Efter tio år på Äldre i Centrum, de sex senaste som kapten på skutan, är det nu dags för mig att mönstra av. Får jag säga det själv – ja, vem ska hindra mig? – går jag med flaggan i topp och lämnar ett välriggat fartyg för fortsatt seglats. Själva papperstidskriften, som är och åtminstone ett tag till förblir själva hjärtat i Äldre i Centrum-imperiet, har förstås aldrig varit bättre. Sedan några år finns en uppdaterad och snofsig webbplats med daglig nyhetsförmedling och brassade innehållssegel. Dessutom en podcast, ett nyhetsbrev samt allt mer välföljda sociala medier-konton (som mest är *:s förtjänst).
Sist men inte minst finns numera en etablerad vetenskaplig publikation att stoltsera med. Den historiska andra utgåvan av ÄiC Vetenskapligt supplement följer med det är numret av tidskriften. Får jag och min supplementredaktörskollega Mikael Mildén* säga det själva – vem skulle väl hindra oss? – är det, förstås, det bästa vi någonsin gjort.
Ska jag också ge några uppmuntrande ord på vägen till den besättning som småningom tar över rodret vill jag säga att livet till sjöss förvisso för med sig många utmaningar, men ger också motivation och stimulans. Det behövs stort engagemang, tålamod, lyhördhet, flexibilitet och vilja – ingen dag är den andra lik och kreativitet krävs för att lösa de situationer som dagligen uppstår. Men en lugn person med stor empatisk förmåga har alla förutsättningar att lotsa skeppet till trygg hamn.
Nå, den uppmärksamme läsaren inser förstås att detta inte helt och hållet var mina ord och egentligen inte heller handlar om redaktionellt arbete (eller sjömanslivet). Stycket beskriver snarare undersköterskor på ett demensboende (se artikeln Undersköterskors perspektiv på att främja fysisk aktivitet hos personer på demensboende i supplementet), men i min bok finns både ett och annat som förenar slitet och glädjen där med glädjen och slitet som tidskrifts-webb-podcastmakare.
Ålrajt, får jag till sist önska något innan jag tar min sjörövarhatt och går skulle det framför allt vara att allt det som utgör Äldre i Centrum, i alla olika kanaler, ska nå ut till och engagera allt fler. Hjälp gärna till att sprida ordet!
För mig tar både orden och utrymmet slut, i alla fall i detta forum. Det har varit en underbar tid och jag har lärt mig massor, men ärligt talat: Tio år till skulle bara göra mig – äldre.
And I know I will be loosened
From the bonds that hold me fast
And the chains all around me
Will fall away at last
And on that grand and fateful day
I will take thee in my hand
I will ride on a train
I will be the fisherman
With light in my head
You in my arms
Woo hoo hoo!**
**Det där sista var korpat ur The waterboys’ fina dänga Fisherman’s blues.
Men allra sista orden blir ändå: Njet vojne! Putin to prison, pardon my french.
Vaknätter under småbarnsåren, snarkande partners och till sist åldrande och sjukdomar – var tid i livet har sitt egna sömnproblem. Om detta och egna drömmar resonerar chefredaktör Lotta Segelberg i Äldre i Centrums temanummer om sömn.
Stiftelsen Äldrecentrums direktör Åsa Hedberg Rundgren ställer sig frågan: Måste man dö på sjukhus?
Många av dagens kvinnliga pensionärer lever under gränsen för relativ fattigdom. Forskaren Anna Gustafsson undrar varför pensionssystemet inte tar hänsyn till kvinnors historia med oavlönat arbete.
Åsa Hedberg Rundgren funderar på om samhället är mitt uppe i ett paradigmskifte, där alla aspekter av åldrandet äntligen ses som något naturligt.
