i beslutsfattande, policy och resursfördelning.

Även om arbetet för jämställdhet påverkat flera områden, måste väl ändå verkligheten och råd om att kvinnor i dag ska behöva förlita sig på en partner som tjänar bättre än dem själva, jobba heltid och längre upp i åren, leva i tvåsamhet eller slopa efterlevnadskyddet, ses som ett misslyckande?