Vem du var har betydelse

In på den geriatriska avdelningen kommer en kvinna, 90 år, direkt från ortopedakuten. Hon är liten och tunn. Hon har brutit bäckenet efter att ha fallit. Hon ser bra skruttig ut i sängen där hon ligger, blek och håglös, påverkad av mediciner, smärta och omställningen av att vara på sjukhus.

Personalen på avdelningen har mängder av erfarenhet av kvinnor (och män) som faller. En del repar sig och åker hem, andra blir kvar längre, några dör.

Hur ska det gå för just den här damen? En faktor som har visat sig kunna förutse risk för försämring och att dö inom en snar framtid är hur skör patienten är. Att vara skör betyder i detta sammanhang att kroppens fysiologiska reserver sviktar och man har en ökad sårbarhet vid påfrestningar.

Det finns flera skattningsinstrument för att mäta skörhet. Ett sådant är Clinical Frailty Scale (klinisk skörhetsskala) som baseras på vårdbehov, förmåga att klara sin vardag, fysisk funktion och sjuklighet. Skattningen ska spegla hur patienten varit veckorna innan sjukhusinläggningen, det vill säga hur personen fungerade innan den akuta försämringen.

Informationen inhämtas från patienten och från närstående. Jag tänker att just närståendes bidrag till den beskrivningen måste vara av största värde, för detta kan vara oerhört värdefull information för planering av vården.

Hur personen mådde och levde innan den akuta sjukhusinläggningen kan vara en viktig pusselbit i att ge ändamålsenlig vård med rimlig målsättning. Med en skattning av skörhet kan risken att äldre icke-sköra personer slentrianmässigt ges låg prioritet i vården förhindras.

Som närstående var jag noga med att berätta hur det gick till när mamma, den 90-åriga damen, trillade och hur hon hanterade det. Hon hade dagen innan firat sin födelsedag. Hon hade bjudit barn och barnbarn på kalas hemma i villan. Hon hade dukat i trädgården och all mat hade hon lagat själv. Smörgåstårtor, kycklingsallad, hembakat bröd, rostbiff och potatissallad. Gräddtårta med jordgubbar.

Hon hade förberett allt i flera veckor. Nu hade hon städat undan efter kalaset och drog den tunga soptunnan över grusgången för att ställa den att invänta tömning av sopbilen. Det var när hon skulle vrida den åt rätt håll, så att handtaget på tunnan var vänt utåt mot gatan så som sophämtarna vill ha det, som den tippade över och drog med henne i fallet. Hon fick den olyckligt över sig.

Jag vet inte om de hade en rutin på avdelningen att göra en skattning av skörhet. Jag vill gärna tro att de hade det och att hon fick vård baserad på en samlad bedömning inklusive grad av skörhet.

Jag vill också tro att de lyssnade på min beskrivning av hur oerhört vital denna lilla tunna dam faktiskt var innan hon föll den där olycksaliga eftermiddagen. Att vården tog tillvara denna möjlighet att göra en fullständig bedömning av min mors förutsättningar till återhämtning och rehabilitering.