Vill du leka – även när vi blir äldre?

Språkhistorikern Fredrik Lindström slog fast i sitt vinterprat julen 2024, att lek är den mest intelligenta och komplexa av människans aktiviteter, atomforskning och hjärnkirurgi inräknat. Ändå envisas vi med att tro att lek är något bara barn sysslar med. Vuxna ska vara seriösa, äldre förnuftiga.

Resultatet? Vi degraderar lek till något barnsligt, samtidigt som vi blundar för att det är just leken som bygger kultur, språk, kreativitet och sociala band. Lek är alltså inte en gullig tidsfördrivsyssla för småttingar, det är mänsklighetens mest avancerade kompetens. Jag kan bara instämma!

Frågan i rubriken kan låta barnslig, men kanske är det i själva verket den mest vuxna fråga vi kan ställa. För vad är lekfullhet, om inte förmågan att se världen med nyfikenhet, att våga skratta, dansa, tävla eller förlora sig i en bok eller ett korsord? Lek är inte flykt, det är livsluft. Ändå stänger vi in lekfullheten, låter fördomar och förväntningar styra. Men är det inte en paradox att vi ger upp det mest intelligenta och livgivande vi har, när det är just leken som gör livet värt att leva, i alla åldrar?

Lek, träning och utmaningar har varit en röd tråd i mitt liv  –  ett livslångt laboratorium. Leken har tränat kroppen, skärpt tanken och fördjupat det sociala samspelet. Leken är en process som sträcker sig från förberedelsernas förväntan, via stunden av engagemang, till minnenas efterklang.

Förr eller senare sätter kroppen gränser. För mig blev det en envis vadmuskel som till slut tvingade mig att stanna upp. Under många år utgjordes mina lekfulla aktiviteter av simning, triathlon, en svensk klassiker, och löpning. Jag deltog i 15 maratonlopp och upplevde efter varje målgång den dubbla belöningen: allvaret
i prestationen och friheten i leken. När vaden sa ifrån uppstod en känsla av förlust.

En gång lekfull, alltid lekfull. Lekfullheten överlever även när kroppen protesterar. Den hittar nya vägar. För mig blev det maraton på inlines, en upptäckt som bokstavligen rullade tillbaka glädjen. Jag minns startlinjen i Berlin, kroppen bubblande av förväntan.

Efter tio lopp tog utvecklingen en ny riktning: diskgolf. Ett val många förknippar med ungdomar, men som i mitt fall började vid 55 års ålder. Att vara äldst i klubben förstärkte känslan av lekens kraft, den är inte bunden till ålder, utan till viljan att delta.

»Är det ens passande att prata med äldre personer om lek?« Den frågan dyker upp, både privat och i forskningen, ibland outtalat men märkbart i blicken. Snarare än att stänga ute de rösterna gör de mig nyfiken: Vad bottnar de i? Förutfattade meningar, trångsynthet, fördomar? För mig handlar lekfullhet, fortfarande som 58-åring, om att våga utmana mig själv och känna glädje i det jag gör. Det är den individuella resan som driver mig, även om det förstås kittlar tävlingsnerven att mäta sig mot andra.

Diskgolfen har gett mig allt detta. Och dessutom: ett gäng som skrattar, missar, träffar och driver med varandra, allt det som gör gemenskapen större än spelet. Men jag får ibland bromsa mig själv. När tävlingsallvaret smyger in och försöker ta över, då försvinner glädjen. Och handen på hjärtat: utan glädjen, vad är det då kvar av leken?

Lek har för mig aldrig bara handlat om kroppen. Jag målar också, i olja och akvarell. När jag står vid staffliet infinner sig samma känsla som på löparbanan eller diskgolfbanan: fokus, nyfikenhet och frihet. Kreativiteten blir ett lekfullt utforskande, där färger och idéer får leva sitt eget liv. Leken hör lika mycket hemma i fantasin som i kroppen.

Med åren kommer förstås begränsningar. Vissa former av lek blir svårare eller omöjliga. Men lekfullheten i sig försvinner inte. Frågan är snarare om vi vågar ge den plats. För många äldre innebär funktionsnedsättningar ett beroende av andra.

Här uppstår den avgörande punkten: om vi inte bara ser till sjukdom, utan också till behovet av glädje, nyfikenhet och ­lekfullhet, kan vi göra skillnaden mellan resignation och livslust. Att ha någon vid sin sida som upp­muntrar, utmanar eller bara skrattar med en, det är inte en lyx, det är livsnödvändigt.

Mina egna erfarenheter har blivit startpunkten för frågor som nu undersöks i två doktorandprojekt (se fotnot). Hur kan lekfullhet bidra till hälsa och välbefinnande hos äldre? Och hur upplever äldre själva sina möjligheter att leka, i en värld där våra fördomar gärna placerar leken i barndomen och äldre personer i sjukdoms- och omsorgsfacket?

Att hålla leklusten levande handlar alltså inte bara om att »träna kroppen«, utan också om att ge utrymme för det som gör livet värt att leva: nyfikenheten, glädjen, leken. Kort sagt, att »träna knoppen«. Vi har gjort leken till något barnsligt, något man växer ifrån. Men kanske är det tvärtom: lek är något vi växer med, något som kan visa oss nya vägar när de gamla stängs. Så frågan kvarstår, till dig: Vill du leka – även när vi blir äldre?

Fotnot: Doktorander i forskningsprojektet Play-se, Play and ­supportive environments, är Anna Bergman, Högskolan Kristianstad (HKR) och Sofi Knaust Lidén, Röda korsets Högskola, antagen vid HKR.