Lärdomar från en skurhink

Lotta Segelberg drar paralleller mellan arbetarförfattaren Maja Ekelöf och sin egen farmor. Deras kroppar led av värk från slitsamt städarbete och sorg, men de hanterade sin smärta helt olika.

Jag läste nyss ut boken Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf, en medelålders städerska, frånskild med fem barn, som törstar efter kunskap, dyrkar arbetarförfattarna och skriver för att hon måste, men också för att tjäna en slant från olika tidningar där hon ibland blir publicerad. Berättelsen är hennes egen dagbok och utkom 1970, samma år som jag föddes.

Boken fick stor uppmärksamhet världen över eftersom den skildrade fattiga och utarbetade människor i folkhemmet. Det gav en motsägelsefull bild av Sverige som många imponerades av, där alla med behov fick stöd från samhället och påstods kunna leva att drägligt liv.

Jag är snart i samma ålder som Maja Ekelöf var när hon skrev dagboken och slås av hur utsliten hon redan är, hennes ständiga värk i ryggen, spruckna händer och utmattning till följd av det slitsamma arbetet, och hennes längtan till förtidspension som hon nekas.

Trots alla motgångar har hon ett rikt socialt liv, utövar friluftsliv när hon hinner och orkar, är djupt engagerad i samtid och världshändelser samt kämpar för de som står lägst på samhällsstegen.

Min farmor var också städerska och nästan årsbarn med Maja Ekelöf. Farmor hade en kämpig uppväxt i en stor barnaskara på landsbygden i Medelpad och som ung tonåring tog hon tjänst som hembiträde direkt efter konfirmationen.

Hon hade säkert också värk i kroppen av sitt yrke, men det var en annan värk som mest plågade henne. När jag var barn fick jag höra att hon hade klena nerver, men jag märkte inget av det. Hon var en omtänksam och kärleksfull farmor som jag älskade att vara tillsammans med och jag fick ofta tillfälle till det.

När min farfar gick bort alltför tidigt till följd av tromboser orkade hon inte kämpa längre, utan valde att själv avsluta sitt liv med hjälp av de läkemedel hon hade alltför många av.

Det var först i vuxen ålder som jag förstod hur det skett och fick det bekräftat.

Många äldre lever med fysisk smärta, vilket tar hårt på både kropp och själ. Forskarkåren tycks enig: Genom att vara aktiv, bygga upp muskulaturen och hålla kroppen i gång eller göra någon aktivitet som håller det onda borta från tankarna, går det att dämpa smärtan.

Temat för detta nummer är smärta. I fem artiklar kan du läsa om vad som händer i kroppen, metoder som hjälper omsorgspersonal upptäcka smärta hos personer med demens, hur det går att leva ett gott liv och att samhället kan vinna på smärtbehandling för äldre.

Maja Ekelöf förstod redan i slutet av 1960-talet att ny kunskap har alla nytta av – oavsett ålder – och att olika aktiviteter hjälper mot värk.

PS Missa inte nya numret av Äldre i Centrums vetenskapliga supplement med tre artiklar om robotar, språk och värdighet inom äldreomsorgen.

Mer signerat

”Språktester är inte hela lösningen”

Språkfrågan är viktig inom äldreomsorgen. Men det krävs mer än språktester för att få systemet att fungera. Personalen måste få utbildning och stöd, skriver Palle Storm.

Digital delaktighet för alla

Redaktör Mai Engström reflekterar över den digitala utvecklingen och vilka utmaningar den skapar för alla.

Tillsammans i nöd och lust

Stiftelsen Äldrecentrums direktör Åsa Hedberg Rundgren reflekterar över hur det är att vara närstående till någon när det inte står riktigt rätt till.

Porträttbild på kvinna

Ålderism i politiken

Hur ser ålderismen ut i den svenska politiken och vad borde göras för att engagera fler äldre personer? Lena Wängnerud reder ut detta.