Jag satt bredvid en dam på en middag för inte allt för länge sedan. Hennes humör var på topp, hon utstrålade energi och hade som alltid en räv bakom örat. Samtalet böljade fram och tillbaka och hon berättade om resor, möten och människor. Hon hade nyligen rest i Europa och planerade en längre resa till hösten.
”Jag kommer nog inte göra så många fler långresor i mitt liv”, sa hon, till synes helt osentimental.
Jag är inte säker på hennes ålder, men jag vet att hon passerat 80 och jag slås av klarsyntheten och den pragmatiska inställningen.
”Nej, vid min ålder vet man ju aldrig vad som kan hända”, fortsatte hon och berättade om resmålet och om barnbarnet som skulle firas där.
När livets möjligheter snävar in och insikten om att både tid och de egna förmågorna blir alltmer begränsade, hur hanterar vi det?
Jag söker på vetenskaplig databas efter ledtrådar, studier som berör ämnet. Utan att alls borra djupare än så, och med all respekt för forskare som verkligen studerat fenomenet, hittar jag ändå spännande läsning om självupplevelse av åldrande. Bland annat en studie som undersöker vilken typ av studier som gjorts för att undersöka fenomenet. En så kallad scoping review som inkluderade 148 studier, varav 13 från Sverige.
Den visade att fenomenet vanligtvis undersökts genom att studera attityder kring det egna åldrandet, det ”goda” åldrandet, åldrandets stereotyper, identitet, subjektivt åldrande, den åldrande kroppen och framtidsbilder av den egna personen.
Upplevd ålder och kronologisk ålder visar sig sällan hänga ihop. Att känna sig betydligt yngre än man faktiskt är, är mer regel än undantag när man blir äldre. Ju äldre vi blir desto större blir denna skillnad mellan vår faktiska ålder och vår upplevda ålder.
Fysisk förmåga spelar dock ändå en viss roll för hur äldre personer uppfattar sig själva. Hörselnedsättning, synnedsättning och inkontinens till exempel, tenderar att få oss att känna oss äldre, men fortfarande inte fullt så gamla som vi är.
Studierna om vilka framtidsbilder som äldre har av sig själva visade sig handla om vilka förhoppningar och farhågor de hyser för framtiden relativt sin ålder, samt på vilket sätt de ser sig själva och hur aktiv man förväntar sig vara när man blir äldre. Om man ser sig göra långresor framöver, till exempel.
Flera undersökningar fokuserar på om självupplevelsen av åldrande, self-perception of aging på engelska, kan förutspå framtida fysisk förmåga och aktivitetsgrad. Ingen känner väl sin kapacitet och förmåga bättre än man själv?
De som svarade på frågorna var i 70–80-årsåldern. Mycket riktigt. Studierna pekar mot att självupplevelsen av det egna åldrandet också speglar framtida fysisk kapacitet och skulle därför mycket väl kunna användas som en indikator på fysisk kapacitet, och kanske till och med predicera fallrisk, senare i livet.
Vem är du som 80-åring? Någon som planerar en långresa, som min bordsgranne? Om inte, kan det finnas många skäl till det. Men låt inte självriktad ålderism vara ett.
Vaknätter under småbarnsåren, snarkande partners och till sist åldrande och sjukdomar – var tid i livet har sitt egna sömnproblem. Om detta och egna drömmar resonerar chefredaktör Lotta Segelberg i Äldre i Centrums temanummer om sömn.
Stiftelsen Äldrecentrums direktör Åsa Hedberg Rundgren ställer sig frågan: Måste man dö på sjukhus?
Många av dagens kvinnliga pensionärer lever under gränsen för relativ fattigdom. Forskaren Anna Gustafsson undrar varför pensionssystemet inte tar hänsyn till kvinnors historia med oavlönat arbete.
Åsa Hedberg Rundgren funderar på om samhället är mitt uppe i ett paradigmskifte, där alla aspekter av åldrandet äntligen ses som något naturligt.
