Tillsammans i nöd och lust
Stiftelsen Äldrecentrums direktör Åsa Hedberg Rundgren reflekterar över hur det är att vara närstående till någon när det inte står riktigt rätt till.
Det senaste århundradet har bjudit på monumentala tekniska utvecklingar. Allt från rymdfarkoster, satelliter och globala navigeringssystem, till dagens bilar. Det har varit en nästintill exponentiell förändring. Och det som dominerar samhällsutvecklingen i dag är digitaliseringens framfart.
Historiskt sett har digitaliseringen varit starkt förknippad med datorns utveckling. Under mina barndomsår på 1990-talet introducerades webben, eller world wide web som det heter på engelska. Webbens framfart ledde till ett paradigmskifte i den teknologiska utvecklingen. Det blev bland annat lättare för människor att söka och skicka information till varandra. Datorn blev nu bland de viktigaste verktygen företag, lärosäten och privatpersoner kunde ha.
Efter millennieskiftet var det dags för ytterligare en teknisk revolution. 2007 presenterade Apple den första smarta mobiltelefonen: Iphone, som var mer av en dator än en vanlig telefon. Användare kunde enkelt surfa på nätet och använda olika appar, som hade specifika syften. I dag är den smarta mobiltelefonen en värdesak. Med den kan man bland annat legitimera sig, styra sin ekonomi, ta emot viktig post och hålla kontakten med sina nära och kära. Nya funktioner tillkommer konstant – ofta enligt önskan från politiker, beslutsfattare och företag.
Grundidén att digitalisera samhället är god. Det handlar ofta om att effektivisera processer och förenkla livet för befolkningen, exempelvis genom att digitalisera dokument och enkäter, ta bort maskiner som är dyra eller osäkra att ha i drift – till exempel bankomater och kassamaskiner som hanterar kontanter – samt öka säkerheten med hjälp av övervakningskameror.
Men med en sådan explosionsartad utveckling finns det också en baksida. Det är många befolkningsgrupper som har haft svårt att ta till sig och börja använda alla dessa nya innovationer – till exempel äldre personer.
Temat i det här numret av Äldre i Centrum handlar om utmaningarna med att leva i ett digitalt samhälle. I fem artiklar skriver forskare om digitalt utanförskap bland äldre personer, konsekvenserna av att digitalisera trafiken, hur äldre personer upplever kommuners digitala tjänster och produkter, vad styrdokument säger om välfärdsteknik i äldreomsorgen, samt ett nytt projekt som ska undersöka hur hemtjänsten förändras när den blir alltmer digital.
Delaktigheten, eller rent av bristen på den, i det digitala samhället är ett angeläget ämne som påverkar alla, även oss som är uppvuxna med snabba digitala svängar. Vi kommer att bli äldre och också mötas av ingenjörskonst som är svår att förstå – jag har redan gjort det.
Som skribenterna Charlotta Ryd och Christofer Lindgren klockrent uttrycker det i temats inledningsartikel: ”I ett samhälle där nästan all form av delaktighet förutsätter digital teknik, är många dörrar stängda för dem som inte kan använda den.” (Läs mer i artikeln Äldres delaktighet och digitaliseringen.)
Stiftelsen Äldrecentrums direktör Åsa Hedberg Rundgren reflekterar över hur det är att vara närstående till någon när det inte står riktigt rätt till.
Hur ser ålderismen ut i den svenska politiken och vad borde göras för att engagera fler äldre personer? Lena Wängnerud reder ut detta.
Maria Edström: Vad kommer artificiell intelligens göra med mediebilden av äldre? Och vad gör mediebilden av äldre med AI? Det är inga oviktiga frågor eftersom det ytterst kan påverka vår hälsa.