Vi har nu lämnat ytterligare en sommar bakom oss och som så många andra har även jag passat på att hälsa på släkten. Bland andra besökte jag min släkting, som är 89 år. Hon bor sedan ett år tillbaka på ett vård- och omsorgsboende. Men det är som att hon knappt flyttat in där. Hon har kvar sin lägenhet i stan. Den håller henne kvar i ett sammanhang. I lägenheten på hemmet har hon ännu inte satt upp några gardiner. Spegeln står lutad mot väggen, som om hon lika gärna var på väg att flytta ut som att flytta in.
– Jag känner inte att det här är mitt hem. Jag vill inte ha någon gardin här. Jag bor ju ändå inte här. Inte på riktigt. Nej, mitt hem är i stan.
Trots det är hon är helt klar över att hon aldrig kommer flytta hem till stan igen.
– Här ska jag sitta och leva på mina minnen säger de. Vad är det? Så kan man ju inte ha det. Jag tänker fortfarande framåt. Jag planerar. Jag vill fortfarande något med mitt liv. Jag tycker om att läsa till exempel och så har jag ju barnbarnen. Jag kan inte sitta här och ”leva på mina minnen” och titta på gamla fotografier. Det är inget liv för mig.
Tanken att leva för det förflutna verkar helt befängd för min släkting, och hennes ständiga strävan framåt får mig att tänka på intervjun jag såg på tv för några år sedan med Erland Josephson. Han sa också att han fortfarande på ålderns höst sökte, men visste inte efter vad ”om man bara kunde komma på vad det var man var ute efter…”
– Personalen här är jättetrevlig, det är absolut inget fel på dem. Rara och trevliga allihop. Men vi har fasta platser vid måltiderna. Man får inte sätta sig var man vill. Det är synd.
Så beskriver hon att mannen som sitter bredvid henne helst vill prata sport och att damen på hennes andra sida har dålig hörsel, så hon får hela tiden återberätta vad de andra sagt.
– Det är så synd att det inte blir något riktigt samtal kring bordet. Vi har ju så mycket erfarenheter. Egentligen skulle vi kunna ha mycket att prata om och att diskutera.
Forskningen delar upp åldrandet i flera faser, yngre-äldre, äldre och äldre-äldre. Man kan definiera dessa grupper genom åldersspann. Vad de äldre-äldre själva tycker definierar dem ville en fransk forskargrupp ta reda på.* Det visade sig att en sak som kännetecknar övergången till att bli just äldre-äldre handlar mycket om hur man förhåller sig till framtiden. Äldre-äldre berättar att de inte längre planerar, de tar bara en dag i taget. Framtiden frestar inte längre med möjligheter. Även yttre faktorer styr upplevelsen av att ha blivit äldre-äldre, som att inte längre få bestämma över sig själv. Att inte få välja vem man vill sitta bredvid vid middagen.
Ur ett perspektiv kan man absolut mena att min släkting tillhör gruppen äldre-äldre, men om hon själv får välja, så hon inte särskilt gammal. Hon har planer för framtiden, hon vill något med sitt liv.
*E Escourrou, S Laurent, J Leroux m fl (2022).
The shift from old age to very old age: an analysis of the perception of aging among older people. BMC Primary care.
Det behövs en plattform där olika vetenskapliga discipliner kan samarbeta och formulera mål tillsammans. Det skriver tre äldreforskare vid Aging research center på Karolinska institutet, baserat på en ny vetenskaplig artikel.
Lek är inte bara för små barn, utan det är mänsklighetens mest avancerade kompetens. Det skriver forskaren Albert Westergren som vill slå ett slag för att lekfullhet ska vara accepterat även högt upp i åldrarna.
Vad innebär det att vara mor- och farförälder och hur kan relationen till ens barnbarn se ut? Det reflekterar Stiftelsen Äldrecentrums direktör Åsa Hedberg Rundgren över, som för ett år sedan fick sitt första barnbarn.
Varför är det viktigt att prata om döden när den ibland är väldigt långt bort? Chefredaktör Enikö Szurkos bjuder in till reflektion om döden och förklarar varför vi har valt att ägna ett helt tema åt just det ämnet.
