Den lokala teatergruppen där jag bor Teodok – Förening för teater och dokumentation i Järfälla – har sedan slutet av 1970-talet plockat upp både historiska och aktuella ämnen på sin repertoar. Särskilt minns jag pjäsen om den unga Johanna från Kallhäll.
Pjäsen handlade om arbetarna på Bolinders mekaniska verkstad i Kallhäll, dit en del av Bolinders verksamhet flyttade 1909. Vi fick följa deras liv och kamp för bättre arbets- och levnadsvillkor. Den mekaniska verkstaden lades ner efter sjuttio år och så slutade också den första pjäsen om Johanna. En skildring av ett samhälle i förändring och de människor som befolkar det.
De gamla tegelbyggnaderna med karakteristisk verkstadsarkitektur från sekelskiftet ingår i dag som en pittoresk historisk artefakt i det moderna bostadsområdet. Pjäsens uppföljare Johanna från Kallhäll 1912–2025 börjar med inflyttningen i det nya bostadsområdet. Historien löper sedan vidare genom åren och nya kallhällare ställer sig nya frågor om vad som är viktigt i dag.
I år har teaterföreningen fångat en helt annan grupp kallhällares perspektiv: de äldre invånarnas. Uppsättningen heter Sistagångsväljare och ska vara en ”humoristisk och avslöjande teateruppsättning om drömmar, åldersfördomar och identitet på ett äldreboende av i dag”.
I skrivande stund har den ännu inte haft premiär, men att den går upp just nu visar att äldre personers levnadsförhållanden tar plats på både scenen och i samhällsdebatten. SVT har exempelvis gett utrymme på bästa sändningstid för äldres perspektiv i program som Studio 65+, Hotell romantik och Hålla samman.
Men jag undrar om det är mitt fokus och min yrkesroll som förvränger bilden och får mig att tro att äldre tar plats? Uppmärksammar jag kanske detta för att jag har ett särskilt intresse för äldres situation och för åldrandets villkor? Eller pågår det en faktisk förändring just nu i vårt samhälle?
Jag drar mig till minnes den bild som mediaforskare har beskrivit under många år, att gestaltningen i media av äldre är ensidig och att äldre personer förekommer i begränsad omfattning, och när de väl kommer till tals eller tillåts synas, beskrivs de oftast som en skör och homogen grupp. Visst håller den bilden på att förändras? Coronapandemin gjorde sitt för att sätta fokus på äldre inom äldreomsorg.
Nu träder både pigga och sjukdomsdrabbade 70-plussare fram med allt större tydlighet.
Står vi just nu mitt uppe i ett paradigmskifte, en normförändring där åldrandet till slut är naturligt och att äldre personers perspektiv är relevant inte bara för äldre själva, utan för hela samhället? Att personer med många levnadsår inte betraktas som en separat grupp medborgare, utan som en självklar del i vårt samhälle.
När vi tittar tillbaka kanske vi kan säga att 2023 var året då det vände, att teatergruppens uppsättning det året lyckats sätta fingret på en avgörande förändring i samhället. Forskningen kommer att ge svar, så småningom.
Äldre med störst behov av tandvård ska ges företräde, enligt nya tandvårdslagen. Men hur och när görs bedömningen? Äldreomsorgen behöver bli en nyckelaktör för att identifiera vårdbehoven hos äldre, skriver debattörerna.
Inför valåret står vi för ödesfrågan: klarar svensk äldreomsorg framtidens utmaningar? Lennarth Johansson uppmanar till reform och sneglar på andra europeiska länder för goda exempel.
Låt äldre personer äta i skolmatsalen för flera vinster, för både barnen och de äldre själva. Det skriver Evy Warholm i Göteborg.
Att prata om döden är högst personligt och inte alla vill göra det. Åsa Hedberg Rundgren har upplevt båda sidor av myntet och önskar nu att samtal om livets slutskede ska sprida sig.
