En hjälte radiosänd

Innan jag fick jobb på Äldre i Centrum-redaktionen var jag chefredaktör och ansvarig utgivare på Djurens rätts tidning. Det var också en trivselviktig redaktion, men trots 30 000 engagerade medlemmar och fernissa av folkrörelsedemokrati styrdes förbundet tyvärr av en fartblind klick. Att påtala missförhållanden eller öppna för debatt möttes reflexmässigt med repression. Jag var en av dem som försökte stå pall i snålblåsten, förgäves viftande med förbundets höga ideal och demokratiskt fattade beslut – som i praktiken visade sig väga lättare än pappret de var präntade på.

Till slut blev jag kastad till svinen. (Oförtjänt förtalade djur förresten.)

Därför är det med extra bister min som jag tar del av Sveriges radio-dokumentären Det illojala vårdbiträdet. Den beskriver en Davids kamp mot Goliat för att, i det inferno som var corona­pandemins första våg, komma till rätta med missförhållanden på ett Attendoägt särskilt boende.

Inga jämförelser i övrigt, men jag vet hur tufft det är när cheferna försöker lägga locket på med skriftliga erinringar och annat maktfullkomligt fuffens. (Vad jag däremot inte kan fatta är hur allehanda topp­figurer återkommande och envist klamrar sig fast vid något de måste inse är fullkomligt fel. Är det yrseln när den moraliska kompassnålen bara snurrar som ställer till det?)

Så all heder åt vårdbiträdet Stine Christophersen, som smart nog spelade in fulspelet och förde ut det i offentligheten. Hon och de kollegor som modigt berättar borde få medalj, som mamma brukar säga. (En gång till och med till mig.) (Nej, vd-Martin, det räknas inte att berätta att du i efterhand vill lämna tillbaka din bonus.)

Stine Christophersen har förstås fått många välförtjänta hurrarop. Det i mina öron mest välklingande kom från Sveriges radio-programmet God morgon, världens satirinslag Public service: (S)ocial­minister Lena Hallengren fick där berätta om ett dataspel i vilket nämnde Martin i en labyrint av privata äldreboenden samlade på sig guldmynt ur både offentliga skattkistor och pensionärers portmonnäer. Vissel-Stine, underbetalt vårdbiträde utan superkrafter men med en magisk vissla, hade förstås hjälterollen. Men spelet var svårare att vinna med hennes karaktär, som inte kunde samla ihop lika många mynt som vd:n och som blev sjuk för att hon inte hade handskar och munskydd. Men hon måste ändå… vänta, åh nej!

”Ja du ser, bossarna kan lura in henne i nåt rum där hon tror att det ska finnas munskydd. Men så är det munkavlar i stället och då kan hon ju inte använda sin vissla…”

Vissel-Stine är min hjälte hela dan och finare plats i mediebruset än public service finns inte om du frågar mig. Ja, det skulle vara krönike­platsen i ÄiC då.