Ödmjukt prövande av fakta

Sista ordet #2/21.

Det är inte utan att jag känner att det är ett stort ögonblick, en nästintill högtidlig händelse som jag är med om. Runtom mig i en mässhall, coronagodkänt glest men väl packad, står personer i min egen ålder. Vaccinationen har just öppnat för den breda allmänheten och jag står i kön till ett av de 32 båsen.

Jag känner också, och kanske framför allt, tacksamhet. Tacksamhet, tillsammans med en känsla av att vara priviligierad. Mitt i den globala pandemin har jag möjlighet att inte bara jobba hemifrån, undvika kollektivtrafik, hålla distans – utan dessutom redan nu få en eftertraktad första vaccindos.

Turerna kring vaccinerna har varit många och har kunnat följas ur flera perspektiv, liksom turerna kring restriktioner och rekommendationer, både nationellt och globalt. I den inhemska debatten, som är den jag enklast kunnat följa, har under det gångna året en rad självutnämnda experter uttryckt sina egna teorier, som varit mer eller mindre (o)klart grundade i vetenskaplig kunskap.
Många som uttryckt sig har till synes inte tagit hänsyn till att pandemin faktiskt är en alldeles ny situation och att tidigare kunskap behöver omprövas i förhållande till nya omständigheter. Att det finns ett flöde av helt nya fakta att ta in i beräkningar och slutsatser. Och att det då gäller att hålla sinnet öppet för det nya, utan att tappa fotfästet i den etablerade kunskapen.

Det har fascinerat mig att så många professorer och andra forskare uttryckt sina svar på den globala pandemins frågor med en sådan tvärsäkerhet. För tvärsäkerhet hör inte ihop med det vetenskapliga förhållningssättet, särskilt inte under en alldeles unik pandemi, som dessutom är under ständig utveckling och förändring.

Forskning, som jag vill se den, handlar om ödmjukhet: inför det faktum att vi inte vet allt, inför att en ny pusselbit i ett gigantiskt pussel inte nödvändigtvis behöver vara permanent.

Biten kanske passar in en stund, och ger en rimligt logisk bild av en del av ett skeende. Men när pusselbiten bredvid är färdig att läggas till, så är det den vetenskapliga processens kärna att även den första pusselbiten kan behöva formas om en smula, så att bilden klarnar. Men inte heller då är pusslet nödvändigtvis komplett och permanent lagt. Det kan bara ny forskning, omprövning och systematiskt utvärderande av erfarenheter visa.

Det ligger något respektfullt i denna process, som behöver värnas.

I forskningsprocessen ligger också det självklara i att resultat och teorier ifrågasätts. Det är en av drivkrafterna framåt. Det står i kontrast till det tvärsäkra och förenklade som efterfrågas inte minst av journalister å allmänhetens vägnar. Men de enkla svaren är inte det enda ”den breda allmänheten” behöver. Vi behöver stöd att se komplexiteten i situationen. Vi behöver stå ut med den osäkerhet som trots allt råder, och ta det egna ansvaret att bidra genom att hålla avstånd, upprätthålla god handhygien och vaccinera oss. Tills vi vet ännu lite mer.
Tack alla ni i det vetenskapliga samhället för att ni träget stretar på!

Mer signerat

Släkting med framtidsplaner

Åsa Hedberg Rundgren resonerar kring att dela upp åldrandet i flera olika faser med beteckningar som yngre-äldre och äldre-äldre. Men hon har en släkting som kanske skiljer sig från något från den klassiska uppfattningen av vem som är äldre-äldre.

Öppna alla dörrar

Lotta Segelberg är ny chefredaktör på Äldre i Centrum. Här delar hon med sig om tankar kring forskarnas status i samhället, de personliga erfarenheterna av att vara helt i omsorgens händer och vad samverkan kan innebära.

Tre spår för herr Grönblad

Hur är det att gå från att vara chef på en FoU-enhet till chef på ett nystartat kompetenscentrum på Socialstyrelsen? Eva Lindqvist reflekterar över hennes tidigare erfarenheter som FoU-chef och vad som nu väntar henne.

Äntligen är ämnet äldrerätt