De döda mitt ibland oss

Det har blossat upp en strid om uppkallandet av gator efter vissa berömda personer vid Karolinska institutet. Studentkåren har krävt att vägnamnet liksom bysterna av Anders och Gustaf Retzius tas bort, därför att de gjorde skallmätningar, som sedan ledde till grundandet av det nazistiska rasbiologiska institutet. Eulers väg ska ändras till Ulf von Eulers väg, för att exkludera den nazistsympatiserande Nobelpristagaren Hans von Euler.

Själv tog jag i en artikel [DN 181029] initiativet att se till att en gata vid nya Karolinska sjukhuset Solna inte uppkallades efter botanikern och geologen Astrid Cleve, tillika Hans von Eulers första fru. Men hon var inte bara aktiv nazist utan förnekade Förintelsen långt efter kriget. Sonen Ulf von Euler lär inte ha varit politiskt aktiv, varför hans namn får finnas kvar.

Frågan är dock: Var går gränsen? I Paris är en av de största avenyerna uppkallad efter fältmarskalken Ferdinand Foch, som var ansvarig för att hundratusentals soldater dog eller lemlästades under första världskriget. Och vad ska man tycka om namnet på metrostationen Stalingrad, som väl ändå är en slags hyllning av diktatorn. Hela stan är fylld av gatunamn, metrostationer och minnesskyltar över historiska personer, varav flera kan ifrågasättas.

I Sverige är vi mer historie­lösa, även om statyerna av Gustav II Adolf och Karl XII – våra värsta krigsherrar – står på bästa plats i Stockholm. Om man ska vara konsekvent borde dessa störtas ungefär som man har gjort med slavhandlaren Edward Colston i Bristol. Även statyn av Carl von Linné kanske står illa till i Humlegården, då han delade in människoarten i fyra raser och förklarade att den vita är överlägsen och den svarta lat.

Nej, det är inte lätt att bestämma vilka personer som ska sättas på piedestal för att bli ihågkomna efter att de har dött. Tidskriften Axess inbjöd i nr 5 2021 några skribenter att framhålla vissa personer. Urvalet var minst sagt okonventionellt. Bland annat föreslogs en kung (Gustav III), en akademiledamot, två präster och en skådespelare. Jag invände i en insändare [Axess nr 6/21] att ingen vetenskapsperson eller en ens en filosof fanns med och föreslog att man åtminstone borde sätta upp en staty av Descartes på Kornhamnstorg, Han dog år 1650 i ett hus vid det torget.

I vad mån vi hedrar personer som dött gäller också hur de omskrivs på nyhetsplats och i dödsrunor. Under det senaste året var det stora nyheter när några mindre bekanta skådespelare och ett par sportjournalister dog. Intet ont om detta men det är märkligt att det inte blev någon större uppmärksamhet kring att professsor Lars Hamberger dog ungefär samtidigt. Han introducerade konstgjord befruktning i Sverige och var världsledande inom fältet. Det var ingen förstasidesnyhet, liksom inte heller nyheten om ett par andra framstående akademiker som avlidit.

Kända företagsledare uppmärksammas förstås, men knappast de ingenjörer, kemister eller läkare som gjorde jobbet, det vill säga utvecklade innovativa produkter för Ericsson, Astra och andra företag.

Dödsrunor är oftast begränsade till 2 000 tecken. När jag skulle skriva om en forskare som utvecklat en lungmedicin, som räddat nästan en miljon för tidigt födda barn, var familjeredaktörens enda kommentar att korta ner artikeln.
Dödsrunorna är oftast panegyriska. Före detta ministrar och generaldirektörer hyllas för sina insatser, men i de fall de gjort skandal och avsatts förbigås detta oftast.

Jag läste en runa rörande en överläkare och klinikchef och fick intrycket att det var en framstående och sympatisk person. Men så träffade jag en kollega på bussen, som berättade att det var den värsta chef hon haft. Varför inte skriva att nn var en framstående person inom sitt område, men kolerisk och hopplös som chef?

Inte heller får man veta så mycket om dödsorsaken. Om det inte står någonting när det gäller yngre personer antar man att det är fråga om självmord. Både i Storbritannien och USA är dödsrunorna betydligt mer innehållsrika och dödsorsaken anges i detalj, såsom att vederbörande drabbades av ett slaganfall, hjärtinfarkt eller söp ihjäl sig. Personer som begått brott mot mänskligheten kan också bli omskrivna i dödsrunor, senast i Economist om den ansvarige chefen för Tjernobylkatastrofen.

Dödsrunorna förtjänar högre status i tidningarna. Varför prioritera en recension av en fiktiv film eller bestseller, när man kan läsa om verkliga livsöden. Hur var den döde som barn, partner, förälder och arbetskamrat? Varför var han eller hon så populär eller impopulär? Vad hade den döde för livsmål och i vad mån uppfylldes de?

Det bästa är kanske att man skriver sin egen dödsruna, vilket jag gjort i mina memoarer. Jag har försökt att vara ärlig och inte bara berätta om framgångar utan också om mina tillkortakommanden. Precis som jag skulle vilja vara med på min egen begravning, så önskar jag få läsa dödsrunorna om mig själv.

Min uppfattning är att vi inte bör eliminera gatunamn, statyer och andra minnesmärken av de döda, med vissa uppenbara undantag. De bör få leva vidare i eftermälen. Det finns en underbar scen i den israeliska Netflix-serien Shtisel, då vid en helgmiddag alla de döda släktingarna dyker upp runt bordet och beter sig som de gjorde när de levde.