Ett oförintat minne

Sommaren 1945 anlände 222 före detta Bergen-Belsenfångar till Sverige. De flesta var kvinnor som mot alla odds överlevt nazisternas utrotningsläger. En av dem var min mor, Susanne Zimmermann. Det är nu 76 år sedan andra världskrigets slut och ytterst få förstahandsvittnen som trots allt överlevt Förintelsen är i dag vid liv och kan berätta. Min mors historia har haft stor inverkan och varit en stark drivkraft i mitt liv såväl som i mitt skapande: Ett utforskande av hur personliga historier vi bär med oss också handlar om gemensamma kollektiva förhållningssätt till minne och glömska.

Länge omgavs min mors historia av tystnad, en tystnad som till slut fann ett uttryck genom konsten. Bortom orden som aldrig blev sagda öppnades en dialog vilken genom åren tagit sig uttryck i ett flertal utställningar och performativa verk. Det är tack vare de vittnesmål som hon lämnat efter sig i form av böcker och teckningar som detta samtal, mellan mig och min mor, är möjligt.

I sin bok Flickan och förintelsen skriver hon:

”Det finns flera förklaringar till att jag trots allt lyckades överleva; Kanske berodde det på min vilja att vittna för omvärlden… en slags besatthet att få berätta om vad som skedde bakom de strömförande taggtrådsstängslen.”

”Många i min omgivning tyckte i all välmening att man skulle glömma allt det svåra som hänt och jag försökte följa deras råd.”

Det tog min mor mycket lång tid att våga se tillbaka på den långa resa som tog henne, systern och hennes mor från Miskolc i Ungern, där hon föddes, via koncentrationslägren Auschwitz, Birkenau, Plaszow, Gross Rosen och Bergen-Belsen. Men det tog det omgivande samhället minst lika långt tid att orka lyssna.

Ibland kan jag tänka att frågor är som nycklar. Nycklar som öppnar lås som öppnar dörrar. Det var frågor som jag inte vågade ställa till min mamma. I vår familj pratade vi nästan aldrig om det hon varit med om. Det var en dörr som inte öppnades, ett rum vi aldrig fick tillträde till. Vad var det som fick min mor att våga gå tillbaka, minnas och slutligen skriva ner sina vittnesmål?

”Det var när hakkorsen började bli synliga i Sverige, och när de judiska begravningsplatserna skändades och när rasisterna höjde sina röster gav de uttryck för samma främlingshat som en gång i min barndoms Ungern… Jag har vuxit upp med hakkors och jag minns Hitlers vrålande röst i radio. Det skulle aldrig kunna hända hos oss tröstade de vuxna… Det hände över en natt, i mars 1944 stod Hitlers soldater med maskingevär i varje gathörn. Alla judar fick utegångsförbud… I månadsskiftet maj–juni samma år deporterades alla judar från min hemstad. Tillsammans med min mor och syster, mormor och morfar fraktades vi i flera dygn i igenbommade kreatursvagnar utan fönster, utan vatten eller avträde. En resa som aldrig tyckets ta slut. När så tåget slutligen bromsade in slets dörren upp och vi jagades ut av vrålande gestapomän och skällande schäferhundar.

– Vad har vi gjort, frågade jag min mamma?”

Förutom hennes tre år äldre syster mördades alla släktingar av nazisterna. Ja, det tog henne 40 år att klara av att återvända till sin och Europas mörka historia.

För en tid sedan fick jag i uppdrag att ta fram ett gestaltning kring Sigtunas historia, vilket föranledde ett grundligt researcharbete kring hur min mors historia korsat denna plats – ett arbete som även lett till att jag gått igenom arvet efter min mor, som avled 2008. Det inkluderar några föremål samt fotografier tagna i Sigtuna sommaren 1945 av Röda korset. I det kvarlämnade fotoalbumet som hon skapade under sin vistelse på Sigtunastiftelsen finns även bilder på henne själv då hon 15 år gammal och svårt medtagen vägde 25 kg. Ett av de brev hon skrev från sin sjukbädd 1946:

”Kära pappa! Sedan ett år tillbaka bor jag i Sverige. Jag har skrivit flera brev till dig, men ännu inte fått något svar. Har adressen till vårt hem i Miskolc, har ingen annan. Det var nog dumt, du får nog aldrig läsa mina rader. Men jag måste få veta var du finns. Milkos skrev till mig för en månad sedan. Han berättade om ett möte förra vintern, sista gången. Pilkorsarna och den ungerska milisen tillsammans med Gestapo deporterade in i det sista alla judar de fick tag på till Tyskland, eller sköt ihjäl dem. Trots att de sovjetiska trupperna redan erövrat halva Ungern. Mördandet fortsatte, det skulle inte finnas några vittnen. Kropparna slängdes i Donaus vatten, som förvandlades till en blödande flod. Du hjälpte många till skyddshusen som Raul Wallenberg ordnade, men var nog oförsiktig. Varför lyssnande du inte på dem? Du var som en far för honom och det är din förtjänst att han lever, skriver han… Möjligt att du hoppades på att det trots allt fanns någon i Budapest som hade barmhärtighet att ge dig fristad några dagar. För det gällde bara några dagar innan terrorn bröts, skrev han. Jag hoppas fortfarande att vi ska återses. Men det känns som det redan är för sent.”

Nej, det kom aldrig något svar och det tog lång tid för min mor att tillfriskna.

Mitt utforskande har nu resulterat i verket Välkomnandet, en skulptur tillverkad i patinerad brons och som vilar på ett sprucket fundament av granit. Liksom kvarglömda från historien vilar ett par handskar, penna och en anteckningsbok. När snart ingen som upplevt och överlevt Förintelsen längre finns vid liv, fungerar dessa föremål och fotografier som en viktig länk till det förflutna. Föremål som representerar min mor – en skapande kvinna som genom böcker och föreläsningar i slutet av sitt liv valde att vittna för omvärlden om sin historia.

Tack mamma för att du hade modet att berätta och vittna, för det gör skillnad att faktiskt få veta. Jag önskar att jag kunde säga att det som hände dig och miljontals andra tillhör historien och är något som bara handlar om dem och då, men det är högst brännande frågor som handlar om oss här och nu. Sverige slår i sitt mål för kulturpolitiken fast: ”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrande­friheten som grund.” Trots detta ramverk finns det gott om exempel på politiker som de senaste åren velat styra det konstnärliga innehållet i offentligt finansierad kultur.

Det går fort att nedmontera yttrandefrihet. Därför är det av stor vikt att vi tillsammans med myndigheter, regioner och kommuner antar ett regelverk för att säkra den konstnärliga friheten och demokratiska värden.