Tills döden skiljer oss åt
Varför är det viktigt att prata om döden när den ibland är väldigt långt bort? Chefredaktör Enikö Szurkos bjuder in till reflektion om…
Gunnar D Hansson. Foto: Jäger Arén
(Sjutti plus)
Krönika #3/21.
Förutom värk i högra knät och lite i det vänstra
hur mycket var det som blev kvar efter
dessa vandringar? Kvar? Hur kan man fråga
något så omoget. Men jag gör det. Helt ofrågvis.
Historien tömmer sig. Vem har inte upplevt det?
Man står där som en Ingen. Helt urminnes och minns
etthundra anekdoter från trakten, men inte en enda
tycks gå att tillämpa på det som för stunden tilldrar sig.
Till exempel om hur handelshuset i Fågelviken brann ner
till grunden 1914 och allt djävulskap kring den brasan.
Jag bara står här. Det är inte mer med det. För tillfället.
Ett lågenergitillstånd, en ofrivillig oavgränsning.
Ingenting har gått sönder. Det är nog bara
det att tiden har runnit iväg utan att man
själv har hunnit med att rinna iväg lika långt
på så kort tid som det här är frågan om rent historiskt.
ur Tapeshavet (2017)
Mer signerat
Mellan vardag och vetenskap
Åsa Hedberg Rundgren, direktör för Stiftelsen Äldrecentrum, reflekterar över hur den vardagliga kontakten och närheten till äldre personer förändras när man är äldreforskare.…
”Om blickar som längtar ut”
Utevistelse har positiva effekter för hälsan. Ändå är det många äldre som inte har möjlighet att ta sig ut, skriver Madeleine Liljegren, som…
Det omätbara finaste
Personalen måste få tid att andas, förkovra sig, utvecklas. Äldreomsorgen behöver locka duktigt personal och få dem att stanna, skriver Enikö Arnell-Szurkos i…
