Ensamhet och döende som samhällsfrågor

Under det senaste året har det i samhällsdebatten varit mycket fokus på äldres ensamhet och vård av döende. Dessa frågor är dock inte nya. Men hur äldres ensamhet och vård av döende har beskrivits och förståtts i samhället har förändrats under de senaste decennierna. Dessa frågor är komplexa då de ofta framställs som universella och som en central del av människans existens. Samtidigt ges de mening genom hur de diskuteras och förstås i olika offentliga forum i dagens samhälle.

Hur vi dör och ensamhet bland äldre människor är frågor som är omgärdade av ideal om ”god död” och om att ”åldras väl”, där misslyckanden med att uppfylla dessa förväntningar är förknippade med tabun och stigman samt personliga och samhälleliga brister. Eftersom äldres ensamhet och vård vid livets slut är frågor som välfärdsstaten i Sverige engagerar sig i, aktualiseras frågan om i vilken grad äldres ensamhet och vård av döende personer är individens respektive samhällets ansvar. Den ökade samhälleliga uppmärksamheten kring dessa frågor i media och genom policyer motiverar behovet av forskning om hur äldres ensamhet och vård av döende beskrivs, vad som ger upphov till att vissa definitioner blir förgivettagna och vilka typer av definitioner som nyhetspressen och policyer lutar sig emot.

Syftet med min avhandling var att studera hur äldres ensamhet beskrivs i svensk nyhetspress och hur vård av döende framställs i policyer och av experter inom palliativ vård. En central del var att analysera i vilken utsträckning dessa frågor ses som individens respektive samhällets ansvar.

Avhandlingen utgörs av fyra delstudier. Den första fokuserade på att identifiera dominerande uppfattningar om ensamhet bland äldre i den svenska nyhetspressen. Trots att ensamhet bland äldre till synes har fått ökad uppmärksamhet i media, visade resultaten att nyhetsartiklarna till stor del handlade om bristerna i organiseringen av äldreomsorg och betydelsen av volontärarbete för att minska ensamheten.

Delstudie två utgjordes av en analys av hur ansvar för att minska ensamheten bland äldre utpekats i den svenska nyhetspressen. Den övergripande slutsatsen var att uppdraget att minska ensamheten diskuterades, definierades och utpekades av och till dem som var ”icke-äldre” och ”icke-ensamma”, där ambitioner om inkludering resulterade i att konstruera äldre människor som de ”andra”.

Hur policyer kring palliativ vård i Sverige först etablerades och har utvecklats över tid, mellan åren 1974–2018, studerades i delstudie tre. Ett centralt fynd var att policyer kring palliativ vård har förändrats från betoning på psykologisk vård i livets slut och en kritik av vårdfilosofin från hospicerörelsen till krav på att vården bör utgå från just denna filosofi. Dessutom tappade idealen om att dö hemma sin betydelse eftersom policyer med tiden betonade vikten av att palliativ vård ska vara universell och kunna genomföras överallt.

Experters perspektiv på utvecklingen och det nuvarande tillståndet för palliativ vård och vilken roll policyer haft i denna typ av vård belystes i delstudie fyra. Experterna som intervjuades – personer som under flera decennier på olika sätt arbetat inom palliativ vård – beskrev att vården av döende personer i Sverige, innan kunskap om palliativ vård fanns, präglades av okunskap och ovilja att stanna upp och prata med och vårda döende personer. (Exakta tidsramar uppgavs aldrig, då det ofta hänvisades till hur det var ”förr”.)

Att palliativ vård i dag är mer strukturerad och styrd, och att kunskapen om döendes behov ökat, sågs som positivt men samtidigt fanns risker att idéer om en holistisk vård, som hämtat inspiration från hospicerörelsens ideal, skulle glömmas bort.

Det övergripande resultatet i denna avhandling är att ensamhet bland äldre och vård av döende tjänar som symboler för att kritisera utvecklingen av det ”moderna samhället” som betraktas som individualistiskt, byråkratiserat och medikaliserat.

I de studier som ingår i denna doktorsavhandling var frågor om ansvar, individuell autonomi och aktivitet centrala. I policyer för palliativ vård var begreppet autonomi återkommande och döende personer framställdes som ansvariga för att göra val för att uppnå ”god palliativ vård”. Det var samtidigt en uppgift för verksamma inom palliativ vård att arbeta för att främja denna autonomi.

Beträffande ensamhet bland äldre var det ”icke äldre” som diskuterade hur de kunde göra äldre mer fysiskt och socialt aktiva. Ensamhet bland äldre människor ansågs mestadels som ett problem som bör undvikas och lösas. Det var också ”samhället” som skulle göra det möjligt för äldre att inte uppleva ensamhet.

Vad gäller äldres ensamhet och vård av döende finns det vissa, i samhället förgivettagna förståelser där dessa frågor ofta ses som problem. Med denna avhandling vill jag uppmuntra till att stanna upp och ställa frågor om vad samhällsdebatten kring äldres ensamhet och vård av döende egentligen handlar om. Detta anses av vikt då sättet vi talar och skriver om dessa frågor också har en inverkan på hur dessa frågor uppfattas och hur ensamma äldre och döende personer bemöts och vårdas.