Personlig omsorg är en kompetensfråga

”Alla som kom hem till henne var snälla, trevliga och duktiga. Men det var så många olika personer som skulle hjälpa henne. Till slut blev det för mycket. Hon öppnade inte dörren, släckte lamporna och drog för gardinerna. Där satt hon i mörkret och tyckte det kändes bättre än att släppa in alla främlingar.”

Citatet ovan kommer från en anhörig till en 80-årig kvinna med Alzheimers sjukdom som levde ensam med hemtjänstinsatser. Hon fick mat levererad av personal från ett företag, ett annat företag hjälpte henne med att städa, medan ett tredje företag kom och delade ut hennes mediciner. Sammantaget blev det många olika personer och ingen av dem hade möjlighet att lära känna henne och hennes behov. Även om alla var, som hon beskrev det, snälla, trevliga och duktiga, kände hon sig otrygg.

Den här texten kommer jag att ägna åt betydelsen av relationer och personkontinuitet i både omsorg och utbildning. Med personkontinuitet menas relation till en och samma person, eller den mer tillåtande versionen: relationer till ett fåtal, men ständigt samma personer.

Utifrån forskning och beprövad erfarenhet vet vi att det är viktigt att omsorgsmottagaren i så hög utsträckning som möjligt träffar få och samma personal. Lika viktigt är det för personalen att lära känna personen och förstå behoven för att kunna göra ett bra arbete. Personkontinuitet kräver vissa ekonomiska resurser som tillräckligt med personal och utrymme för att kunna anpassa arbetet efter omsorgsmottagarens behov och dagsform.

Men jag vill också hävda att det, parallellt med ekonomiska resurser, behövs en förkroppsligad medvetenhet om dess betydelse. Med förkroppsligad medvetenhet menar jag över tid en högre grad av upprepade erfarenheter av hållbara relationer till en och samma person.

Dessa erfarenheter blir till en medvetenhet som påverkar både tanke och handling. Inom äldreomsorgen är detta viktigt för omsorgsmottagarna i första hand, men även för omsorgspersonalen och de socionomer som arbetar som biståndshandläggare och chefer. De senare ska värna personkontinuiteten genom att se till att skapa rätt förutsättningar för omsorgspersonalen.

Som forskare och lärare på socionomutbildningen har jag haft anledning att fundera över hur vi inom utbildningen kan arbeta med personkontinuitet. Med stora studentgrupper minskar möjligheten att lära känna dem och skapa relationer. Samtidigt återspeglas detta inom flera välfärdsområden – inom förskolan, skolan, sjukvården, och nu senast Arbetsförmedlingen, där arbetssökande inte längre ska ha en personlig handläggare.

För några år sedan intervjuade jagen person på förvaltningsnivå i en kommun som förde resonemanget att hög omsorgskvalitet trumfar personkontinuitet. Det resonemanget förtydligades med en jämförelse med pilotyrket: Vem bryr sig om det är olika piloter så länge planet flygs bra? På ett sätt är det ett logiskt resonemang, en duktig kock lagar lika god mat som en annan duktig kock. Men människoyrken skiljer sig från både pilot- och kockyrket genom att arbetet är relationellt.

En annan gång träffade jag en enhetschef som nöjt berättade att hon varje morgon lade namnen på alla omsorgsmottagare i en hatt och så fick personalen dra lappar ur hatten. På så vis fick personalen omväxling på arbetet. Men den omsorgspersonal jag träffar vill sällan ha den typen av omväxling. De vill hjälpa samma omsorgsmottagare, för det gör dem säkrare och tryggare i sitt arbete samt ger dem bättre förutsättningar att kunna ge god omsorg.

Så hur skulle jag och mina lärarkolleger inom professionsutbildningar kunna ge våra studenter en förkroppsligad medvetenhet om relationens betydelse? Jo, genom att lära av äldreomsorgen och skapa relationer till våra studenter. För att kunna göra det behöver vi rum för relationsbyggande inom utbildningen, personkontinuitet i lärarkontakterna, och tillräckligt med tid för att samtala med och förstå studenternas behov vid kunskapsinhämtning.

Märkligt nog har den relationella delen av socionomutbildningen som fokuserar på studenternas personliga och professionella utveckling ofta ifrågasatts. Det är svårt för mig att inte se paralleller till utvecklingen i samhället i övrigt, där människor blivit utbytbara till förmån för kontroll, kvalitetssäkringar och så kallad professionell distans.

Jag tror att många har vant sig vid det genom att växa upp i ett välfärdssamhälle, där den förkroppsligade medvetenheten om personkontinuitet blivit svag och därför inte viktig på riktigt. Men jag tror också att om vi börjar erkänna det relationella arbetet inom utbildningen kommer studenterna få en sund referensram när de sen går ut i arbetslivet. Då kommer de reagera på, och inte acceptera, de bristande möjligheter till relationsskapande som kommer av till exempel en låg grad av personkontinuitet.

På det sättet kommer de att verka för ett samhälle där mänskliga relationer och personkontinuitet värderas. I förlängningen kan det kanske leda till en äldreomsorg där alla omsorgsmottagare vågar öppna dörren för den personal som är där för att hjälpa dem.