”Mormors livskraft inspirerar mig”

Varför klarar vissa sig bättre än andra vid sjukdom? Den frågan har följt mig länge – först som sjuksköterska, när jag såg patienter återhämta sig mot alla odds, och senare i mitt första forskningsprojekt. Men sanningen är att frågan började gro hos mig långt innan jag ens visste att jag ville bli forskare.

Jag växte upp med min mormor, en av de mest imponerande människorna jag någonsin har känt. Hon bodde i en liten by i södra Tyskland och hade ett liv fullt av utmaningar: blind, döv och en överlevare av bröstcancer. Trots det fostrade hon elva barnbarn, däribland mig. När hon var 90 år halkade hon på isen och bröt benet. Det kunde ha varit slutet – för många äldre innebär sådana skador att de aldrig återfår sin rörlighet. Men inte för min mormor. Hon kämpade sig tillbaka, lärde sig gå igen och fortsatte sitt liv med samma otroliga styrka som alltid.

Det var först när jag började forska som jag insåg att det fanns ett begrepp för det jag hade sett hos henne: fysisk motståndskraft – kroppens förmåga att återhämta sig efter sjukdom eller skada, särskilt på äldre dagar. Min mormors kamp blev så en startpunkt för min forskning.

Forskning kan kännas abstrakt, men den börjar ofta med en djupt personlig och universell fråga. För mig var det min mormors återhämtning. Jag minns också patienter som levde längre än väntat med cancer eller stroke-patienter som återvände till vardagen mot alla odds. När jag delar dessa berättelser ser jag hur människor nickar igenkännande – vi känner alla någon som har kämpat. Bakom mina data finns verkliga människor och liv. Jag ser ofta hur historier som min mormors skapar en gemensam förståelse.

I slutändan är det personliga berättelser som driver oss framåt. De förbinder oss med det mänskliga i vetenskapen och påminner oss om varför vi gör det vi gör. Motståndskraft till exempel handlar inte bara om att överleva. Det är en historia om hopp. Om att åldrandet kan vara en fortsättning snarare än ett slut. Med en åldrande befolkning blir forskningen om motståndskraft en kollektiv fråga. För vissa är ”70 det nya 50”, men för andra är det långt från sanningen. Att berätta deras olika historier genom forskning kan ge oss nya perspektiv på hur vi ser på åldrande, hjälpa oss att omdefiniera vad det innebär att bli äldre och visa alla nyanser av åldrandet.

Kanske är det därför forskningen oftast börjar och slutar med oss själva. Som Walter Gilbert sa: ”Varför forskar vi? För att förstå oss själva.”