En visselblåsares berättelse

Jag jobbar natt och rullar tillsammans med min kollega en rostfri vagn genom korridorerna. På vagnen finns desinfektionssprit och en templista, en feber­termometer, plastmuggar med saft och små högar med olika sorters febernedsättande tabletter.

På andra sidan dörrarna ligger ni, våra boende. Svårt sjuka, kämpande för era liv. Det är så brutalt.

Medan ni satt och tittade på tv och åt småkakor, helt omedvetna om vad som höll på att hända, spred sig det dödliga viruset på er avdelning. Nu ligger ni här. Väldigt, väldigt sjuka.

Symptomen varierar. De flesta har hög feber, många har svårt att svälja. Någon får kräkningar och diarré. En del är helt okontaktbara. Vi känner er, vi pratar med er, men ni kan inte längre svara.

Högar med smittad tvätt i svarta plastsäckar ligger som ett pärlband genom korridoren, de små tabletthögarna på den rostfria vagnen krymper och sjuksköterskan kommer och fyller på med nya.

Det är så varmt och vi krigar.

* * *

Det är våren 2020 och covidpandemin har dragit in över Sverige. Vårt boende har fått in smittan tidigt. Uppdraget är att hålla alla isolerade och stoppa smittspridningen, men vi kämpar med en omöjlig uppgift, en oberäknelig smitta som vi knappt vet nånting om och den har spridit sig som en löpeld över den första avdelningen och tagit sig in på avdelningen mittemot.

På rapporten när jag börjar mitt pass får jag veta att dagpersonalen är nere på minimi­bemanning. Vi försöker verkligen hålla alla boende på sina rum men det är ett uppdrag helt utan verklighetsförankring.

Demens är att leva i ett tillstånd av ständig förvirring. Mänsklig kontakt är det enda som ger trygghet, vilket gör att våra boende ständigt beger sig ut i korridoren för att hitta någon som kan hjälpa dem med allt som känns så oklart.

* * *

Jag och min kollega spekulerar i när vi ska bli sjuka. Våra första munskydd har vi haft flera dagar i sträck. Min första natt fick jag jobba helt utan. Vi tänker att vi omöjligt kan komma undan. Nu avlider flera patienter inom loppet av ett par dygn.

En fruktansvärd känsla av hopplöshet och nederlag sprider sig bland oss i personalen.

Katastrofen är ett faktum.

Samtidigt upptäcker jag att våra anhöriga har fått ett mejl av vår enhetschef, till brädden fyllt av lögner, om fantastiska vårdinsatser som vi inte har.

Det står att om någon visar symtom eller har covid vårdas den av EN – ja, det står med stora bokstäver – EN personal tar hand om den smittade. Den smittade isoleras från övriga patienter och avdelningen isoleras från övriga boendet. Enligt mejlet sätts också kohortvård och rigorösa hygienrutiner in.

Jag tittar på hemsidan och ser att samma information går ut till allmänheten. Jag tror att det här är vår räddning, att det ska gå att tvinga dem att sätta in de här vårdinsatserna om jag konfronterar dem med deras bluff.

Jag börjar med att mejla min enhetschef. Hon verkar orubblig. Jag ger mig i kast med huvudkontoret, det blir region­chefen som jag får prata med i telefon. Men jag har ingen framgång. Det är som att allt jag säger rinner av som vatten från en gås.

Ingenting händer.

* * *

Jag blir själv sjuk i covid. Vissa dagar är jag helt utslagen, andra dagar betydligt bättre. Jag får hela tiden rapporter från kollegorna inifrån boendet och nu har min fasta avdelning uppe på plan tre också drabbats. Det känns så fruktansvärt, jag vill inte ens spekulera i vilka av mina boende som kommer att vara kvar när jag kommer tillbaka.

Men nu kan jag inte ge upp.

Jag ringer till huvudkontoret och ber att få prata med vd:n. Får numret till hans sekreterare men kommer aldrig fram.

Jag gör två försök att åka till huvudkontoret. Första gången är jag där jättetidigt och väntar på parkeringen framför tegelbyggnaden i nittiotalsdesign med företagsloggor på. Men vd:n dyker inte upp. Några dagar senare åker jag tillbaka, ringer på. Jag blir insläppt av en blond kvinna i 50-årsåldern, framför mitt ärende, säger att jag skulle vilja prata med vd:n. Hon ber mig vänta.

Jag sitter mitt emot en receptionsdisk men ingen verkar arbeta där, i stället står en liten vit automat bredvid disken där besökare själva ska skriva in sig. Vad har hänt med receptionisten hinner jag att tänka, har hon protesterat?

Sen kommer någon, det är vd:ns sekreterare. Vi pratar länge och hon antecknar på små post it-lappar. När jag står där känner jag plötsligt att jag får feber igen, jag är fortfarande sjuk! Efter 40 minuters visit i receptionen är jag besegrad av covid och får åka hem.

Innan jag går ber jag att vd:n ska ringa upp och när jag kommer hem blir jag uppringd, men det är regionchefen igen. Samma gamla surdeg som jag pratat med förut och jag kommer inte längre den här gången heller.

Allt är så hopplöst!

* * *

Jag ligger på golvet hemma i min lägenhet och orkar inte resa mig. Jag har gått ut i Expressen och berättat om den bristande covid­hanteringen på vår anläggning. Brutit lojalitetsplikten mot företaget. Nu är jag inkallad till ett möte på huvudkontoret. Vad har jag gjort?!

I artikeln uttalar sig också en sjuksköterska från vår anläggning, men hon är anonym och jag vet inte vem hon är. Jag stirrar på bilden i tidningen av hennes uppdragna luva.

Som om det skulle hjälpa.

* * *

Träden är gröna och utanför fönstret passerar små gulliga villakvarter dränkta i solljus förbi, jag är på väg till huvudkontoret. Åker för långt och får gå tillbaka två stationer.

Tankarna snurrar, vad är det som ska hända nu?

När jag kommer fram till den vid det här laget välbekanta tegelbyggnaden startar jag mobilens ljudinspelning. Jag är ensam i hissen och dubbelkollar att inspelningen rullar.

I entrén möter en kille från HR-avdelningen, han visar in mig i rummet där mötet ska hållas. Där sitter redan regionchefen och min enhetschef. De sitter mitt emot mig, hr-killen sitter till höger om mig på kortänden, han har en liten grå laptop vars skärm är till hälften nedfälld när vi kommer in i rummet. När jag satt mig fäller han upp skärmen.

Jag undrar vad det är han har där på datorn som jag inte kan se.

Han förklarar att de vill prata med mig om min medverkan i media, att de anser att jag ljugit och skadat företaget. Och nu har de en formell erinran till mig för det.

Jag har inte ljugit. Jag vet inte vad som skulle stå i artikeln som inte är sant.

Det känns som ett scientologiförhör eller nånting liknande. Jag har svårt att formulera mig, lyckas varken förklara mig eller försvara mig. Jag gör inget vidare ifrån mig. De hävdar att jag inte lyft saker internt, trots att jag både mejlat och ringt och gjort allt jag kan.

De är tre mot mig och jag går under där inne på nåt sätt. Jag har inte alls insett hur obehagligt det här mötet skulle bli.

De skyller på mig att jag inte gjort tillräckligt för att få tag på skyddsutrustning, och att det är därför jag jobbat utan munskydd min första natt.

Allt är som vanligt personalens fel.

Jag får veta att det inte är någon som tvingar mig att jobba hos dem. Att det är ologiskt att jag jobbar hos dem om jag är så missnöjd och de vill att jag ska skriva på erinran.

Jag skriver inte på.

Jag vill visa pappret för facket, men får inte ta det med mig därifrån.

* * *

Ett par dagar senare sitter jag på en bergknalle bakom Karlbergs slott med en reporter från Sveriges radio, Johanna Sjövall, och jag bryter ihop. Jag gråter genom hela den inter­vjun.

När vi skiljs åt ger jag henne mina inspelningar.

* * *

Jag skyndar hem från mitt nattpass, det är tio månader sedan jag satt där på bergknallen. Sveriges radio har gjort en dokumentär av min berättelse och nu ska den släppas. Jag stämplar ut några minuter för tidigt, har bråttom, jag måste skynda mig hem för att hinna vara med i en direktsändning via länk i SVT:s morgonstudio innan jag går och lägger mig.

Det hela är så overkligt, jag ser dem på skärmen, där sitter Johanna bredvid nyhetsankarna i studion. Det är min första direktsändning och jag är nervös, men det går okej ändå.

Sen kryper jag ner i min säng.

* * *

När jag vaknar har historien fullständigt exploderat. Jag är nedringd av journalister. Snälla människor från hela landet skickar blommor och meddelanden med lyckönskningar och tackar för mitt mod! Det är så svårt att förstå att det är jag som är den som hamnat mitt i allt det här.

Nu blir jag och sjuksköterskan från artikeln i Expressen, hon heter Sanne Nilsson och har gått ut med namn och bild i radiodokumentären, inbjudna till tv4:s nyhetsmorgon. Vår vd har varit där morgonen innan, nu är det vår tur. Det är först där i studion som jag inser vad det är som har hänt.

I går var vd:n här och förde bolagets talan. Nu för vi vårdpersonalens talan, de anhörigas talan. Patienternas talan.